fredag 28 november 2008

When in doubt, skyll på Gudrun

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar som behandlar områden i samhället där män som grupp faktiskt är i underläge (te x vid vårdnadstvister) och det faktum att dessa områden sällan uppmärksammas.

Detta är något som absolut förtjänar att lyftas fram och diskuteras inom ramen för jämställdhetsdebatten. Problemet är att dock dessa frågors låga prioritering allt för ofta skylls på ”feministerna” (med Gudrun i spetsen), att de med flit struntar dessa frågor för att skaffa kvinnor ännu fler fördelar på bekostnad av män. Den underliggande (ibland rent utav uttalade) frågan är varför inte feminismen gör någonting åt detta.

Varför är feministerna sådana hycklare?


Hycklare?

Newsflash: Att kvinnor också åtnjuter vissa fördelar i egenskap av att vara just kvinnor och att även de är benägna att hålla fast vid dessa är något som debatterats och problematiserats inom feminstiska kretsar länge, och inte en hemlighet på något sätt.

Anledningen till att dessa frågor inte uppmärksammas mer beror på inte så mycket på bristande självinsikt hos själva feminsmen som på samhällets välvilliga (men ack så felaktiga) inställning mot positiv sexism och kanske framför allt mäns bristande aktiva engagemang för jämställdhet i allmänhet (och med aktivt engagemang menar jag inte populistisk pajkastning).

Den gängse synen på jämställdhet är den som ett tävlingslopp, där målet är att kvinnorna ska springa ikapp männen, eller i vissa fall dra tillbaka dem. Mannen är normen och det är kvinnorna som ska spela den aktiva parten i förändringsprocessen. En ”upptäckt” att kvinnorna är snabbare på vissa sträckor borde betyda ombytta roller, men nej, även här ska kvinnorna ta initiativet. Det praktiska arbetet med jämställdhet ses alltså som något som i princip enbart rör kvinnor oavsett vilket kön det egentligen är som innehar maktpositionen.

Den stora utmaningen för att få en mer nyanserad jämställdhetsdebatt är att få män att engagera och organisera sig i jämställdhetens namn, kombinerat med en dos hederlig självrannsakan.
Varför har män så svårt för att ”sluta leden” i frågan om t ex rätt till vårdnad eller regelbundna prostataundersökningar? Är det verkligen feminismens fel, eller finns roten till problemet någon annanstans?

Jag tycker inte att jämställdhetsdebatten bör kännetecknas av segregation mellan män och kvinnor, det är inte på något sätt det jag vill uppmuntra till. Jämställdhet berör oss alla och är en kamp som ska föras av män och kvinnor tillsammans. Men hur ska man kunna föra en konstruktiv debatt i en fråga som är så intimt förbunden med vilket kön man tillhör, om det ena könet inte deltar?


heja heja!


Om hela samhället ska förändras kan inte ena halvan av det sitta vid sidlinjen och titta på, oavsett hur mycket de hejar på de som gör jobbet. En man som ifrågasätter sin egen roll i samhället gör 1000 gånger mer skillnad än en kvinna som gör det åt honom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 27 november 2008

Stämning, Stridsberg, Solanas




Författare. Kandelabrarna lyser upp Östgöta nations bibliotek, utanför snöar det. Med sin svaga röst läser hon upp den text hon själv skrivit, Sara Stridsberg håller sin Frödingföreläsning.

Stridsberg håller det icke-föredrag jag önskat mig - hon berättar om Valerie Solanas - indirekt om sin bok Drömfakulteten - indirekt det bästa inlägget i svensk feministisk debatt på länge. Hon raljerar inte över sin förträfflighet, hennes intention är klar, hennes uttryckssätt vackert. Hon använder sig liksom i sin bok av Solanas som ledfigur. Denna paradox till kvinna leder oss in i en diskussion om prostitution och om kvinnokamp. Solanas är den intellektuella horan. Fresterskan, hysterikan, geniet.

Stridsbergs bygger skickligt upp mystiken kring denna mytomspunna kvinna. Den hyperintellektuella toppstudenten som bräcker de manliga studenterna i skolbänken. Kvinnan som skjuter Andy Warhol, driver kvinnokampen och skriver SCUM-manifestet. Men det är inte den lyckliga horan Stridsbergs Solanas skildrar. Det är om intellektuell styrka som, efter år av droger, våld och förakt, bryts ner av sinnessjukdom, hon berättar. Hon berättar om den ensammaste flickan i världen, som aldrig blivit älskad, tröstad, lyssnad på. Slutligen, det sjabbiga hotell i San Francisco, där Solanas tar sitt liv - sönderknullad av samhället.

Solanas gör genom Stridsberg sin röst hörd, och den ekar i det tomrum som finns kring debatten om prostitution.

måndag 17 november 2008

Det som göms i snö...

