måndag 29 december 2008

Om våld

Hemma för jullov och utlämnad åt min hemstads lokaltidning, närmast att jämföra med Ankeborgsposten i dignitet, möter jag varje dag nya lågvattenmärken. Dagens var en insändare om våld mot män. Insändarskribenten menar att ”feministerna är ute och cyklar när de hävdar att våldet mot kvinnorna har blivit ett samhällsproblem”. Att tusentals kvinnor årligen hålls på mattan genom ett hederligt kok stryk från sina män och att ett antal av dem som resultat av detta mister livet är alltså inget samhället behöver bekymra sig om anser skribenten. Hans resonemang bygger på att åtta av tio misshandelsfall drabbar män.

Utan att närmare ha kollat upp saken kan jag absolut tro att denna siffra stämmer, och att våld mot män är ett samhällsproblem som växer står utom tvivel. Likaså är det utom tvivel ställt att den indignerade skribenten själv är ute och cyklar. Våld mot män och våld mot kvinnor är på samma gång två olika frågor som två sidor av samma mynt. För att göra en inte alltför grov generalisering så rör det sig om två skilda våldssituationer. Medan män oftare möts av våld ute i samhället, på gator, klubbar, fester och i andra sociala sammanhang, så möts kvinnor oftare av våld i hemmet. Våld mot män förekommer inte på samma sätt inom familjen, från en närstående, utan oftare från en eller flera av offret tidigare okända förövare, alternativt som resultat av ett bråk eller en dispyt. Våld mot män och våld mot kvinnor förekommer alltså i olika situationer och uppstår av olika orsaker och bör därför till viss del ses som olika problem. Jämförelser angående vilket som är ”det största samhällsproblemet” blir därför ganska märkliga och tämligen irrelevanta.

Dock så grundar våldet sig i samma sak: makt. Att bruka våld handlar nästan undantagslöst om att manifestera/utöva makt och att dra nytta av det vunna maktövertaget. Och makt är som bekant en grundbult i det patriarkaliska systemet. Män använder sig av våld mot sina fruar/flickvänner när de känner sig hotade i sin maktposition, och det är även i många fall makt det handlar om när det rör sig om våld utanför hemmet. I ett system där bilden av alfahanen fortfarande ligger och gror så är vad som ser ut som opåkallat våld män emellan ofta en fråga om manifestering av makt. Hade könsstereotypen om män som starka och testestoronstinna (en stereotyp som till viss del legitimerar brukandet av våld) luckrats upp, och hade innehavandet av makt inte varit en viktig komponent i många mäns självbild, så hade individer av manligt kön kanske inte längre känt något behov av att mäta sin kraft och styrka gentemot varandra, eller att genom våld trycka ner sin partner.

Vad det hela kokar ned till är alltså i slutändan uråldriga könsstrukturer och roller. Låtom oss därför krossa patriarkatet och våldet mot både män och kvinnor lär minska.

Obs! För att gardera mig och undvika eventuella missförstånd så vill jag poängtera att jag INTE syftar på alla män och INTE anklagar alla män för att vara hustrumisshandlare.

söndag 21 december 2008

Julklappstipsen lämnar genusstacken liten och kall


I jultider dyker det alltid upp reklamer som riktar sig ”Till honom” och ”Till henne”. Vanligtvis spelar man på gamla klyschor som att tjejer vill ha rosa, luddiga mobiler (tänk reklamen från The Phone House), medan killar vill ha svarta, aningen mer komplicerade teknikprylar. Dagens DN Söndag drar också dem sitt strå till respektive stack av könsuppdelade julklappstips – killstacken och tjejstacken. Stackarna.

Pris för årets konstigaste och (om jag tillåts rangordna) mest obefogade uppdelning av julklappstips går dock till tidningskungen.se. I deras tv-reklam uppmanas vi att köpa Cosmopolitan (eller var det Elle?) till våra kvinnliga vänner, flickvänner och familjemedlemmar. Så, nu undrar ni säkert vad motsvarigheten för killar är. Kan det vara King? Nej. DV Man? Nepp. Café? Näe.

Allt Om Historia? Ja, självklart! Det vore ju dumt att tro något annat. Klart att vi tjejer intresserar oss för kläder och mode mycket mer än killar. Jag menar, det är ju inte så att det öppna intresset för mode bland killar har fått en boom på sistone, i och med alla bloggar och modetidningar. Så varför spela på det? Det vore ju VERKLIGEN korkat. Tur att Tidningskungen istället spelar på sitt manliga namn och uppmanar andra manliga typer att läsa om andra kungar som (på riktigt) funnits genom åren.

Summa summarum: ännu en jul, ännu ett år fyllt av blåsta julklappstips. Stackars lilla genusstacken, hen har det inte lätt i juletid.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 18 december 2008

"Lego är en killsak som vissa tjejer tycker om"

Ok, det är kanske inte förvånande det som sägs men men jag blir ändå trött och ledsen när jag i DN:s På Stan idag läser fyra femåringars resonemang angående julklappar. Tova har sytt en docka till Lukas (vilket hon avslöjar i intervjun när Linus står bredvid) varpå Lukas säger " Men jag haaar inte dockor! Jag är ju en pojke, Tova". (Tova ursäktar sitt misstag med att det ju är en "spökdocka"). DN ställer då den idiotiska frågan "Varför tycker killar och tjejer att olika saker är roliga?". Som att detta är ett självklart faktum, som att alla killar alltid tycker så och alla tjejer alltid tycker så och att detta inte ens är något som kan ifrågasättas. Som man frågar får man svar, Lova säger helt enkelt att det är för att tjejer tycker om tjejsaker och killar om killsaker. (Hon lägger dock in en brasklapp att lego är ett undantag som "vissa" tjejer tycker om). Julen är en perfekt högtid att genom klapparna förstärka könsroller. Mamma får ett förkläde, pappa nån cool teknisk pryl, lillebror får lego o lillasyster docka. Jag hoppas att fler föräldrar vågar tänka mer "outside the box" än DN, annars ser framtiden mycket mycket dyster ut för ett mer könsneutralt samhälle...

onsdag 17 december 2008

Blondinbella räddar julen

När man till slut, efter många år av förnekelse, uppnått den ålder då julkalendern på tv inte är rolig längre hur mycket man än anstränger sig, kommer räddningen från oväntat håll. Isabella Löwengrip, mest känd som Blondinbella, stegar med svarta lackpumps rakt in i decembermisären och väntan på tomten känns plötsligt så mycket mindre lång.

Jag ska erkänna att jag emellanåt ställt mig aningen frågande till Sveriges främsta bloggerska. I somras blev jag lätt kräkfärdig när hon i DN:s Hej Konsument delgav att hon, vid sjutton års ålder, brände mellan tio- och femtontusen spänn i månaden på kläder och att hon precis impulsshoppat ett par (antagligen svin-) dyra skor som hon inte ens provat än. Och jag kan kanske ha sagt någon gång att hennes blogg är det sugigaste som finns att finna och att jag hellre läser baksidan på tvättmedelsförpackningen. MEN! Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Min antipati var nämligen innan det att jag sett Blondinbellas tv-dagbok. Inte bara delar hon med sig av ovärderliga tips såsom att det bästa sättet att sminka sig på är att gå till en make-upartist, eller att man inte ska säga nej om man får chansen att gå på galapremiär, eller att man ska variera sin träning för då blir det roligare att träna. Nej, hon låter även tittarna följa med till gymmet, där hon tränar handledd av sin pojkvän (tack gode gud, hur skulle det annars gå?). Självklart har hon på sig räddningen för oss tjejer: ett par träningshandskar. För vi tjejer vill ju inte ha såna dära fula valkar på händerna som killar har. Den bästa övningen, återigen för oss tjejer, är den där man kan kolla sig själv i spegeln samtidigt. För det gillar ju vi tjejer.

Jag kan knappt vänta till imorgon, då nästa rafflande avsnitt av ”den blonda julkalendern” når min dator. Julafton kom tidigt i år.

tisdag 9 december 2008

Allt enligt traditionen!

En prydlig välklädd herre från Lidingö vid namn Picko i stor vit mustach och svart hatt svarade i lördagens DN på vem som lagar skinkan hemma: "Det gör min fru. Färdiglagad-aldrig i livet! Det är ju därför man går till saluhallen, för att slippa färdiglagad mat. Min fru lagar allt i vårt hem, enligt gamla traditioner. Julskinkan ska vara klassiskt grilljerad."
Syftar Picko på att maten lagas enligt tradionsenliga recept eller på att hans fru är den som intagit sin tradionsenliga plats i köket?

Antifeministerna som kastar sten i glashus

Pär Ström skriver boken ”Mansförtryck och kvinnovälde”, bloggen Daddys skriver om att Gudrun Schyman snart kommer att tvingas till landsflykt med resten av sina kärleksdödande medsystrar, och Magnus på Genusperspektiv tjatar på om det löjliga i jämställdhetsfrågor som vi feminister kämpar för. De har alla en sak gemensamt: en tro på att de står för den nyanserade jämställdhetsdebatten i Sverige.

Vad antifeministerna gör är dock att lägga all fokus på de områden där vi kvinnor diskriminerar män, och samtidigt närmast håna de klassiska (fortfarande lika viktiga) kvinnofrågorna. Såhär låter det i första kapitlet av ”Mansförtryck och kvinnovälde”, när Pär Ström svarar en kvinna som tycker att lönediskriminering är orättvist, att kvinnor minsann har en del fördelar framför män på andra områden än i arbetslivet:

”Min samtalspartner spände ögonen i mig, stack pekfingret i luften, vaggade det hotfullt fram och tillbaka, höjde rösten och fräste: ’Nä hörrö du du, nu var det arbetsliv vi diskuterade, försök inte byta ämne!’. ’Jaså, var det arbetsliv vi diskuterade? Jag trodde det var jämställdhet mellan könen’.”

