tisdag 28 oktober 2008

Han, hon, hen och den

Även om jag mer eller mindre förkastar allt vad språkkonstruktivism heter måste jag säga att vi till viss del påverkas av vårt språk. I första hand genom att begränsa oss. I detta inlägg tänkte jag diskutera just en sådan begränsning, nämligen det personliga pronomen, specifikt tredje person singular.

Jag tror att det finns ett behov av att kunna uttrycka sig könsneutralt i många situationer (inte minst för att minska könsidentifieringen). Jag har svårt att se skälet med ett könsbundet pronomen (dock förstår jag absolut den anledningen till att det finns). I de (fåtal) fall där könet på personen är relevant men inte framgår att kontexten kan man utan problem säga ”kvinnan ...” eller ”mannen ...”. Många skulle mena att ”han” idag fungerar och är accepterat som könsneutralt. Detta kan jag inte tillfullo hålla med om, men även om så var fallet så är begreppet tvetydligt. Andra menar att man kan uttrycka sig genom ”han/hon”, vilket bortsett från att det är väldigt tillkonstlat och fungerar väldigt dåligt i talspråk bara kan sägas när personens kön är okänt (”Min bästa kompis kommer på besök, han/hon tar med sig paj” klingar illa). Vissa menar att man istället kan säga ”den”, vilket jag inte heller kan skriva under på eftersom jag tycker det finns en poäng att ha ett specifikt pronomen för människor. Till sist finns det de som menar att man kan lösa det genom omskrivningar, vilket jag tycker är ett dåligt förslag eftersom det försvårar språket (och för övrigt ofta låter konstlat).

Vissa har även föreslagit ett helt nytt pronomen, en idé som jag tror kan vara den bästa. Ett av de mer lovande förslagen är ”hen”. Man kan misstänka att förslaget tagit inspiration (eller kanske mer än så) från finskans ”hän” som är just ett könsneutralt pronomen (om jag har förstått saken rätt har den finsk-ugriska språkgruppen bara könsneutrala pronomen). Även om det låter främmande och konstigt, i bästa fall dialektalt, passar det enligt mig relativt bra in ibland annat språkrytmen. Jag måste säga att jag inte tycker att meningar som ”hen gick och köpte mjölk” låter så avlägset.

Dock måste jag säga att vilket ord man skulle använda är obetydligt i jämförelse med att ha möjligheten att kunna uttrycka sig könsneutralt. Om det skulle bli så att ”hon”, eller kanske mer troligt, ”han” skulle börja användas som ett könsneutralt pronomen skulle jag inte ha något problem att använda det (även om det, som sagt, inledningsvis kommer leda till tvetydligheter). Utifrån samma resonemang tycker jag att debatten om att ord som tidigare varit reserverade för män (”talesman”, ”ombudsman” osv.) skulle förändras, i bästa fall, är onödig. Att mena att ”talesman” skulle skrivas antingen som ”talesman” för en manlig talesman eller ”taleskvinna” om en kvinnlig talesman tycker jag är helt förkastligt eftersom det spär på könsidentifieringen. Att å andra sida mena att man bör skriva det som ”talesperson” om båda könen är något som jag inte har något emot men tycker är lite krystat och onödigt eftersom ”talesman” och liknade ord redan uppfattas som könsneutrala. Detta gäller även för ”man” i sammanhang som ”man ska inte stjäla”.

Antagligen är detta just kopplat till könsidentifieringen. De flesta identifierar sig till stor del utifrån sitt kön och det blir därför naturligt med könsbundna pronomen. Men jag hoppas, och vågar nästan tro, att vi går mot ett utbrett könsneutralt pronomen.

Källor och intressant läsning:
Svenska och engelska Wikipedia
”Då sa vederbörande”, Hans Karlgren
”Om det könsligt korrekta”, Karl-Erik Tallmo
”Könsneutrala pronomen och oskrivningar”, Anna Hidekrans

måndag 27 oktober 2008

Hurra för Fastebols förskola!

Idag fick jag en trevlig överraskning till frukosten; DN:s förstasida! Under rubriken ”Könsroller kan förstärkas redan i sandlådan” berättas det om Fastebols förskola i Järfälla utanför Stockholm där barnen uppmuntras att leka i miljöer som ur ett genusperspektiv kan anses neutrala.

Det hela går ut på att barnen ska få mötas och leka i miljöer där det inte förväntas något särskilt av dem för att de tillhör det ena könet eller det andra, skogen ges som exempel på en sådan. Forskare har konstaterat att många lekar och redskap snabbt registreras av barnen som ”tjejiga” eller ”killiga” vilket redan i tidig ålder alltså lägger grunden för könsroller och maktstrukturer. Naturligtvis är det svårt att bryta klätterställningens oskrivna regler och därför är denna typ av pedagogik viktig då man vill lära barn att tänka på ett fördomsfritt sätt.