Det den debatt som blossade upp på unt.se efter vår så kallade aktion på Fyrishov med all önskvärd tydlighet visat är inte bara att många människor uppenbarligen anser att bara bröst enbart hör hemma bakom lås och bom alternativt på Slitz framsida, utan även hur vanligt förekommande det är med betydligt mer ljusskygga åsikter än så. Förhoppningsvis utgör de som kommenterat på artiklarna inte något representativt urval av Sveriges befolkning (med tanke på nivån vore det förödande för framtiden) men diskussionen är ändå skrämmande och värd att kommentera på med tanke på att över 170 personer velat uttala sig i frågan och att majoriteten däribland varit starkt emot jämställdhet på badhuset. Som tidigare sagt präglas ”debatten” (citationstecken eftersom det är en förolämpning mot alla riktiga debatter att kalla det här för debatt) av personangrepp och förolämpningar, men även av en unken kvinnosyn som faktiskt borde vara utdöd. Med tanke på allt som skrivits om oss och om frågan så skulle detta inlägg kunna bli hundratals sidor långt, men jag begränsar mig till följande punkter som präglat diskussionen:

- Feminister är fula och feta, alternativt plattbröstade flator. Att som kvinna önska och arbeta för ett jämställt samhälle är för många uppenbarligen så hotande att man måste reduceras till ful och oattraktiv. Då en kvinnas utseende av många anses vara en av hennes viktigaste tillgångar så blir det för dessa personer ett effektivt sätt att trycka ned henne genom att angripa just detta. Kommentarer såsom att de tjejer som inte ständigt vill ses som sexuella objekt endast ”är avundsjuka eftersom de inte har något att visa upp vad gäller bröst” eller ”redan är avsexualiserade” samsas med påståenden om att det bara är tjocka feminister eller plattbröstade flator som skulle kunna göra någonting så vedervärdigt som att försöka avsexualisera kvinnokroppen i det offentliga rummet (”avsexualisering” och ”det offentliga rummet” verkar för övrigt vara begrepp som många unt-läsare har problem med). Förfulning – ett klassiskt grepp som tydligen inte gått ur modet.

- Vi ville bara ha uppmärksamhet. I kontrast till påhopp om att vi är fula och osexiga står påståendena om att vi bara vill visa upp oss och flasha sillisarna. ”Exhibitionism helt enkelt”, ”det verkar som om tjejerna vill ha uppmärksamhet genom att visa sina tuttar”, ”tjejer som bara vill visa upp sig”... Etcetera. Etcetera. Etcetera. För vissa människor är kvinnors kroppar så oerhört förknippade med sex, oavsett i vilken miljö eller vid vilket tillfälle, att det måste vara det det handlar om. För dessa personer är det otänkbart att detta kanske var en genomtänkt handling syftandes till att åskådliggöra ett problem. En större tanke än att visa brösten kan ju inte finnas, vilket leder vidare till nästa punkt: fördumning och förlöjligande.

- Förlöjligande, en fin gammal härskar- teknik. ”Förlöjligande sker när någons insats blir förhånad, utskrattad, infantiliserad eller liknas vid djur” (källa: Uppsala Studentkårs pamflett om härskartekniker). Härskartekniker används i diverse debatter i både det ena och det andra sammanhanget, men än idag oftare mot kvinnor än mot män. Utöver att vi är pantade silikonbrudar i tonåren som bara vill flasha förtjänar vi uppenbarligen att vinna ”priset för 2008 års löjlighet” och aktionen visar ”på en låg intellektuell nivå”. (Den sistnämnde skribenten ansåg även att vi borde använt våra verbala förmågor istället för att halvnakna springa in och tvinga oss på folk. Att en handling säger mer än tusen ord har inte slagit vederbörande in, inte heller att denna debatt aldrig uppstått om vi börjat med att skriva en fredlig insändare). Det är lätt att avfärda någon genom att kalla henne dum och ointellektuell istället för att lyssna på personens argument och bemöta dem på ett seriöst sätt. Tyvärr drabbar denna fördumning oftare kvinnor vilket hela debatten på unt visat.

- Visar man upp sin kropp förlorar man äganderätten över den. I unt-debatten har vid några tillfällen den vidriga ”skylla sig själv”-mentaliteten dykt upp, vilket är samma mentalitet som ibland visar sitt fula tryne i våldtäktsdomar från svenska domstolar. Den går ut på att om man väljer att visa sin kropp så förlorar man därmed rätten att själv bestämma över den. Visar en tjej upp vad som enligt samhällets normer är ”för mycket” får hon skylla sig själv om hon råkar illa ut. Flera skribenter menar på att om man vill bada utan bikiniöverdel får man finna sig i att gubbar flåsar över en och att människor glor, och man får till och med ”räkna med smygfotografering och filmning, och ett litet utlägg på internet”. Att ens kropp är ens egen oavsett hur mycket av den man visar är fortfarande inte en allmän åsikt i alla läger.