Enligt Pär Ströms tankemönster går det alltså inte att argumentera för en lönesättning oberoende av kön utan att samtidigt ta upp exempelvis diskrimineringen i vårdnadstvister. För att använda ett av hans egna favorituttryck: märkligt.

Jag håller med Pär Ström i många av hans påståenden. Kvinnor har ofta makten över barnen och i hemmet, på bekostnad av män. Detta och mycket mer av det som står i boken är inte något jag förnekar eller vill tysta ned, ”trots” att jag är feminist. Den ena åsikten utesluter per definition inte den andra. Linda Skugge skrev för drygt ett år sedan ett blogginlägg om att kvinnor inte alls diskrimineras i vården när det kommer till hjärtproblem, vilket många andra feminister antydde. ”Ibland får man stöd från oväntat håll”, skriver Ström angående detta. Som om det skulle ha varit något slags feministiskt självmål? Än en gång: feminism innebär inte en kamp mellan kvinnor och män.

Jämställdhetsdebatten skulle må bra av lite nyansering. Men man skapar inte en icke-polemisk diskussion genom att förlöjliga kvinnokampen, förneka att det finns könsmaktstrukturer och sedan lägga upp en video på youtube som heter ”Matriarkatet på soc”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 5 december 2008

P3 Guld bryter tankemönster och Saudiarabien rockar loss

P3 Guld har i år bestämt sig för att slå ihop kategorierna årets manliga artist och årets kvinnliga artist till rätt och slätt årets artist. Beslutet är klockrent. När man tänker efter finns det faktiskt ingen som helst anledning till att skilja mäns och kvinnors prestationer åt i sammanhang som dessa. Ett väldigt enkelt, men ack så effektivt sätt att bryta invanda tankemönster om män och kvinnor. Way to go P3!

Annan uppfriskande musiknyhet: Det saudiarabiska rockbandet (!) Accolade gör succé på nätet (i skrivande stund har deras låt Pinocchio spelats upp 86,425 gånger på myspace). Förutom att det är uppfriskande med ett rockband från mellanöstern överhuvudtaget så består bandet dessutom av kvinnliga collegestudenter. Rätt imponerande med tanke på att de fyra medlemmarna lever i "världens mest kvinnohatande land", där en kvinna varken får köra bil eller rösta utan tillåtelse från en
man.

Först donken, sen drar vi och repar!

Rock on sisters!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 28 november 2008

When in doubt, skyll på Gudrun

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar som behandlar områden i samhället där män som grupp faktiskt är i underläge (te x vid vårdnadstvister) och det faktum att dessa områden sällan uppmärksammas.

Detta är något som absolut förtjänar att lyftas fram och diskuteras inom ramen för jämställdhetsdebatten. Problemet är att dock dessa frågors låga prioritering allt för ofta skylls på ”feministerna” (med Gudrun i spetsen), att de med flit struntar dessa frågor för att skaffa kvinnor ännu fler fördelar på bekostnad av män. Den underliggande (ibland rent utav uttalade) frågan är varför inte feminismen gör någonting åt detta.

Varför är feministerna sådana hycklare?


Hycklare?

Newsflash: Att kvinnor också åtnjuter vissa fördelar i egenskap av att vara just kvinnor och att även de är benägna att hålla fast vid dessa är något som debatterats och problematiserats inom feminstiska kretsar länge, och inte en hemlighet på något sätt.

Anledningen till att dessa frågor inte uppmärksammas mer beror på inte så mycket på bristande självinsikt hos själva feminsmen som på samhällets välvilliga (men ack så felaktiga) inställning mot positiv sexism och kanske framför allt mäns bristande aktiva engagemang för jämställdhet i allmänhet (och med aktivt engagemang menar jag inte populistisk pajkastning).

Den gängse synen på jämställdhet är den som ett tävlingslopp, där målet är att kvinnorna ska springa ikapp männen, eller i vissa fall dra tillbaka dem. Mannen är normen och det är kvinnorna som ska spela den aktiva parten i förändringsprocessen. En ”upptäckt” att kvinnorna är snabbare på vissa sträckor borde betyda ombytta roller, men nej, även här ska kvinnorna ta initiativet. Det praktiska arbetet med jämställdhet ses alltså som något som i princip enbart rör kvinnor oavsett vilket kön det egentligen är som innehar maktpositionen.

Den stora utmaningen för att få en mer nyanserad jämställdhetsdebatt är att få män att engagera och organisera sig i jämställdhetens namn, kombinerat med en dos hederlig självrannsakan.
Varför har män så svårt för att ”sluta leden” i frågan om t ex rätt till vårdnad eller regelbundna prostataundersökningar? Är det verkligen feminismens fel, eller finns roten till problemet någon annanstans?

Jag tycker inte att jämställdhetsdebatten bör kännetecknas av segregation mellan män och kvinnor, det är inte på något sätt det jag vill uppmuntra till. Jämställdhet berör oss alla och är en kamp som ska föras av män och kvinnor tillsammans. Men hur ska man kunna föra en konstruktiv debatt i en fråga som är så intimt förbunden med vilket kön man tillhör, om det ena könet inte deltar?


heja heja!


Om hela samhället ska förändras kan inte ena halvan av det sitta vid sidlinjen och titta på, oavsett hur mycket de hejar på de som gör jobbet. En man som ifrågasätter sin egen roll i samhället gör 1000 gånger mer skillnad än en kvinna som gör det åt honom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 27 november 2008

Stämning, Stridsberg, Solanas




Författare. Kandelabrarna lyser upp Östgöta nations bibliotek, utanför snöar det. Med sin svaga röst läser hon upp den text hon själv skrivit, Sara Stridsberg håller sin Frödingföreläsning.

Stridsberg håller det icke-föredrag jag önskat mig - hon berättar om Valerie Solanas - indirekt om sin bok Drömfakulteten - indirekt det bästa inlägget i svensk feministisk debatt på länge. Hon raljerar inte över sin förträfflighet, hennes intention är klar, hennes uttryckssätt vackert. Hon använder sig liksom i sin bok av Solanas som ledfigur. Denna paradox till kvinna leder oss in i en diskussion om prostitution och om kvinnokamp. Solanas är den intellektuella horan. Fresterskan, hysterikan, geniet.

Stridsbergs bygger skickligt upp mystiken kring denna mytomspunna kvinna. Den hyperintellektuella toppstudenten som bräcker de manliga studenterna i skolbänken. Kvinnan som skjuter Andy Warhol, driver kvinnokampen och skriver SCUM-manifestet. Men det är inte den lyckliga horan Stridsbergs Solanas skildrar. Det är om intellektuell styrka som, efter år av droger, våld och förakt, bryts ner av sinnessjukdom, hon berättar. Hon berättar om den ensammaste flickan i världen, som aldrig blivit älskad, tröstad, lyssnad på. Slutligen, det sjabbiga hotell i San Francisco, där Solanas tar sitt liv - sönderknullad av samhället.

Solanas gör genom Stridsberg sin röst hörd, och den ekar i det tomrum som finns kring debatten om prostitution.

måndag 17 november 2008

Det som göms i snö...

Det den debatt som blossade upp på unt.se efter vår så kallade aktion på Fyrishov med all önskvärd tydlighet visat är inte bara att många människor uppenbarligen anser att bara bröst enbart hör hemma bakom lås och bom alternativt på Slitz framsida, utan även hur vanligt förekommande det är med betydligt mer ljusskygga åsikter än så. Förhoppningsvis utgör de som kommenterat på artiklarna inte något representativt urval av Sveriges befolkning (med tanke på nivån vore det förödande för framtiden) men diskussionen är ändå skrämmande och värd att kommentera på med tanke på att över 170 personer velat uttala sig i frågan och att majoriteten däribland varit starkt emot jämställdhet på badhuset. Som tidigare sagt präglas ”debatten” (citationstecken eftersom det är en förolämpning mot alla riktiga debatter att kalla det här för debatt) av personangrepp och förolämpningar, men även av en unken kvinnosyn som faktiskt borde vara utdöd. Med tanke på allt som skrivits om oss och om frågan så skulle detta inlägg kunna bli hundratals sidor långt, men jag begränsar mig till följande punkter som präglat diskussionen:

- Feminister är fula och feta, alternativt plattbröstade flator. Att som kvinna önska och arbeta för ett jämställt samhälle är för många uppenbarligen så hotande att man måste reduceras till ful och oattraktiv. Då en kvinnas utseende av många anses vara en av hennes viktigaste tillgångar så blir det för dessa personer ett effektivt sätt att trycka ned henne genom att angripa just detta. Kommentarer såsom att de tjejer som inte ständigt vill ses som sexuella objekt endast ”är avundsjuka eftersom de inte har något att visa upp vad gäller bröst” eller ”redan är avsexualiserade” samsas med påståenden om att det bara är tjocka feminister eller plattbröstade flator som skulle kunna göra någonting så vedervärdigt som att försöka avsexualisera kvinnokroppen i det offentliga rummet (”avsexualisering” och ”det offentliga rummet” verkar för övrigt vara begrepp som många unt-läsare har problem med). Förfulning – ett klassiskt grepp som tydligen inte gått ur modet.