Det är värt att uppmärksamma att det finns medveten förskolepersonal där ute som tar genusfrågor på allvar och som hjälper nästa generation i rätt riktning. Ett litet steg ur sandlådan, ett stort steg för mänskligheten!

söndag 26 oktober 2008

Apropå Den Nya Mannen...

Jag känner att jag kanske behöver ge en lite seriösare förklaring till reportaget som refereras till i mitt förra inlägg. Per Öqvist har alltså till uppgift att porträttera ”Den Nya Mannen” i tidningen DV MAN, och gör det genom rubriken ”En vänlig vilde”. Till mångt och mycket stämmer min karikatyr av reportaget överens om hur detta ”nya” mansideal skildras. Öqvist verkar dock skriva med ambitionen att ge en mer nyanserad bild av den klassiska karlakarlen, så att den tillfogas komplexitet och vänlighet, jämställdhet och insikt. Han misslyckas totalt. Såhär inleds reportaget:

”Ett nytt mansideal är fött. En man ska ha rynkor och gärna skägg och vara manligt välklädd. Men han ska också vara en trygg karl som kan hantera både domkraft och jobbiga relationer”.

Jag tror att idén bakom artikeln är god. Jag tror att Per Öqvist har någon form av jämställdhetstanke i bakhuvudet när han skriver för sina läsare. Men han skriver så pass okritiskt och ogenomtänkt att åtminstone ”vi som gått på universitet och snackat med sådana här queerteoretiker” inser att han redan i ingressen tappar fotfästet och sakta faller mot ett praktfullt magplask.

Det finns en del (väldigt få) ljusglimtar i Öqvists resonemang: han skriver om pappaledighet som en rättighet snarare än en skyldighet, om män som ”fördjupar sig i sin inre utveckling” utan att se det som något ”skamligt” eller ”omanligt”. Men han kompletterar denna diskussion genom att rasera den totalt. I och med att vårdnaden i större utsträckning numera delas lika mellan mammor och pappor skriver Öqvist att ”båda parter tvingas /…/ ta på sig roller som traditionellt förknippats med ena könet”. Och att Den Nya Mannen i och med sin strävan efter inre utveckling nu ”har nästan lika stor förståelse för relationsproblem som kvinnor”.

Å ena sidan ser Den Nya Mannen sitt umgänge med barnen som en rättighet, å andra sidan ”tvingas” han ta på sig rollen som pappa? Retoriken går inte ihop. Att dessutom nedgradera män till känslomässigt inkapabla varelser som (efter stora framsteg) har nästan lika stor förståelse för problem i ett förhållande som kvinnor, befäster ju bara en bakåtsträvande relationsbild av kvinnor som kloka helgon och män som otrogna svin.

Att tanken bakom reportaget (troligtvis) är god räcker inte. Att hylla ”klassiskt manliga” ideal (drick rensprit!) uppåt väggarna, och samtidigt tala om en ”ny man” funkar inte. Reportaget är proppat med idiotiska påståenden som att den metrosexuella mannen är en, för både män och kvinnor plågsam manstyp; att den nya manligheten strävar efter att göra skiljelinjerna mellan män och kvinnor tydligare; att det feminina har varit norm de senaste decennierna och att det är dags för en manlig motreaktion. Som om detta vore en kamp mellan kvinnor och män?

Per Öqvist borde lägga sig på psykologsoffan och ”fördjupa sig i sin inre utveckling” istället för att ägna sig åt kvasianalyser av så kallad ”manlighet”.

lördag 25 oktober 2008

DV MAN går i spetsen för framtidens män – hänger du med?

Ansats ger dig som manlig läsare säsongens 5 viktigaste trender:
  1. Skaffa dig ett redigt skägg. Så här i oroliga tider (miljöhot, finanskris, terrorism, you name it) behöver världen trygga förebilder, vilket betyder att du som man bör ta ditt ansvar och lägga allt vad metrosexualitet heter åt sidan. Skaffa helskägg och sluta plocka bort ditt unibrow. Du kan rädda världen – och du vill att världen ska se det!

  2. Undvik homosexuella kopplingar. För att understryka din heterosexualitet bör kvinnliga alibin alltid finnas tillhands, risken finns annars att någon kan tveka på din läggning. Andra klassiskt manliga attribut går givetvis också bra, som motorcyklar eller verktygslådor. Ju mer desto bättre! OBS: detta är absolut inget påhopp mot homosexuella! Poängen är att du i din framtoning skall göra skiljelinjerna mellan män och kvinnor tydligare.
    l
  3. Paolo vet hur man jobbar med små medel.