- Vi ville bara ha uppmärksamhet. I kontrast till påhopp om att vi är fula och osexiga står påståendena om att vi bara vill visa upp oss och flasha sillisarna. ”Exhibitionism helt enkelt”, ”det verkar som om tjejerna vill ha uppmärksamhet genom att visa sina tuttar”, ”tjejer som bara vill visa upp sig”... Etcetera. Etcetera. Etcetera. För vissa människor är kvinnors kroppar så oerhört förknippade med sex, oavsett i vilken miljö eller vid vilket tillfälle, att det måste vara det det handlar om. För dessa personer är det otänkbart att detta kanske var en genomtänkt handling syftandes till att åskådliggöra ett problem. En större tanke än att visa brösten kan ju inte finnas, vilket leder vidare till nästa punkt: fördumning och förlöjligande.

- Förlöjligande, en fin gammal härskar- teknik. ”Förlöjligande sker när någons insats blir förhånad, utskrattad, infantiliserad eller liknas vid djur” (källa: Uppsala Studentkårs pamflett om härskartekniker). Härskartekniker används i diverse debatter i både det ena och det andra sammanhanget, men än idag oftare mot kvinnor än mot män. Utöver att vi är pantade silikonbrudar i tonåren som bara vill flasha förtjänar vi uppenbarligen att vinna ”priset för 2008 års löjlighet” och aktionen visar ”på en låg intellektuell nivå”. (Den sistnämnde skribenten ansåg även att vi borde använt våra verbala förmågor istället för att halvnakna springa in och tvinga oss på folk. Att en handling säger mer än tusen ord har inte slagit vederbörande in, inte heller att denna debatt aldrig uppstått om vi börjat med att skriva en fredlig insändare). Det är lätt att avfärda någon genom att kalla henne dum och ointellektuell istället för att lyssna på personens argument och bemöta dem på ett seriöst sätt. Tyvärr drabbar denna fördumning oftare kvinnor vilket hela debatten på unt visat.

- Visar man upp sin kropp förlorar man äganderätten över den. I unt-debatten har vid några tillfällen den vidriga ”skylla sig själv”-mentaliteten dykt upp, vilket är samma mentalitet som ibland visar sitt fula tryne i våldtäktsdomar från svenska domstolar. Den går ut på att om man väljer att visa sin kropp så förlorar man därmed rätten att själv bestämma över den. Visar en tjej upp vad som enligt samhällets normer är ”för mycket” får hon skylla sig själv om hon råkar illa ut. Flera skribenter menar på att om man vill bada utan bikiniöverdel får man finna sig i att gubbar flåsar över en och att människor glor, och man får till och med ”räkna med smygfotografering och filmning, och ett litet utlägg på internet”. Att ens kropp är ens egen oavsett hur mycket av den man visar är fortfarande inte en allmän åsikt i alla läger.

Inte så mycket som att försöka besvara de anklagelser vi mötts av har jag genom detta inlägg velat belysa hur kvinnor ofta bemöts när de försöker förändra någonting och bryta rådande normer, och speciellt då när det handlar om kropp och sexualitet. Det är få idag som skulle säga sig vara emot lika lön för lika arbete, men när det kommer till vad som borde vara en så enkel fråga som att kvinnors kroppar i det offentliga inte skall sexualiseras på ett sätt som mäns kroppar inte gör, då dyker oväntat konservativa åsikter upp. Det sorgligaste av allt är dock när kvinnor skriver och på detta oerhört onyanserade sätt kritiserar. Någon borde upplysa dem om att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor, och att den platsen är allra, allra längst ner.

Kvotering är inte diskriminering


I dagens SvD intervjuas Nyamko Sabuni med anledning av att Sverige halkat ner från första till tredje plats på World Economic Forums jämställdhetsrankning. Hon tycker inte att man ska göra så stor grej av det, eftersom det faktum att bland annat Norge sprungit oss förbi stavas kvotering till bolagsstyrelser.

I Sabunis värld är kvotering lika med diskriminering. Hon medger att kompetensen generellt är högre i de styrelser där könsfördelningen är relativt jämn, och att det dessutom redan pågår en slags kvotering av män till styrelser. Men enligt Sabunis resonemang bör alltså inte denna diskriminering ersättas med en annan typ av ”diskriminering”. Hon menar kvotering inte är lösningen till den skeva könsfördelningen eftersom det ”är en jätteenkel metod att egentligen frånta sig ansvaret för att nå genuin jämställdhet”.

Hur tänker då Sabuni ta sitt ansvar för att nå ”genuin” jämställdhet i bolagsstyrelserna? Jo, med hjälp av familjepolitik. Och visst, familjepolitiken är ett viktigt verktyg för att nå en mer jämställd arbetsmarknad. Men hushållsnära tjänster och mer pappaledighet kommer knappast att förändra den mansdominerade styrelsekulturen (åtminstone på kort sikt). Problemet är inte bristen på kompetenta kvinnor. Och därför ligger inte huvudlösningen i att dessa kvinnor ska slippa städa hemmet, eller i att deras eventuella makar ska stanna hemma med barnen.

Andelen kvinnor i Sveriges börsbolagsstyrelser uppgår inte ens till en femtedel. Och sedan Sabuni med bihang slopat det lagstiftningshot som förra regeringen effektivt använde som sporre, har utvecklingen dessutom stannat tvärt. Detta bör Sabuni göra en stor grej av. Allt annat är att förringa jämställdhetsdebatten.

I Norge blir en kvinna med högre kompetens än en manlig konkurrent invald i en styrelse med hjälp av kvoteringslagen. Detta är inte en förfalskad väg att nå jämlikhet, det är inte orättvist, och det är definitivt inte diskriminering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 14 november 2008

Helena Leander, dagens Ansatsfavorit!

Helena Leander, riksdagsledamot för Miljöpartiet, kräver i en motion att diskrimineringlagstiftningen ses över efter att några av mina bloggsystrar i söndags blivit avvisade från Fyrishov då de badat utan bikinöverdel.
Detta enligt en artikel på unt.se där man under de senaste dagarna har kunnat följa en rasande debatt kring frågan om kvinnor ska tillåtas samma rättigheter beträffande klädsel som män på badhus.

Det är fantastiskt att ett femtonminutersdopp i en simbassäng inte bara har lett till en smärre anstormning på nämnda tidnings hemsida utan också gått raka vägen upp på riksdagsnivå. Ansats håller tummarna för Helena Leanders motion och för att övriga riksdagsledamöter visar på samma vett!

312 frågor som Daniel Legue borde uppmärksamma i sin krönika.

Daniel Leage verkar vara en man fylld av ideér och initiatv. Han hävdar i sin krönika i UNT:s City-bilaga på att det finns 311 viktiga frågor i jämställdhetsdebatten.

Jag tänker icke förringa dessa 311 frågor, även om jag gärna sett att Legue specificerade sig. Däremot tar jag mig rätten att ge skribenten ytterligare ett uppslag till ämne angående jämställdhet, det vill säga en 312:e fråga att engagera sig i. Förringa icke de som något gjorde. Gör istället något vettigt av dina 311 kommande krönikor!

Lilla stumpan reagerar (och diskvalificerar)

Eftersom det var stört omöjligt att i debattens hetta svara på alla kommentarer som unt.se:s artikel gav upphov till, satte sig Ansats skribenter och andra Bara Bröst-förespråkare ner och skrev ihop en insändare som publicerades i dagens tidning. Den finns att beskåda och begrunda här.

Upsala Nya Tidning verkar för övrigt ha blivit tagna på sängen av all uppmärksamhet som den här s.k. "icke-frågan" orsakade. Deras krönikör Daniel Legue var dock inte sen att hoppa på tåget när han märkte av intresset. Sorgligt nog orkade han inte sätta sig in i frågan ordentligt och argumentationen beskrivs bäst med ordet "bristfällig". Det mest skrattretande är dock följande stycke:

Jag vill påpeka att jag tar de fem tjejernas upprördhet och ilska på allvar och inte kan diskvalificeras som bara ännu en man i 40-årsåldern vars funderingar kan uppfattas som en klapp på huvudet och ett "såja lilla stumpan"
.

Sorry Daniel, bara för att du inte vill diskvalificeras, betyder det inte att du slipper undan. För med en rubrik som "Löjligt lyxproblem", formuleringar som "stormade in topless" och ordval som "badhustjafset" intar du exakt den roll du säger dig ta avstånd ifrån.

Härmed diskvalificerar jag dig på de grunder du själv angivit. Du är välkommen tillbaka när du kan skriva en krönika utan att motsäga dig själv i samma text.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 10 november 2008

Och året var... 1832?

Blottare, innehavare av silikonbröst, egoist, snorunge, miljöpartist, vänsterpartist, förklädd sverigedemokrat, potentiell prostituerad, flata, äckel.

Ovanstående epitet är bara några av dem man tydligen förtjänar om man förespråkar jämlikhet på badhuset och agerar därefter. Iallafall enligt ett antal läsare av Upsala Nya Tidning. Annars står signaturen Konrad för min personliga favoritkommentar: ”Spenmaffian tar dock inte hänsyn till andra när de skriker sina brunstvrål”. Ska man skratta eller gråta sig till sömns?

Bara Bröst - fortfarande en het potatis

Jag blev uppriktigt förvånad över den hätska debatt som uppstod på unt.se efter mina bloggsystrars aktion.

Signaturen Olof skriver: ”En del pojkar/män får stånd av nakna kvinnobröst. Aldrig att jag tar med mina småflickor till ett ställe där gubbarna springer med pitten i vädret.” Signaturen Ulla skriver: ”Att få följa bröstutvecklingen på tonårsflickor, det blir pedofilernas önskedröm!”

Är det verkligen så att den där minimala tygbiten, som i nuläget krävs för att man ska kunna få bada så länge man vill, döljer brösten så pass bra att ingen blir upphetsad? Jag slår vad om att killar och män blir upphetsade på badhus varje dag, trots att bikiniöverdelen sitter där den ska. Det måste finnas en jäkla massa homosexuella män som tänder på nakna bringor, ska vi porta dem från badhuset? Och pedofiler? Är inte de ute efter barn som ser ut som barn? Bröst borde de ju avsky! Vi kanske helt enkelt ska förbjuda barn på badhusen? Alternativt klä in dem i heltäckande dräkter?

En jämförelse av den här aktionen med debatten kring Halal-TV har också framförts. Kommentaren handlade om att man måste inrätta sig efter ”det svenska samhällets normala regler” och att man genom att hälsa annorlunda/bada utan bikiniöverdel krävde ”att folk ska acceptera att de gamla reglerna om hyfs och hänsyn ska bort”.

Vad är hyfs och hänsyn? Om man hälsar artigt, fast inte på det sättet den andra parten har förväntat sig, är man ohyfsad då? Förtjänar man att ”bo i en jordhåla”? Det tycker inte jag. Du blir inte kränkt om någon hälsar på dig på ett annorlunda sätt. Man kan inte tvinga någon att hälsa som man själv vill. Visst, man kan debattera ursprunget till denna sed, men att hyfs och hänsyn inte visats tycker jag är ren lögn.

Likadant med badande utan överdel i badhus. Det handlar inte om att springa och ”flasha” brösten, eller att trycka upp dem i någons ansikte. Det handlar inte heller om att tvinga alla kvinnor att släppa tuttarna fria. Det handlar om kvinnors rätt att slippa den påtvingade rollen som automatiskt sexobjekt. Det handlar om att slippa TVÅNGET att skyla dina bröst för någon annans skull. Är det ohyfsat? Knappast.

Det verkar som om ledordet i den här debatten är hänsyn. Hänsyn till oskyldiga barn, hänsyn till kåta män (och lesbiska kvinnor?), hänsyn till andra religioner (vars utövare inte skulle våga komma till badhuset p g a dess ”oanständighet”). En aktion som denna tar upp frågan om hänsyn till de badande kvinnorna. Varför ska inte de kvinnor som tycker att bikinitoppar är obekväma kunna bada på lika villkor som män?

Vi förstår nog alla att den bröstinvasion som målas upp i kommentarerna inte kommer att ske, i alla fall inte på kort sikt. De flesta kvinnor är helt enkelt idag inte bekväma med att gå med bara bröst på badhusen (märkligt nog en rätt kraftig tillbakagång, enligt de som var med på 70-och 80-talen). Jag är en av dem. Men när jag läser kommentarerna om mina vänners aktion är det enda som grämer mig att jag inte övervann den känslan och följde med.

Heja Anna, Camilla, Hanna, Lina och Maria!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Ansats till insats: Bara Bröst-aktion på Fyrishov

.
En mörk och kulen söndag i början av november anno domini 2008 styrde fem unga kvinnor sina steg mot Fyrishovs äventyrsbad. Då det inte bara var söndag utan även Fars dag trängdes barnfamiljerna runt rutschkanan och trampolinen. Föga anade dessa vad som komma skulle...

Bland de fem rådde en blandad stämning med nervositet såväl som uppsluppenhet och kämpaglöd. När handdukarna efter en stunds tvekan föll mot golvet gick det mot förmodan inget sus genom salen. En och annan blick från förvånade fjortonåringar fick de fem förvisso, men annars verkade få lyfta på ögonbrynen över tilltaget.

Efter en stunds barbröstat plask och skoj började det röra sig uppe på kajen. Badvakterna hade fått vittring och walkie-talkiesarna surrade varma. Den modiga gruppen beslöt att det var dags att föra aktionen till orörda marker och begav sig rakryggat mot motionsbassängerna. Två av gruppens medlemmar tvekade inte utan steg modigt mot trampolinerna medan övriga simmade några längder ryggsim.

Friden varade dock ej länge, utan badvakterna stegade fram för att konfrontera förbrytarna. Med argument såsom att ”även bebisar uppmanas ha badkläder” och ”Fyrishov är ett aktiebolag” avvisades tjejerna. Någon bättre anledning än så gavs inte och badvärden vägrade diskutera saken ytterligare. Efter en kvarts badande lämnade gruppen bassängen lika rakryggade som de kom.

och Annas inlägg "Bara bröst och bringor"

/Lina, Anna, Maria, Hanna och Camilla

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 5 november 2008

Yes, you can!

Käre Barack Obama. Grattis till världens mäktigaste ämbete.

Jag erkänner - jag höll på Hillary, det gjorde jag. Det var inte för att jag inte uppskattade och förstod ditt budskap om förändring. Det var inte för att jag höll med henne mer i sakfrågorna (
ni var ju ändå överens större delen av tiden). Det var för att hon i egenskap av kvinna bar på en symbolik vars kraft jag inte kunde bortse ifrån och som jag trodde, och fortfarande tror, behövs.

Nu är du president. Du är själv en
symbol för den amerikanska medborgarrättsrörelsens triumf, vilket är underbart. Jag tror därför att du förstår att symboler behövs. Jag hoppas också att du vet att det bara har funnits 35 kvinnor i senaten sedan 1789.

Jag uppmanar dig härmed: Utse för guds skull kvinnor till ledande politiska ämbeten. Kommer de inte springande på en gång? LETA efter kvinnor till ledande poster. UPPMUNTRA kvinnor att ta ledande poster. Det är inte omöjligt, jag tror att du kan göra det, nej jag VET att du kan göra det. Du säger det bäst själv:

Yes, you can!

måndag 3 november 2008

Revolutionen börjar hemmavid

I dagens DN skrivs om en nyligen publicerad doktorsavhandling som visar på hur en skev uppdelning av hushållsarbetet får kvinnor att må sämre psykiskt. Katarina Boye, som skrivit avhandlingen för Stockholms universitet, konstaterar det sorgliga faktumet att kvinnor gör den stora delen av allt arbete i hemmet och sedan får lida följderna av detta. Enligt Boye beror fyrtio procent av skillnaderna i välmående mellan kvinnor och män på just denna ojämställdhet på hemmaplan. Kvinnor gör i genomsnitt tre gånger så mycket hemarbete, men i de fall där båda parterna jobbar över hundra procent gör kvinnorna istället F Y R A gånger så mycket.

Det är väl knappast så att man blir överdrivet förvånad. Det är sedan länge känt att kronisk stress är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män och att detta till stor del beror på att kvinnorna får dra det tunga lasset hemma. Men hur kan det fortfarande vara såhär? I ett samhälle där kvinnor och män är ute och förvärvsarbetar i nästan lika hög grad, och där majoriteten av alla svenskar säger sig vara för jämställdhet, hur kan dessa skandalösa förhållanden fortfarande råda? Det sorgligaste i kråksången är dock att de flesta par (speciellt i den yngre generationen) faktiskt tror sig leva på ett jämställt sätt, och att en stor andel män faktiskt menar sig göra i stort sett lika mycket hemarbete som sina fruar/sambos. När kvinnor inte ens själva ser hur mycket mer arbete de får göra, hur ska de då kunna ställa krav på sina män? Och ännu viktigare: hur kan männen inte se att maten som står på bordet lagades medan de själva låg i tv-soffan och kollade på Premier League?

Revolutionens timme borde vara inne! Kvinnor måste våga öppna ögonen, fatta läget och börja ställa krav. Män måste ställa sig själva mot väggen och se sanningen i vitögat. Vill killar verkligen att deras flickvänner eller fruar ska bli sönderstressade, utbrända och deprimerade för att de själva ska slippa skrubba toaletten? Och hur ska andra områden i samhället någonsin kunna bli jämställda om det är en uppdelning som den nu rådande vi visar upp för våra barn? Nej, vill vi ha någon reell förändring måste vi börja hemmavid och städa framför egen dörr först.

Förändring på gång?