  4. Drick rensprit och svart kaffe. Den feminina trenden att dricka latte och annan utspädd skit har påtvingats dig alltför länge nu. Det är dags att du tar tillbaka din rätt att insupa traditionellt manliga drycker! Dunken väntar på dig.

  5. Köp gärna skönhetsprodukter – men låt dem för guds skull inte få dig att se pubertal eller kvinnlig ut. Du ska ha ett ruffare och farligare utseende! Marknaden för denna typ av skönhetsprodukter är dessvärre i nuläget ganska skral. I väntan på bättre tider rekommenderas att du snittar ditt ansikte med lämpligt verktyg ca 1-2 gånger i veckan. Du ska se sargad och beprövad ut. Tänk Benicio del Toro.

  6. Vid inköp av ovanstående produkter: undvik gulliga förpackningar. Håll dig borta från toner som rosa, starkt rött och ljusgrönt, som tyvärr är väldigt vanligt förekommande inom skönhetsbranschen. Vissa välsorterade butiker har manligt utformade kartonger i dova färger – hitta ditt eget smultronställe!

OBS! Som rubriken antyder är det inte jag själv som har kommit på de briljanta tips som redogjords för ovan. Jag ger all cred till Per Öqvist, som skriver om Den Nya Mannen i årets höstnummer av tidningen DV MAN. Tacka honom!

torsdag 23 oktober 2008

En liten reflektion angående det där som kallas kärlek...

”Jag kan lätt leva utan rosor och champagne, men jag står inte ut med ojämlikheten. Den borde inte ha något existensberättigande i en relation där två människor påstår sig älska varandra”.

Ovanstående citat kommer från Maria Svelands minst sagt uppmärksammade bok Bitterfittan (en titel min mamma för övrigt vägrar säga högt. Tur att man inte är femtiotalist), som jag nyligen läste på min bloggsyster Klaras inrådan. När jag tänker på boken såhär i efterhand är det dessa rader och det efterföljande resonemanget jag framförallt minns. Det handlar om Myten Om Den Romantiska Kärleken. Egentligen är det varken några särskilt nya eller banbrytande tankar i ämnet som Maria Sveland för fram, men det gör inte det hela mindre angeläget. För Myten lever and it's going strong.

Myten om den romantiska kärleken går ut på att kärlek enbart handlar om känslor, inte om handlingar. Sveland menar tvärtom på att kärleken är vad kärleken gör, och att ”om vi började betrakta kärleken mer som en handling än som en känsla så skulle ansvar och förpliktelser automatiskt följa med”. Ojämlikhet skulle med andra ord inte kunna existera i en relation som påstod sig handla om kärlek. Hämtning på dagis skulle inte kunna bytas mot snittblommor och matlagning sex dagar i veckan skulle inte kunna bytas mot restaurangbesök på fredagen. Titta en generation uppåt och det är i många förhållanden ungefär så det ser ut, under den Romantiska Kärlekens slöja.

Inget ont om romantik, men hellre delad föräldraledighet.

Bara bröst och bringor

Två tjejer, tillika medlemmar i föreningen Bara Bröst, blev nyligen utslängda från Fyrisbadet efter det att de badat utan att använda bikiniöverdel. Svenska simhallar har idag rätt att ha klädesregler som bara riktar sig till halva delen av befolkningen i landet. Diskrimineringslagstiftningen hänvisar till begrepp så som anständighet och rådande normer.

Hur kommer det sig då att det är tillåtet att uppmana kvinnan att skyla sig? Delar av svaret hittar vi säkerligen i vår patriarkiska historia, där kvinnan, fresterskan, underrordnad mannen, lockar till synd.

Är det fortfarande fresterskan vi stänger ute från våra badhus? Om svaret är ja, menar vi då att mannen skulle vara totalt oförmögen att se kvinnokroppen som något annat en ett sexualobjekt? Svaret bör vara nej på den senare frågan- lika självklart som kvinnan idag antas se mannens bara bringa i simbassängen- utan vidare associationer. För vad är det egentligen annars för bild vi ger av kvinnan och hennes kropp. Går det att förena bilden av fresterskan och den förvärvsarbetande kvinnan, och tro att vi samtidigt kan uppnå en jämnställd arbetsmarknad?

Är det inte dags att avsexualisera kvinnokroppen? Jag tror att nästa steg i Sveriges jämställdhetsutveckling just bör handla om att förändra synen på den kvinnliga kroppen. Detta måste ske på alla plan, och jag anser det fullkomligt obefogat att neka två modiga brudar, som vågar trotsa normen, att bada. På ett mer övergripande plan är sexuallagstiftningen ett bra exempel på en institution med en kvarhängande föråldrad kvinnosyn, som enligt min mening är uppåt väggarna för vag och stigmatiserande.

tisdag 21 oktober 2008

Hurra, Blutsaft är lösningen!