Ett nytt mail i inboxen. Det är från min bror. Jag öppnar och möts av en bild på min brorsdotter, drygt ett år, som stolt står på en gunga och ler. ”Hej, vi gungar idag” hälsar min bror. Han och barnets mamma har delat ledigheten jämnt mellan sig. Jag skulle tro att det är det bästa han någonsin gjort. Länge har jag nog, trots att jag inte velat erkänna det riktigt för mig själv, trott att det här med att mamman är hemma mer än pappan under barnets första år ändå är ”naturligt”. Men nu är jag hundra procent säker på att inte en gnutta av detta resonemang finns kvar inom mig. Visst är det naturligt att en mamma är hemma med sitt barn men minst lika naturligt är det att pappan är hemma. Relationen mellan min bror och hans dotter är underbar. Lyckan i hennes ögon när hon får syn på honom och den enorma tryggheten jag upplever att hon känner i hans närhet är beviset på att pappa kan betyda minst lika mycket som mamma för ett barn, även i mycket tidig ålder. Det är en individ som barnet knyter an till, inte ett kön. Jag unnar alla föräldrar att få ha så kul med sin unge som min bror och hans dotter har, inte bara mammor, och jag känner mig faktiskt hoppfull. Visst ser man ändå allt fler småleende pappor som är ute och promenerar med vagnen. Dagens nyblivna pappor; sjuttiotalisterna, av vilka många växte upp med långhåriga fäder i fjantiga polotröjor och som gärna pratade feminism, lägger förhoppningsvis grunden för detta som egentligen torde vara en självklarhet. Kanske kommer ego-åttiotalisterna att tjafsa om vem som skall få vara hemma längst med barnet istället för vem som ska slippa, se det som en fantastisk förmån istället för en börda. Min brorsdotter är nog ute o på förmiddagspromenad med sin pappa just nu, tittar på grävskopor och fåglar längs vägen och myser. Onaturligt? Knappast!

tisdag 28 oktober 2008

Han, hon, hen och den

Även om jag mer eller mindre förkastar allt vad språkkonstruktivism heter måste jag säga att vi till viss del påverkas av vårt språk. I första hand genom att begränsa oss. I detta inlägg tänkte jag diskutera just en sådan begränsning, nämligen det personliga pronomen, specifikt tredje person singular.

Jag tror att det finns ett behov av att kunna uttrycka sig könsneutralt i många situationer (inte minst för att minska könsidentifieringen). Jag har svårt att se skälet med ett könsbundet pronomen (dock förstår jag absolut den anledningen till att det finns). I de (fåtal) fall där könet på personen är relevant men inte framgår att kontexten kan man utan problem säga ”kvinnan ...” eller ”mannen ...”. Många skulle mena att ”han” idag fungerar och är accepterat som könsneutralt. Detta kan jag inte tillfullo hålla med om, men även om så var fallet så är begreppet tvetydligt. Andra menar att man kan uttrycka sig genom ”han/hon”, vilket bortsett från att det är väldigt tillkonstlat och fungerar väldigt dåligt i talspråk bara kan sägas när personens kön är okänt (”Min bästa kompis kommer på besök, han/hon tar med sig paj” klingar illa). Vissa menar att man istället kan säga ”den”, vilket jag inte heller kan skriva under på eftersom jag tycker det finns en poäng att ha ett specifikt pronomen för människor. Till sist finns det de som menar att man kan lösa det genom omskrivningar, vilket jag tycker är ett dåligt förslag eftersom det försvårar språket (och för övrigt ofta låter konstlat).

Vissa har även föreslagit ett helt nytt pronomen, en idé som jag tror kan vara den bästa. Ett av de mer lovande förslagen är ”hen”. Man kan misstänka att förslaget tagit inspiration (eller kanske mer än så) från finskans ”hän” som är just ett könsneutralt pronomen (om jag har förstått saken rätt har den finsk-ugriska språkgruppen bara könsneutrala pronomen). Även om det låter främmande och konstigt, i bästa fall dialektalt, passar det enligt mig relativt bra in ibland annat språkrytmen. Jag måste säga att jag inte tycker att meningar som ”hen gick och köpte mjölk” låter så avlägset.

Dock måste jag säga att vilket ord man skulle använda är obetydligt i jämförelse med att ha möjligheten att kunna uttrycka sig könsneutralt. Om det skulle bli så att ”hon”, eller kanske mer troligt, ”han” skulle börja användas som ett könsneutralt pronomen skulle jag inte ha något problem att använda det (även om det, som sagt, inledningsvis kommer leda till tvetydligheter). Utifrån samma resonemang tycker jag att debatten om att ord som tidigare varit reserverade för män (”talesman”, ”ombudsman” osv.) skulle förändras, i bästa fall, är onödig. Att mena att ”talesman” skulle skrivas antingen som ”talesman” för en manlig talesman eller ”taleskvinna” om en kvinnlig talesman tycker jag är helt förkastligt eftersom det spär på könsidentifieringen. Att å andra sida mena att man bör skriva det som ”talesperson” om båda könen är något som jag inte har något emot men tycker är lite krystat och onödigt eftersom ”talesman” och liknade ord redan uppfattas som könsneutrala. Detta gäller även för ”man” i sammanhang som ”man ska inte stjäla”.

Antagligen är detta just kopplat till könsidentifieringen. De flesta identifierar sig till stor del utifrån sitt kön och det blir därför naturligt med könsbundna pronomen. Men jag hoppas, och vågar nästan tro, att vi går mot ett utbrett könsneutralt pronomen.

Källor och intressant läsning:
Svenska och engelska Wikipedia
”Då sa vederbörande”, Hans Karlgren
”Om det könsligt korrekta”, Karl-Erik Tallmo
”Könsneutrala pronomen och oskrivningar”, Anna Hidekrans

måndag 27 oktober 2008

Hurra för Fastebols förskola!

Idag fick jag en trevlig överraskning till frukosten; DN:s förstasida! Under rubriken ”Könsroller kan förstärkas redan i sandlådan” berättas det om Fastebols förskola i Järfälla utanför Stockholm där barnen uppmuntras att leka i miljöer som ur ett genusperspektiv kan anses neutrala.

Det hela går ut på att barnen ska få mötas och leka i miljöer där det inte förväntas något särskilt av dem för att de tillhör det ena könet eller det andra, skogen ges som exempel på en sådan. Forskare har konstaterat att många lekar och redskap snabbt registreras av barnen som ”tjejiga” eller ”killiga” vilket redan i tidig ålder alltså lägger grunden för könsroller och maktstrukturer. Naturligtvis är det svårt att bryta klätterställningens oskrivna regler och därför är denna typ av pedagogik viktig då man vill lära barn att tänka på ett fördomsfritt sätt.

Det är värt att uppmärksamma att det finns medveten förskolepersonal där ute som tar genusfrågor på allvar och som hjälper nästa generation i rätt riktning. Ett litet steg ur sandlådan, ett stort steg för mänskligheten!

söndag 26 oktober 2008

Apropå Den Nya Mannen...

Jag känner att jag kanske behöver ge en lite seriösare förklaring till reportaget som refereras till i mitt förra inlägg. Per Öqvist har alltså till uppgift att porträttera ”Den Nya Mannen” i tidningen DV MAN, och gör det genom rubriken ”En vänlig vilde”. Till mångt och mycket stämmer min karikatyr av reportaget överens om hur detta ”nya” mansideal skildras. Öqvist verkar dock skriva med ambitionen att ge en mer nyanserad bild av den klassiska karlakarlen, så att den tillfogas komplexitet och vänlighet, jämställdhet och insikt. Han misslyckas totalt. Såhär inleds reportaget:

”Ett nytt mansideal är fött. En man ska ha rynkor och gärna skägg och vara manligt välklädd. Men han ska också vara en trygg karl som kan hantera både domkraft och jobbiga relationer”.

Jag tror att idén bakom artikeln är god. Jag tror att Per Öqvist har någon form av jämställdhetstanke i bakhuvudet när han skriver för sina läsare. Men han skriver så pass okritiskt och ogenomtänkt att åtminstone ”vi som gått på universitet och snackat med sådana här queerteoretiker” inser att han redan i ingressen tappar fotfästet och sakta faller mot ett praktfullt magplask.

Det finns en del (väldigt få) ljusglimtar i Öqvists resonemang: han skriver om pappaledighet som en rättighet snarare än en skyldighet, om män som ”fördjupar sig i sin inre utveckling” utan att se det som något ”skamligt” eller ”omanligt”. Men han kompletterar denna diskussion genom att rasera den totalt. I och med att vårdnaden i större utsträckning numera delas lika mellan mammor och pappor skriver Öqvist att ”båda parter tvingas /…/ ta på sig roller som traditionellt förknippats med ena könet”. Och att Den Nya Mannen i och med sin strävan efter inre utveckling nu ”har nästan lika stor förståelse för relationsproblem som kvinnor”.

Å ena sidan ser Den Nya Mannen sitt umgänge med barnen som en rättighet, å andra sidan ”tvingas” han ta på sig rollen som pappa? Retoriken går inte ihop. Att dessutom nedgradera män till känslomässigt inkapabla varelser som (efter stora framsteg) har nästan lika stor förståelse för problem i ett förhållande som kvinnor, befäster ju bara en bakåtsträvande relationsbild av kvinnor som kloka helgon och män som otrogna svin.

Att tanken bakom reportaget (troligtvis) är god räcker inte. Att hylla ”klassiskt manliga” ideal (drick rensprit!) uppåt väggarna, och samtidigt tala om en ”ny man” funkar inte. Reportaget är proppat med idiotiska påståenden som att den metrosexuella mannen är en, för både män och kvinnor plågsam manstyp; att den nya manligheten strävar efter att göra skiljelinjerna mellan män och kvinnor tydligare; att det feminina har varit norm de senaste decennierna och att det är dags för en manlig motreaktion. Som om detta vore en kamp mellan kvinnor och män?

Per Öqvist borde lägga sig på psykologsoffan och ”fördjupa sig i sin inre utveckling” istället för att ägna sig åt kvasianalyser av så kallad ”manlighet”.

lördag 25 oktober 2008

DV MAN går i spetsen för framtidens män – hänger du med?

Ansats ger dig som manlig läsare säsongens 5 viktigaste trender:
  1. Skaffa dig ett redigt skägg. Så här i oroliga tider (miljöhot, finanskris, terrorism, you name it) behöver världen trygga förebilder, vilket betyder att du som man bör ta ditt ansvar och lägga allt vad metrosexualitet heter åt sidan. Skaffa helskägg och sluta plocka bort ditt unibrow. Du kan rädda världen – och du vill att världen ska se det!