Höll på att sätta i halsen när jag i fredagskväll hemma i TV soffan under en reklampaus fick se en för mig ny reklam (tittar inte så mycket på TV), nämligen den för den härliga hälsodrycken Blutsaft. Herregud! Reklamen inleds i stil med att en röst berättar ”När vi kvinnor kommer hem från en lång arbetsdag är det alltid mycket som väntar oss…..” medan man får se en trött kvinna och ord som ”städning”, ”matlagning, ”tvätt” och liknande dyker upp i bakgrunden. Lösningen då för ”oss kvinnor” är att ta några sväljar av vitamindrycken med det oaptitliga namnet Blutsaft.

Detta känns oerhört skönt att veta ifall det skulle vara så att min framtida partner typ skulle vara helt fysikt oförmögen att dela vardagsbördorna med mig! Vadå förändra sociala strukturer? Varför gå till botten med problemet när Blutsaft finns? Ska man skratta eller gråta? Jag trodde helt ärligt inte att det var möjligt att göra sådana här reklamer i Sverige 2008.

Helvetet är queerteori och quinoa

I dagens DN går Paolo ”ödmjukheten själv” Roberto till attack mot GI-läran. Det är andra utspelet Roberto gör i media på knappt en vecka. Innan dess var det den svenska feminismen som fick sig en känga i P3. Detta har uppmärksammats en hel del runt om i bloggvärlden (läs t ex Linas reaktion). Själv blev jag, likt Hanna Fahl, helt paff när jag hörde inslaget där Roberto går fram som en bulldozer och menar att kvinnorna i dagens samhälle är hemma med barnen för att de vill vara hemma med barnen. Inte för att hon tjänar mindre pengar. Mannen jobbar däremot för att han tjänar mer pengar. Han säger inte mycket om männens vilja och det är där jag tycker det stora problemet ligger (och jag frågar mig själv varför maskulinisten Per Ström inte reagerar som han brukar utan väljer att hylla Robertos insats. Mycket märkligt).

Utgångspunkten i Paolos resonemang om föräldraförsäkringen är att kvinnan i ett förhållande har ansvaret för hur ledigheten ska delas upp och att hennes åsikt är den som gäller. Vill hon vara hemma så får hon vara hemma. Vill hon jobba måste hon se till att hennes man är hemma istället, och då är det bara att låta honom få veta det (så länge hon har valt rätt man, *peppar peppar*).

P R har dock inte helt sjunkit ner i biologistträsket. Han är inte främmande för tanken att upplägget kan vara tvärtom, och är väldigt för delad föräldraförsäkring, men på frivillig basis. Men det är ju just det. Eftersom P R inte tror på sociala konstruktioner, tror han (eller snarare VET) att den där fria viljan verkligen existerar fullt ut. Där menar jag att han har fel.

För min del vill jag gärna att alla barn, oavsett kön, ska känna att de kan välja att göra och bli precis vad de vill när de växer upp. Ett gossebarn ska känna att det är lika naturligt för honom att bli hemmapappa som att göra karriär. I dag står det honom ren formellt sett fritt att välja vilket som. Jag tror dock att vår fria vilja påverkas av den sociala kontext vi befinner oss i. Om vi bara ser föräldralediga kvinnor och försörjande män präglas vi av det och lär oss att kvinnor står för hem och omsorg och män för arbete och pengar . Att då säga att vi är fria att välja vad som helst är att inte se strukturer och samband (som inte alltid är så behagliga). Individualiserad föräldraförsäkring kan vara ett sätt att komma ur gamla hjulspår, visa att både män och kvinnor ansvarar för barnens uppfostran och förhoppningsvis komma lite närmare den där fria viljan. Att låta barnen redan från första stund märka att alla delar av samhället och privatlivet är tillgängliga och öppna för både män och kvinnor (samt minska löneskillnaderna på köpet).

Lagstiftad individuell föräldraförsäkring är inte det statliga tvångsingripandet som motståndarna vill få det till utan det handlar om eventuell minskad individuell frihet under under en begränsad period av ens liv. Det är ett lågt pris att betala för att få se sina barn få växa upp i en annorlunda verklighet än idag. En verklighet där fler pappor slår vakt om sin rätt att umgås med sina barn så som kvinnor i flera decennier har slagit vakt om sin rätt på arbetsmarknaden.

Update: Nalin Pekgul, Josefin Brink och Esabelle Dingizian fattar grejen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 20 oktober 2008

Ett schysst jobb?

“Kaninen stoppar jag i mig innan jag går på scen och drar ut i öronen i sista sekund. Det tycker männen är jätteroligt. De tar i trosan och ut kommer en kanin, hoho.”
Citatet är Liv Enqvists som under den senaste tiden varit omskriven efter att hon kommit ut med boken ”Svenska flicka” på Normal Förlag.
Den Uppsalafödda 39-åringen växte upp i en akademisk medelklassfamilj, har en fil mag och flyttade på 90-talet till Italien där hon även utbildade sig till tolk. Sedan sju år tillbaka jobbar hon som strippa och prostituerad i Rom.
Enqvist säger att hon aldrig skulle gå på gatan.
-Jag är en magnet för galningar så mig hade de tagit kål på för länge sedan. Men att ta telefonnummer på en klubb och ha sex på hotell är ett helt säkert arbete.

Man kan hävda att alla är fria att skapa ett liv efter egen smak och försörja sig efter eget tycke, men jag kan inte låta bli att fråga mig om det inte finns något som kallas socialt ansvar? Visserligen är det inte Enqvists uppdrag att rädda världen eller att för den delen heller få efterfrågan på köpt sex att gå ner. Men hon och andra lyxprostituerade förmedlar en bild av “den lyckliga horan” som allt oftare verkar dyka upp i media och det är ett problem.
Denna bild överskuggar de bakomliggande orsakerna till prostitution och människohandel; genom att få det hela att verka som ett “coolt jobb” tycks problematiken kring varför kvinnor säljer sex till män och inte tvärtom (i någon större utsträckning) inte lika viktig. Fram kommer istället en lite komisk bild av dessa kvinnor, som naturligtvis är en minoritet av världens alla prostituerade, med mentaliteten “jag gillar att ha sex så varför inte passa på att också ta betalt?”
En del hävdar att i en perfekt värld skulle sex kunna köpas och säljas till höger och vänster, att prostituera sig skulle vara som vilket annat jobb som helst och män och kvinnor skulle sälja och köpa lika mycket. Oavsett om man håller med eller ej är premissen för en sådan värld total jämlikhet mellan könen så att båda skulle stå för lika mycket utbud som efterfrågan. Så är inte fallet idag.
För även om man säljer sin kropp av egen fri vilja (och vissa skulle därmed hävda att det finns olika typer av prostitution), handlar det till syvende och sist om samma sak. Att det är det ena könet som systematiskt köper det andra har urgamla orsaker och att denna struktur upprätthålls och dessutom glamouriseras av personer som inte behöver prostituera sig känns helt onödigt.


Efterfrågan är problemet snarare än utbudet och därför kan man inte klandra en nödgad kvinna som inte ser någon annan utväg än att prostituera sig för att överleva. Dock är det beklagligt att personer som Liv Enqvist, medvetet eller omedvetet, bagatelliserar och suddar ut problematiken genom att få det här med prostitution att framstå som en soft grej.

söndag 19 oktober 2008

Sexualitet och intelligens

Mitt föregående hyllningsinlägg till Tina Fey lämnade mig med ett väckt intresse för ordet vulgär. Det slog mig att det är ett ord som väldigt, väldigt sällan, för att inte säga aldrig, används om män, utan endast om kvinnor (av kvinnor och män) och oftast deras sätt att klä sig. Män kan vara mycket, men jag har under mitt 23-åriga liv aldrig hört någon säga att en man är vulgär.

Det är ett faktum att det finns en outtalad gräns för hur många kvadratcentimeter hud en kvinna kan visa tills hon förvandlas till billig och vulgär. Hur mycket hud man visar anses fortfarande vara relaterat till hur mycket man vill ligga (naturligtvis utan att det för den sakens skull behöver vara sant) och vill man ligga, ja då är man osmaklig. Att vara osmaklig är i förlängningen förknippat med att vara korkad och voilá: bimbon är serverad.

Tillämpat blir det för dagens kvinnor en ständig balansgång mellan Det Frigidt Tillknäppta och Det Slampigt Lösaktiga. Någonstans där mittemellan finns Det Härligt Frigjorda – det vi vill uppnå, det omvärlden säger åt oss att vara. I frågan ”är det här för mycket?” ligger inte bara en undran över huruvida ens uppenbarelse är estetiskt tilltalande utan även en medvetenhet om att för mycket kajal eller för kort kjol gör att man uppfattas som trashig, korkad och outbildad.

Ännu år 2008 hajar vi till om en sexig tjej visar prov på analytisk förmåga eller om en smart tjej visar sig kunna vara sexig. Det verkar dock vara lättare att anses som smart först och sexig sedan än tvärtom. Tina Fey behöver i princip bara ställa upp på bilder som den här för att få folk att reagera. För Dolly Parton tog det årtionden att bli respekterad som artist och affärskvinna.