  2. Undvik homosexuella kopplingar. För att understryka din heterosexualitet bör kvinnliga alibin alltid finnas tillhands, risken finns annars att någon kan tveka på din läggning. Andra klassiskt manliga attribut går givetvis också bra, som motorcyklar eller verktygslådor. Ju mer desto bättre! OBS: detta är absolut inget påhopp mot homosexuella! Poängen är att du i din framtoning skall göra skiljelinjerna mellan män och kvinnor tydligare.
    l
  3. Paolo vet hur man jobbar med små medel.

  4. Drick rensprit och svart kaffe. Den feminina trenden att dricka latte och annan utspädd skit har påtvingats dig alltför länge nu. Det är dags att du tar tillbaka din rätt att insupa traditionellt manliga drycker! Dunken väntar på dig.

  5. Köp gärna skönhetsprodukter – men låt dem för guds skull inte få dig att se pubertal eller kvinnlig ut. Du ska ha ett ruffare och farligare utseende! Marknaden för denna typ av skönhetsprodukter är dessvärre i nuläget ganska skral. I väntan på bättre tider rekommenderas att du snittar ditt ansikte med lämpligt verktyg ca 1-2 gånger i veckan. Du ska se sargad och beprövad ut. Tänk Benicio del Toro.

  6. Vid inköp av ovanstående produkter: undvik gulliga förpackningar. Håll dig borta från toner som rosa, starkt rött och ljusgrönt, som tyvärr är väldigt vanligt förekommande inom skönhetsbranschen. Vissa välsorterade butiker har manligt utformade kartonger i dova färger – hitta ditt eget smultronställe!

OBS! Som rubriken antyder är det inte jag själv som har kommit på de briljanta tips som redogjords för ovan. Jag ger all cred till Per Öqvist, som skriver om Den Nya Mannen i årets höstnummer av tidningen DV MAN. Tacka honom!

torsdag 23 oktober 2008

En liten reflektion angående det där som kallas kärlek...

”Jag kan lätt leva utan rosor och champagne, men jag står inte ut med ojämlikheten. Den borde inte ha något existensberättigande i en relation där två människor påstår sig älska varandra”.

Ovanstående citat kommer från Maria Svelands minst sagt uppmärksammade bok Bitterfittan (en titel min mamma för övrigt vägrar säga högt. Tur att man inte är femtiotalist), som jag nyligen läste på min bloggsyster Klaras inrådan. När jag tänker på boken såhär i efterhand är det dessa rader och det efterföljande resonemanget jag framförallt minns. Det handlar om Myten Om Den Romantiska Kärleken. Egentligen är det varken några särskilt nya eller banbrytande tankar i ämnet som Maria Sveland för fram, men det gör inte det hela mindre angeläget. För Myten lever and it's going strong.

Myten om den romantiska kärleken går ut på att kärlek enbart handlar om känslor, inte om handlingar. Sveland menar tvärtom på att kärleken är vad kärleken gör, och att ”om vi började betrakta kärleken mer som en handling än som en känsla så skulle ansvar och förpliktelser automatiskt följa med”. Ojämlikhet skulle med andra ord inte kunna existera i en relation som påstod sig handla om kärlek. Hämtning på dagis skulle inte kunna bytas mot snittblommor och matlagning sex dagar i veckan skulle inte kunna bytas mot restaurangbesök på fredagen. Titta en generation uppåt och det är i många förhållanden ungefär så det ser ut, under den Romantiska Kärlekens slöja.

Inget ont om romantik, men hellre delad föräldraledighet.

Bara bröst och bringor

Två tjejer, tillika medlemmar i föreningen Bara Bröst, blev nyligen utslängda från Fyrisbadet efter det att de badat utan att använda bikiniöverdel. Svenska simhallar har idag rätt att ha klädesregler som bara riktar sig till halva delen av befolkningen i landet. Diskrimineringslagstiftningen hänvisar till begrepp så som anständighet och rådande normer.

Hur kommer det sig då att det är tillåtet att uppmana kvinnan att skyla sig? Delar av svaret hittar vi säkerligen i vår patriarkiska historia, där kvinnan, fresterskan, underrordnad mannen, lockar till synd.

Är det fortfarande fresterskan vi stänger ute från våra badhus? Om svaret är ja, menar vi då att mannen skulle vara totalt oförmögen att se kvinnokroppen som något annat en ett sexualobjekt? Svaret bör vara nej på den senare frågan- lika självklart som kvinnan idag antas se mannens bara bringa i simbassängen- utan vidare associationer. För vad är det egentligen annars för bild vi ger av kvinnan och hennes kropp. Går det att förena bilden av fresterskan och den förvärvsarbetande kvinnan, och tro att vi samtidigt kan uppnå en jämnställd arbetsmarknad?

Är det inte dags att avsexualisera kvinnokroppen? Jag tror att nästa steg i Sveriges jämställdhetsutveckling just bör handla om att förändra synen på den kvinnliga kroppen. Detta måste ske på alla plan, och jag anser det fullkomligt obefogat att neka två modiga brudar, som vågar trotsa normen, att bada. På ett mer övergripande plan är sexuallagstiftningen ett bra exempel på en institution med en kvarhängande föråldrad kvinnosyn, som enligt min mening är uppåt väggarna för vag och stigmatiserande.

tisdag 21 oktober 2008

Hurra, Blutsaft är lösningen!

Höll på att sätta i halsen när jag i fredagskväll hemma i TV soffan under en reklampaus fick se en för mig ny reklam (tittar inte så mycket på TV), nämligen den för den härliga hälsodrycken Blutsaft. Herregud! Reklamen inleds i stil med att en röst berättar ”När vi kvinnor kommer hem från en lång arbetsdag är det alltid mycket som väntar oss…..” medan man får se en trött kvinna och ord som ”städning”, ”matlagning, ”tvätt” och liknande dyker upp i bakgrunden. Lösningen då för ”oss kvinnor” är att ta några sväljar av vitamindrycken med det oaptitliga namnet Blutsaft.

Detta känns oerhört skönt att veta ifall det skulle vara så att min framtida partner typ skulle vara helt fysikt oförmögen att dela vardagsbördorna med mig! Vadå förändra sociala strukturer? Varför gå till botten med problemet när Blutsaft finns? Ska man skratta eller gråta? Jag trodde helt ärligt inte att det var möjligt att göra sådana här reklamer i Sverige 2008.

Helvetet är queerteori och quinoa

I dagens DN går Paolo ”ödmjukheten själv” Roberto till attack mot GI-läran. Det är andra utspelet Roberto gör i media på knappt en vecka. Innan dess var det den svenska feminismen som fick sig en känga i P3. Detta har uppmärksammats en hel del runt om i bloggvärlden (läs t ex Linas reaktion). Själv blev jag, likt Hanna Fahl, helt paff när jag hörde inslaget där Roberto går fram som en bulldozer och menar att kvinnorna i dagens samhälle är hemma med barnen för att de vill vara hemma med barnen. Inte för att hon tjänar mindre pengar. Mannen jobbar däremot för att han tjänar mer pengar. Han säger inte mycket om männens vilja och det är där jag tycker det stora problemet ligger (och jag frågar mig själv varför maskulinisten Per Ström inte reagerar som han brukar utan väljer att hylla Robertos insats. Mycket märkligt).

Utgångspunkten i Paolos resonemang om föräldraförsäkringen är att kvinnan i ett förhållande har ansvaret för hur ledigheten ska delas upp och att hennes åsikt är den som gäller. Vill hon vara hemma så får hon vara hemma. Vill hon jobba måste hon se till att hennes man är hemma istället, och då är det bara att låta honom få veta det (så länge hon har valt rätt man, *peppar peppar*).

P R har dock inte helt sjunkit ner i biologistträsket. Han är inte främmande för tanken att upplägget kan vara tvärtom, och är väldigt för delad föräldraförsäkring, men på frivillig basis. Men det är ju just det. Eftersom P R inte tror på sociala konstruktioner, tror han (eller snarare VET) att den där fria viljan verkligen existerar fullt ut. Där menar jag att han har fel.

För min del vill jag gärna att alla barn, oavsett kön, ska känna att de kan välja att göra och bli precis vad de vill när de växer upp. Ett gossebarn ska känna att det är lika naturligt för honom att bli hemmapappa som att göra karriär. I dag står det honom ren formellt sett fritt att välja vilket som. Jag tror dock att vår fria vilja påverkas av den sociala kontext vi befinner oss i. Om vi bara ser föräldralediga kvinnor och försörjande män präglas vi av det och lär oss att kvinnor står för hem och omsorg och män för arbete och pengar . Att då säga att vi är fria att välja vad som helst är att inte se strukturer och samband (som inte alltid är så behagliga). Individualiserad föräldraförsäkring kan vara ett sätt att komma ur gamla hjulspår, visa att både män och kvinnor ansvarar för barnens uppfostran och förhoppningsvis komma lite närmare den där fria viljan. Att låta barnen redan från första stund märka att alla delar av samhället och privatlivet är tillgängliga och öppna för både män och kvinnor (samt minska löneskillnaderna på köpet).

Lagstiftad individuell föräldraförsäkring är inte det statliga tvångsingripandet som motståndarna vill få det till utan det handlar om eventuell minskad individuell frihet under under en begränsad period av ens liv. Det är ett lågt pris att betala för att få se sina barn få växa upp i en annorlunda verklighet än idag. En verklighet där fler pappor slår vakt om sin rätt att umgås med sina barn så som kvinnor i flera decennier har slagit vakt om sin rätt på arbetsmarknaden.

Update: Nalin Pekgul, Josefin Brink och Esabelle Dingizian fattar grejen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 20 oktober 2008

Ett schysst jobb?

“Kaninen stoppar jag i mig innan jag går på scen och drar ut i öronen i sista sekund. Det tycker männen är jätteroligt. De tar i trosan och ut kommer en kanin, hoho.”
Citatet är Liv Enqvists som under den senaste tiden varit omskriven efter att hon kommit ut med boken ”Svenska flicka” på Normal Förlag.
Den Uppsalafödda 39-åringen växte upp i en akademisk medelklassfamilj, har en fil mag och flyttade på 90-talet till Italien där hon även utbildade sig till tolk. Sedan sju år tillbaka jobbar hon som strippa och prostituerad i Rom.
Enqvist säger att hon aldrig skulle gå på gatan.
-Jag är en magnet för galningar så mig hade de tagit kål på för länge sedan. Men att ta telefonnummer på en klubb och ha sex på hotell är ett helt säkert arbete.

Man kan hävda att alla är fria att skapa ett liv efter egen smak och försörja sig efter eget tycke, men jag kan inte låta bli att fråga mig om det inte finns något som kallas socialt ansvar? Visserligen är det inte Enqvists uppdrag att rädda världen eller att för den delen heller få efterfrågan på köpt sex att gå ner. Men hon och andra lyxprostituerade förmedlar en bild av “den lyckliga horan” som allt oftare verkar dyka upp i media och det är ett problem.
Denna bild överskuggar de bakomliggande orsakerna till prostitution och människohandel; genom att få det hela att verka som ett “coolt jobb” tycks problematiken kring varför kvinnor säljer sex till män och inte tvärtom (i någon större utsträckning) inte lika viktig. Fram kommer istället en lite komisk bild av dessa kvinnor, som naturligtvis är en minoritet av världens alla prostituerade, med mentaliteten “jag gillar att ha sex så varför inte passa på att också ta betalt?”
En del hävdar att i en perfekt värld skulle sex kunna köpas och säljas till höger och vänster, att prostituera sig skulle vara som vilket annat jobb som helst och män och kvinnor skulle sälja och köpa lika mycket. Oavsett om man håller med eller ej är premissen för en sådan värld total jämlikhet mellan könen så att båda skulle stå för lika mycket utbud som efterfrågan. Så är inte fallet idag.
För även om man säljer sin kropp av egen fri vilja (och vissa skulle därmed hävda att det finns olika typer av prostitution), handlar det till syvende och sist om samma sak. Att det är det ena könet som systematiskt köper det andra har urgamla orsaker och att denna struktur upprätthålls och dessutom glamouriseras av personer som inte behöver prostituera sig känns helt onödigt.


Efterfrågan är problemet snarare än utbudet och därför kan man inte klandra en nödgad kvinna som inte ser någon annan utväg än att prostituera sig för att överleva. Dock är det beklagligt att personer som Liv Enqvist, medvetet eller omedvetet, bagatelliserar och suddar ut problematiken genom att få det här med prostitution att framstå som en soft grej.

söndag 19 oktober 2008

Sexualitet och intelligens

Mitt föregående hyllningsinlägg till Tina Fey lämnade mig med ett väckt intresse för ordet vulgär. Det slog mig att det är ett ord som väldigt, väldigt sällan, för att inte säga aldrig, används om män, utan endast om kvinnor (av kvinnor och män) och oftast deras sätt att klä sig. Män kan vara mycket, men jag har under mitt 23-åriga liv aldrig hört någon säga att en man är vulgär.

Det är ett faktum att det finns en outtalad gräns för hur många kvadratcentimeter hud en kvinna kan visa tills hon förvandlas till billig och vulgär. Hur mycket hud man visar anses fortfarande vara relaterat till hur mycket man vill ligga (naturligtvis utan att det för den sakens skull behöver vara sant) och vill man ligga, ja då är man osmaklig. Att vara osmaklig är i förlängningen förknippat med att vara korkad och voilá: bimbon är serverad.

Tillämpat blir det för dagens kvinnor en ständig balansgång mellan Det Frigidt Tillknäppta och Det Slampigt Lösaktiga. Någonstans där mittemellan finns Det Härligt Frigjorda – det vi vill uppnå, det omvärlden säger åt oss att vara. I frågan ”är det här för mycket?” ligger inte bara en undran över huruvida ens uppenbarelse är estetiskt tilltalande utan även en medvetenhet om att för mycket kajal eller för kort kjol gör att man uppfattas som trashig, korkad och outbildad.

Ännu år 2008 hajar vi till om en sexig tjej visar prov på analytisk förmåga eller om en smart tjej visar sig kunna vara sexig. Det verkar dock vara lättare att anses som smart först och sexig sedan än tvärtom. Tina Fey behöver i princip bara ställa upp på bilder som den här för att få folk att reagera. För Dolly Parton tog det årtionden att bli respekterad som artist och affärskvinna.

Dolly visar var skåpet ska stå

Vi kommer förmodligen aldrig sluta döma andra människor för hur de ser ut. Men det är dags att sluta koppla ihop kvinnors intelligens med deras sexualitet.

Varför man inte är särartsfeminist

För lite drygt 10 år sedan skrev litteraturvetaren Nina Björk den omdiskuterade boken ”Under det rosa täcket – om kvinnlighetens vara och feministiska strategier”. Innehållet bestod av stilbildande analyser av 1990-talets feministiska (o)utvecklingen, vilka vägval jämställdheten stod inför, men kanske framför allt en välbehövlig uppgörelse med det märkliga släktet särartsfeminister.

Särartsfeministernas vision av feminism förutsätter att det finns en av naturen bestämd och kulturellt opåverkad kvinnlig identitet (och självklart även en manlig). Därigenom vill man uppvärdera de ”kvinnliga” värdena i samhället till samma nivå som de traditionellt manliga. Redan här kan man ana ett problem: vad är egentligen typiskt kvinnlig/manligt? Och vad händer om man som individ inte känner igen sig i dessa godtyckliga definitioner? Naturen används ofta i resonemangen som en sanning, när det egentligen handlar om åsikter om varför verkligheten ser ut som den gör. Exempelvis: kvinnor är ”byggda” för att vara hemma med barnen, eftersom de av naturen är omhändertagande(!). Därför tar också fler kvinnor än män tar ut största delen av föräldraförsäkringen. MEN: Att kvinnor är hemma mer med barnen är en empirisk sanning, men det är en åsikt att kvinnor därför också är mer lämpade att ta hand om barn. Björk går i direkt opposition mot särartsfeminismens åsikter, då hennes grundläggande tes är att det som vi uppfattar som kvinnligt/manligt är, och har alltid varit, en kulturell konstruktion. Därför kan man också förändra dessa identiteter och i en utopi totalt frigöra sig från dem.

Ett utmärkt exempel på djup särartsfeminism är följande citat från f.d. handelsminister Maria Borelius (även författare till boken ”Sedan du fött”):”Om du lämnar ditt barn till din man, acceptera att barnet kommer att: lägga sig på annan tid än du tycker är lämpligt, få på sig blöjan med baksidan fram och skrika mer än du skulle tillåta.”

I början av 1900-talet hade kvinnor inte rösträtt eftersom de av naturen ansågs vara mindre begåvade, hundra år senare ansåg särartfeminister att män av naturen inte kan ta hand om sina egna barn (åtminstone inte lika bra som kvinnor kan). Det är därför man tror att kulturen formar könsidentiteterna och att dessa därför går att förändra. Det är därför man inte är särartsfeminist.

Karin

lördag 18 oktober 2008

förfestsfeminism i praktiken

Puckopatrullen slår tillbaka

På Alfabetas förlag kom alldeles nyligen antologin F-ordet. Mot en ny feminism ut, sammanställd och redigerad av Petra Östergren. Tanken bakom antologin är att ge plats åt fler tankar än de inom feminismen vedertagna, att låta nya röster och tolkningar komma fram. Östergren vill släppa fram tankar som ska "kunna föra feminismen framåt istället för i cirklar" och som "kan väcka fler".

Detta är naturligtvis en god och antagligen nödvändig idé: den feministiska kampen går i dagsläget till viss del på sparlåga och nytt blod behövs. Nya idéer måste till för att föra feminismen framåt. I antologin finns också många bra, tankeväckande texter med nya perspektiv på saker och ting; exempelvis diskuteras gamla goda ämnen såsom våldtäkt, prostitution och abort på sätt som inte direkt gjorts i det offentliga förut. Dock finns det med ett tvättäkta stolpskott i boken.