Dolly visar var skåpet ska stå

Vi kommer förmodligen aldrig sluta döma andra människor för hur de ser ut. Men det är dags att sluta koppla ihop kvinnors intelligens med deras sexualitet.

Varför man inte är särartsfeminist

För lite drygt 10 år sedan skrev litteraturvetaren Nina Björk den omdiskuterade boken ”Under det rosa täcket – om kvinnlighetens vara och feministiska strategier”. Innehållet bestod av stilbildande analyser av 1990-talets feministiska (o)utvecklingen, vilka vägval jämställdheten stod inför, men kanske framför allt en välbehövlig uppgörelse med det märkliga släktet särartsfeminister.

Särartsfeministernas vision av feminism förutsätter att det finns en av naturen bestämd och kulturellt opåverkad kvinnlig identitet (och självklart även en manlig). Därigenom vill man uppvärdera de ”kvinnliga” värdena i samhället till samma nivå som de traditionellt manliga. Redan här kan man ana ett problem: vad är egentligen typiskt kvinnlig/manligt? Och vad händer om man som individ inte känner igen sig i dessa godtyckliga definitioner? Naturen används ofta i resonemangen som en sanning, när det egentligen handlar om åsikter om varför verkligheten ser ut som den gör. Exempelvis: kvinnor är ”byggda” för att vara hemma med barnen, eftersom de av naturen är omhändertagande(!). Därför tar också fler kvinnor än män tar ut största delen av föräldraförsäkringen. MEN: Att kvinnor är hemma mer med barnen är en empirisk sanning, men det är en åsikt att kvinnor därför också är mer lämpade att ta hand om barn. Björk går i direkt opposition mot särartsfeminismens åsikter, då hennes grundläggande tes är att det som vi uppfattar som kvinnligt/manligt är, och har alltid varit, en kulturell konstruktion. Därför kan man också förändra dessa identiteter och i en utopi totalt frigöra sig från dem.

Ett utmärkt exempel på djup särartsfeminism är följande citat från f.d. handelsminister Maria Borelius (även författare till boken ”Sedan du fött”):”Om du lämnar ditt barn till din man, acceptera att barnet kommer att: lägga sig på annan tid än du tycker är lämpligt, få på sig blöjan med baksidan fram och skrika mer än du skulle tillåta.”

I början av 1900-talet hade kvinnor inte rösträtt eftersom de av naturen ansågs vara mindre begåvade, hundra år senare ansåg särartfeminister att män av naturen inte kan ta hand om sina egna barn (åtminstone inte lika bra som kvinnor kan). Det är därför man tror att kulturen formar könsidentiteterna och att dessa därför går att förändra. Det är därför man inte är särartsfeminist.

Karin

lördag 18 oktober 2008

förfestsfeminism i praktiken

Puckopatrullen slår tillbaka

På Alfabetas förlag kom alldeles nyligen antologin F-ordet. Mot en ny feminism ut, sammanställd och redigerad av Petra Östergren. Tanken bakom antologin är att ge plats åt fler tankar än de inom feminismen vedertagna, att låta nya röster och tolkningar komma fram. Östergren vill släppa fram tankar som ska "kunna föra feminismen framåt istället för i cirklar" och som "kan väcka fler".

Detta är naturligtvis en god och antagligen nödvändig idé: den feministiska kampen går i dagsläget till viss del på sparlåga och nytt blod behövs. Nya idéer måste till för att föra feminismen framåt. I antologin finns också många bra, tankeväckande texter med nya perspektiv på saker och ting; exempelvis diskuteras gamla goda ämnen såsom våldtäkt, prostitution och abort på sätt som inte direkt gjorts i det offentliga förut. Dock finns det med ett tvättäkta stolpskott i boken.

Av någon för mig outgrundlig anledning har Boris Benulic, krönikör i Metro och vd för Kraft & Kultur, blivit tillfrågad att skriva för antologin. Hans text handlar om sex. Machosex. Bara ordet gör en ju aningen skeptisk, och mindre skeptisk blir man knappast efter att ha börjat läsa. Boris börjar texten med det intressanta påståendet att bara killar som inte får ligga blir feminister. I en vettig värld hade det naturligtvis varit tvärtom, det vill säga att bara killar som är feminister får ligga, men det tycker inte Boris. Tvärtom fortsätter han med påståenden såsom att "kvinnor föredrar fortfarande att ha sex med män som skogvaktaren Mellors" (Lady Chatterlys älskare i "Lady Chatterlys älskare". Min anmärkning) och "kvinnor egentligen behöver något som inte snackar så mycket men som är konstant hårt?". Det är för Boris obegripligt att kvinnor inte tar ställning mot det så kallade feminiserandet av mannen. Tjejer vill ju egentligen ha stora, starka män, ja ju större och biffigare desto bättre. Detta vet Boris. Men stackaren, han blir ju ifrågasatt TROTS alla hans egna erfarenheter och observationer, och TROTS att han minsann pratat med massor av kvinnor och därmed vet hur det ligger till. Det är alltid lika härligt med självutnämnda experter som står i kontakt med verkligheten och vet vad "vanligt folk" (åh detta vidriga uttryck) egentligen vill ha (se Paolo Roberto), och Boris har ju faktiskt pratat med både gymkillarna och akademikertjejerna med minst 180 högskolepoäng. Så han vet ju. Eller? I think not.