Av någon för mig outgrundlig anledning har Boris Benulic, krönikör i Metro och vd för Kraft & Kultur, blivit tillfrågad att skriva för antologin. Hans text handlar om sex. Machosex. Bara ordet gör en ju aningen skeptisk, och mindre skeptisk blir man knappast efter att ha börjat läsa. Boris börjar texten med det intressanta påståendet att bara killar som inte får ligga blir feminister. I en vettig värld hade det naturligtvis varit tvärtom, det vill säga att bara killar som är feminister får ligga, men det tycker inte Boris. Tvärtom fortsätter han med påståenden såsom att "kvinnor föredrar fortfarande att ha sex med män som skogvaktaren Mellors" (Lady Chatterlys älskare i "Lady Chatterlys älskare". Min anmärkning) och "kvinnor egentligen behöver något som inte snackar så mycket men som är konstant hårt?". Det är för Boris obegripligt att kvinnor inte tar ställning mot det så kallade feminiserandet av mannen. Tjejer vill ju egentligen ha stora, starka män, ja ju större och biffigare desto bättre. Detta vet Boris. Men stackaren, han blir ju ifrågasatt TROTS alla hans egna erfarenheter och observationer, och TROTS att han minsann pratat med massor av kvinnor och därmed vet hur det ligger till. Det är alltid lika härligt med självutnämnda experter som står i kontakt med verkligheten och vet vad "vanligt folk" (åh detta vidriga uttryck) egentligen vill ha (se Paolo Roberto), och Boris har ju faktiskt pratat med både gymkillarna och akademikertjejerna med minst 180 högskolepoäng. Så han vet ju. Eller? I think not.

Självklart ska feminismen inte vara dogmatisk och bara låta en viss typ av tankar vara allenarådande, självklart ska det finnas plats för olika synsätt och tolkningar. Problemet här ligger i att Boris Benulic text inte har att dyft med feminism att göra. Det enda den gör är att befästa klassiska, förlegade synsätt rörande män och kvinnor; om hur de är, om hur de bör vara och om vad de förmodas vilja. Män ska vara hårda, macho, muskulösa, drivande. Kvinnor ska vara tagande, mjuka, sökande efter beskydd. Även om Boris text stannar på det sexuella planet så går hans åsikter i förlängningen naturligtvis att applicera på alla andra domäner också, vilket gör det hela än mer vämjeligt. Tillåt mig citera: "Historiskt sett har mannen varit den aktive i samhälle, ekonomi och politik. Mannen har varit erövrare, förändrare och skapare //...// Frånvaron av riktiga män minskar spännvidden i samhällsdebatten, gör handlingsalternativen färre, gör människor rädda och krymper deras själar". Riktiga män? Är det något som feminismen har till uppgift så det väl att krossa föreställningar om "riktiga män" och "riktiga kvinnor"?

I en annan av antologins texter konstateras att "att vara feminist innebär att man försöker upptäcka och sedan ifrågasätta saker som gör att kvinnor beter sig på ett visst sätt och män på ett annat". Det är knappast det Boris Benulic gör. Tvärtom befäster och cementerar han könsroller och stereotyper om vad män och kvinnor är och vill (i och utanför sovrummet) som borde legat på soptippen sedan länge. Boris har ingenting i en feministisk antologi att göra. Han och hans åsikter borde ha fått stanna i det omklädningsrum på gymmet där han säger sig ha spenderat så mycket tid.

fredag 17 oktober 2008

Den nya överklassen sprider onda idéer om feminism

Sveriges medieelit har makten över ordet. Det är de som är ”den nya överklassen”. Denna överklass är farlig, den är cementerad i sin idé om hur saker och ting ska vara. Den sprider en våg av militanta föreställningar över Sverige, om galna queerteorier och om feminism.

För feminism är ju trots allt inget annat än en extrem vänsteridé om jämställdhet. Det där med att kön är en konstruktion kan bara någon som själv suttit på universitet och snackat med andra sådana där ”queerteoretiker” tro. Va fan, kön är kön! Man är man. Kvinna är kvinna. Det är ju bara att öppna fönstret, sticka ut huvudet och se hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Kvinnor är hemma med sina barn för att de vill det. Män tjänar mer pengar än kvinnor och väljer därför att inte stanna hemma med sina ungar. Vari ligger problemet? Jag menar, pengar är ju pengar.

Vems åsikter är det jag refererar till? Här följer några ledtrådar: han kan allt, han vet allt, han låter inte andra prata till punkt, och framför allt: han anser sig ha större grund för sitt resonemang om feminism än ”den nya överklassen”, eftersom han hänger på den lokala boxningsklubben en gång i veckan. Det ger honom den kontakt med verkligheten som sådana som Hanna Fahl tydligen saknar.

100% man.

Paolo Roberto befäster sin egen nidbild i dagens P3 Populär där han utropar sig själv som militant motståndare till feminism. Och han diskuterar mer än gärna saken, eftersom han vet att han har rätt. Macho kille.

onsdag 15 oktober 2008

Komiker är det nya svarta..

..och mest i ropet av dem alla är (för en gångs skull) en rolig kvinna, nämligen Tina Fey. Tina har seglat förbi Russell Brand som den mest omtalade komikern just nu(iaf sett ur ett internationellt perspektiv, Björn Gustavsson är fortfarande hegemon på den svenska humorarenan). Allt går hennes väg för tillfället. Inom loppet av några veckor har hennes skapelse 30 Rock (a.k.a. Det Bästa Man Kan Se På TV) vunnit fyra Emmys, hon har blivit erbjuden fem miljoner dollar för att skriva en bok och hennes redan klassiska Palin-imitationer har gett Saturday Night Live en rejäl tittarboost, trots programmets i övrigt mediokra sketcher.

Tina har t o m lyckats med konststycket att ha stora bröst och bära en rejäl urringning utan att bli sedd som vulgär (Lisa Corneliusson kallar det Tuttar 2.0), ett dilemma storbystade kvinnor världen över brottas med varje dag. Finns det något hon inte kan göra?

Jag hoppas att Tina Fey smider medans järnet är varmt, gör världen en tjänst och skaffar sig en egen talkshow. Den skulle kunna ersätta typ Late Show. Seriöst, Letterman slutade vara rolig för 15 år sedan.



Best of Liz Lemon – värt varenda Emmy.

onsdag 8 oktober 2008

Den nakna kocken vill ha en ker

Efter att ha fött två döttrar vid namn Poppy Honey och Daisy Boo tycker Jamie Oliver tydligen att det är dags för lite manlig fägring i familjen hans. Frugan Jools väntas nämligen föda parets tredje barn till våren, och visst går Jamie ut med att han allt önskar sig en liten grabb den här gången. Någon att busa lite med. Bråka lite.


Jamie vill föra vidare sitt maskulina arv, det är rörande. Visst håller vi alla tummarna för att han äntligen får sin efterlängtade pöjk? Är det minsann inte dags för en liten ”Muddy Mac” i barnaskaran Oliver? Stoppa inflödet av östrogen! Låt Jamie få utlopp för sin manlighet!

Jag föreställer mig honom ligga vaken på nätterna och fantisera om sina framtida äventyr med lille Mud. I natt kanske han drömmer om "Jamie och Muddy Mac i björnskogen". I morgon: "Muddy Mac krossar megamonster, YEAH!!". Han vaknar var och varannan timme, svettig i pannan. Känner ängslan blandat med lycka. Adrenalin blandat med förtvivlan.
Det är många nätter kvar till våren, särskilt för Jamie. Bevare mig väl om han vaknar upp i mitten på mars och ut kommer Princess Puppy. Då är det inte längre lika kul att heta Jamie Oliver inte.

Stackarn.

those raving feminists

söndag 5 oktober 2008

Låt oss lära av historien- raggningstips: Handla som vid möte med spårvagn.

Citat ur körkortsbok år 1920:

"De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av betydelse. Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen. Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej helt sällan koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är intet sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar."

lördag 4 oktober 2008

"women never make mistakes, and men can never refuse women's requests"

Är det bara jag som undrar hur det går för det här projektet?

torsdag 2 oktober 2008

Kvinnor ska också få bajsa på borden

Ända sedan Sarah Palin utnämndes till John McCains VP-kandidat har jag funderat över mediacirkusen som uppstått och det faktum att jag, trots diametralt motsatt politisk åskådning, ändå finner ett behov i att försvara henne. Inte hennes (fruktansvärda) åsikter utan hennes rätt att ta plats.


Som min vän uttryckte det så elegant när han jämförde Palin med en kvinna som kommer in i ett rum fyllt med män och sätter sig och bajsar på bordet. ”Är det en sådan kvinna du vill få in bland de styrande?”, frågade han mig. Och ja, det vill jag tamejfan.

För det är just det, att man vill inte ha ”en sådan kvinna”. Newsflash people: vi kan inte fortsätta vänta på att den perfekta kvinnan ska dyka upp - hon finns inte. T o m Hillary, som till typ 97% har samma åsikter som Obama, hela medievärldens älskling, visade sig vara fel. Det är ledsamt, men vi har faktiskt inte kommit så långt att kön är orelevant hur mycket vi än skulle vilja det. Jag menar att vi måste få in fler kvinnor med alla möjliga åsikter på ledande poster i samhället, precis som det känns helt naturligt att män med alla möjliga åsikter finns där nu. För att använda samma underbara metafor: Män har kunnat utföra behov på bord sen urminnes tider (Bush har t ex haft hela Vita huset som sin privata toalett), kvinnor hindras fortfarande från ens MÖJLIGHETEN att kunna göra det.

Och ja, jag önskar också att det hade varit en kvinna som åtminstone var för fri abort och insåg allvaret i klimatfrågan- Jag skulle aldrig i livet rösta på henne. Men faktum kvarstår: hon är VP-kandidat och hon är kvinna. I det större sammanhanget, bortom sakfrågorna, betyder det något. Jag är övertygad om att det spelar roll att kvinnor, oavsett åsikter, syns och verkar i offentligheten. På lång sikt handlar det om att andra kvinnor, likväl som män, världen över ser dem och undermedvetet tar in att människor av kvinnligt kön, till skillnad från idag, inte längre är ett ständigt specialfall.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,