Självklart ska feminismen inte vara dogmatisk och bara låta en viss typ av tankar vara allenarådande, självklart ska det finnas plats för olika synsätt och tolkningar. Problemet här ligger i att Boris Benulic text inte har att dyft med feminism att göra. Det enda den gör är att befästa klassiska, förlegade synsätt rörande män och kvinnor; om hur de är, om hur de bör vara och om vad de förmodas vilja. Män ska vara hårda, macho, muskulösa, drivande. Kvinnor ska vara tagande, mjuka, sökande efter beskydd. Även om Boris text stannar på det sexuella planet så går hans åsikter i förlängningen naturligtvis att applicera på alla andra domäner också, vilket gör det hela än mer vämjeligt. Tillåt mig citera: "Historiskt sett har mannen varit den aktive i samhälle, ekonomi och politik. Mannen har varit erövrare, förändrare och skapare //...// Frånvaron av riktiga män minskar spännvidden i samhällsdebatten, gör handlingsalternativen färre, gör människor rädda och krymper deras själar". Riktiga män? Är det något som feminismen har till uppgift så det väl att krossa föreställningar om "riktiga män" och "riktiga kvinnor"?

I en annan av antologins texter konstateras att "att vara feminist innebär att man försöker upptäcka och sedan ifrågasätta saker som gör att kvinnor beter sig på ett visst sätt och män på ett annat". Det är knappast det Boris Benulic gör. Tvärtom befäster och cementerar han könsroller och stereotyper om vad män och kvinnor är och vill (i och utanför sovrummet) som borde legat på soptippen sedan länge. Boris har ingenting i en feministisk antologi att göra. Han och hans åsikter borde ha fått stanna i det omklädningsrum på gymmet där han säger sig ha spenderat så mycket tid.

fredag 17 oktober 2008

Den nya överklassen sprider onda idéer om feminism

Sveriges medieelit har makten över ordet. Det är de som är ”den nya överklassen”. Denna överklass är farlig, den är cementerad i sin idé om hur saker och ting ska vara. Den sprider en våg av militanta föreställningar över Sverige, om galna queerteorier och om feminism.

För feminism är ju trots allt inget annat än en extrem vänsteridé om jämställdhet. Det där med att kön är en konstruktion kan bara någon som själv suttit på universitet och snackat med andra sådana där ”queerteoretiker” tro. Va fan, kön är kön! Man är man. Kvinna är kvinna. Det är ju bara att öppna fönstret, sticka ut huvudet och se hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Kvinnor är hemma med sina barn för att de vill det. Män tjänar mer pengar än kvinnor och väljer därför att inte stanna hemma med sina ungar. Vari ligger problemet? Jag menar, pengar är ju pengar.

Vems åsikter är det jag refererar till? Här följer några ledtrådar: han kan allt, han vet allt, han låter inte andra prata till punkt, och framför allt: han anser sig ha större grund för sitt resonemang om feminism än ”den nya överklassen”, eftersom han hänger på den lokala boxningsklubben en gång i veckan. Det ger honom den kontakt med verkligheten som sådana som Hanna Fahl tydligen saknar.

100% man.

Paolo Roberto befäster sin egen nidbild i dagens P3 Populär där han utropar sig själv som militant motståndare till feminism. Och han diskuterar mer än gärna saken, eftersom han vet att han har rätt. Macho kille.

onsdag 15 oktober 2008

Komiker är det nya svarta..

..och mest i ropet av dem alla är (för en gångs skull) en rolig kvinna, nämligen Tina Fey. Tina har seglat förbi Russell Brand som den mest omtalade komikern just nu(iaf sett ur ett internationellt perspektiv, Björn Gustavsson är fortfarande hegemon på den svenska humorarenan). Allt går hennes väg för tillfället. Inom loppet av några veckor har hennes skapelse 30 Rock (a.k.a. Det Bästa Man Kan Se På TV) vunnit fyra Emmys, hon har blivit erbjuden fem miljoner dollar för att skriva en bok och hennes redan klassiska Palin-imitationer har gett Saturday Night Live en rejäl tittarboost, trots programmets i övrigt mediokra sketcher.

Tina har t o m lyckats med konststycket att ha stora bröst och bära en rejäl urringning utan att bli sedd som vulgär (Lisa Corneliusson kallar det Tuttar 2.0), ett dilemma storbystade kvinnor världen över brottas med varje dag. Finns det något hon inte kan göra?

Jag hoppas att Tina Fey smider medans järnet är varmt, gör världen en tjänst och skaffar sig en egen talkshow. Den skulle kunna ersätta typ Late Show. Seriöst, Letterman slutade vara rolig för 15 år sedan.



Best of Liz Lemon – värt varenda Emmy.

onsdag 8 oktober 2008

Den nakna kocken vill ha en ker

Efter att ha fött två döttrar vid namn Poppy Honey och Daisy Boo tycker Jamie Oliver tydligen att det är dags för lite manlig fägring i familjen hans. Frugan Jools väntas nämligen föda parets tredje barn till våren, och visst går Jamie ut med att han allt önskar sig en liten grabb den här gången. Någon att busa lite med. Bråka lite.


Jamie vill föra vidare sitt maskulina arv, det är rörande. Visst håller vi alla tummarna för att han äntligen får sin efterlängtade pöjk? Är det minsann inte dags för en liten ”Muddy Mac” i barnaskaran Oliver? Stoppa inflödet av östrogen! Låt Jamie få utlopp för sin manlighet!

Jag föreställer mig honom ligga vaken på nätterna och fantisera om sina framtida äventyr med lille Mud. I natt kanske han drömmer om "Jamie och Muddy Mac i björnskogen". I morgon: "Muddy Mac krossar megamonster, YEAH!!". Han vaknar var och varannan timme, svettig i pannan. Känner ängslan blandat med lycka. Adrenalin blandat med förtvivlan.
Det är många nätter kvar till våren, särskilt för Jamie. Bevare mig väl om han vaknar upp i mitten på mars och ut kommer Princess Puppy. Då är det inte längre lika kul att heta Jamie Oliver inte.

Stackarn.

those raving feminists

söndag 5 oktober 2008

Låt oss lära av historien- raggningstips: Handla som vid möte med spårvagn.

Citat ur körkortsbok år 1920:

"De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av betydelse. Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen. Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej helt sällan koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är intet sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar."

lördag 4 oktober 2008

"women never make mistakes, and men can never refuse women's requests"

Är det bara jag som undrar hur det går för det här projektet?

torsdag 2 oktober 2008

Kvinnor ska också få bajsa på borden

Ända sedan Sarah Palin utnämndes till John McCains VP-kandidat har jag funderat över mediacirkusen som uppstått och det faktum att jag, trots diametralt motsatt politisk åskådning, ändå finner ett behov i att försvara henne. Inte hennes (fruktansvärda) åsikter utan hennes rätt att ta plats.


Som min vän uttryckte det så elegant när han jämförde Palin med en kvinna som kommer in i ett rum fyllt med män och sätter sig och bajsar på bordet. ”Är det en sådan kvinna du vill få in bland de styrande?”, frågade han mig. Och ja, det vill jag tamejfan.

För det är just det, att man vill inte ha ”en sådan kvinna”. Newsflash people: vi kan inte fortsätta vänta på att den perfekta kvinnan ska dyka upp - hon finns inte. T o m Hillary, som till typ 97% har samma åsikter som Obama, hela medievärldens älskling, visade sig vara fel. Det är ledsamt, men vi har faktiskt inte kommit så långt att kön är orelevant hur mycket vi än skulle vilja det. Jag menar att vi måste få in fler kvinnor med alla möjliga åsikter på ledande poster i samhället, precis som det känns helt naturligt att män med alla möjliga åsikter finns där nu. För att använda samma underbara metafor: Män har kunnat utföra behov på bord sen urminnes tider (Bush har t ex haft hela Vita huset som sin privata toalett), kvinnor hindras fortfarande från ens MÖJLIGHETEN att kunna göra det.

Och ja, jag önskar också att det hade varit en kvinna som åtminstone var för fri abort och insåg allvaret i klimatfrågan- Jag skulle aldrig i livet rösta på henne. Men faktum kvarstår: hon är VP-kandidat och hon är kvinna. I det större sammanhanget, bortom sakfrågorna, betyder det något. Jag är övertygad om att det spelar roll att kvinnor, oavsett åsikter, syns och verkar i offentligheten. På lång sikt handlar det om att andra kvinnor, likväl som män, världen över ser dem och undermedvetet tar in att människor av kvinnligt kön, till skillnad från idag, inte längre är ett ständigt specialfall.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,