Inte så mycket som att försöka besvara de anklagelser vi mötts av har jag genom detta inlägg velat belysa hur kvinnor ofta bemöts när de försöker förändra någonting och bryta rådande normer, och speciellt då när det handlar om kropp och sexualitet. Det är få idag som skulle säga sig vara emot lika lön för lika arbete, men när det kommer till vad som borde vara en så enkel fråga som att kvinnors kroppar i det offentliga inte skall sexualiseras på ett sätt som mäns kroppar inte gör, då dyker oväntat konservativa åsikter upp. Det sorgligaste av allt är dock när kvinnor skriver och på detta oerhört onyanserade sätt kritiserar. Någon borde upplysa dem om att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor, och att den platsen är allra, allra längst ner.

Kvotering är inte diskriminering


I dagens SvD intervjuas Nyamko Sabuni med anledning av att Sverige halkat ner från första till tredje plats på World Economic Forums jämställdhetsrankning. Hon tycker inte att man ska göra så stor grej av det, eftersom det faktum att bland annat Norge sprungit oss förbi stavas kvotering till bolagsstyrelser.

I Sabunis värld är kvotering lika med diskriminering. Hon medger att kompetensen generellt är högre i de styrelser där könsfördelningen är relativt jämn, och att det dessutom redan pågår en slags kvotering av män till styrelser. Men enligt Sabunis resonemang bör alltså inte denna diskriminering ersättas med en annan typ av ”diskriminering”. Hon menar kvotering inte är lösningen till den skeva könsfördelningen eftersom det ”är en jätteenkel metod att egentligen frånta sig ansvaret för att nå genuin jämställdhet”.

Hur tänker då Sabuni ta sitt ansvar för att nå ”genuin” jämställdhet i bolagsstyrelserna? Jo, med hjälp av familjepolitik. Och visst, familjepolitiken är ett viktigt verktyg för att nå en mer jämställd arbetsmarknad. Men hushållsnära tjänster och mer pappaledighet kommer knappast att förändra den mansdominerade styrelsekulturen (åtminstone på kort sikt). Problemet är inte bristen på kompetenta kvinnor. Och därför ligger inte huvudlösningen i att dessa kvinnor ska slippa städa hemmet, eller i att deras eventuella makar ska stanna hemma med barnen.

Andelen kvinnor i Sveriges börsbolagsstyrelser uppgår inte ens till en femtedel. Och sedan Sabuni med bihang slopat det lagstiftningshot som förra regeringen effektivt använde som sporre, har utvecklingen dessutom stannat tvärt. Detta bör Sabuni göra en stor grej av. Allt annat är att förringa jämställdhetsdebatten.

I Norge blir en kvinna med högre kompetens än en manlig konkurrent invald i en styrelse med hjälp av kvoteringslagen. Detta är inte en förfalskad väg att nå jämlikhet, det är inte orättvist, och det är definitivt inte diskriminering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 14 november 2008

Helena Leander, dagens Ansatsfavorit!

Helena Leander, riksdagsledamot för Miljöpartiet, kräver i en motion att diskrimineringlagstiftningen ses över efter att några av mina bloggsystrar i söndags blivit avvisade från Fyrishov då de badat utan bikinöverdel.
Detta enligt en artikel på unt.se där man under de senaste dagarna har kunnat följa en rasande debatt kring frågan om kvinnor ska tillåtas samma rättigheter beträffande klädsel som män på badhus.

Det är fantastiskt att ett femtonminutersdopp i en simbassäng inte bara har lett till en smärre anstormning på nämnda tidnings hemsida utan också gått raka vägen upp på riksdagsnivå. Ansats håller tummarna för Helena Leanders motion och för att övriga riksdagsledamöter visar på samma vett!

312 frågor som Daniel Legue borde uppmärksamma i sin krönika.

Daniel Leage verkar vara en man fylld av ideér och initiatv. Han hävdar i sin krönika i UNT:s City-bilaga på att det finns 311 viktiga frågor i jämställdhetsdebatten.

Jag tänker icke förringa dessa 311 frågor, även om jag gärna sett att Legue specificerade sig. Däremot tar jag mig rätten att ge skribenten ytterligare ett uppslag till ämne angående jämställdhet, det vill säga en 312:e fråga att engagera sig i. Förringa icke de som något gjorde. Gör istället något vettigt av dina 311 kommande krönikor!

Lilla stumpan reagerar (och diskvalificerar)

Eftersom det var stört omöjligt att i debattens hetta svara på alla kommentarer som unt.se:s artikel gav upphov till, satte sig Ansats skribenter och andra Bara Bröst-förespråkare ner och skrev ihop en insändare som publicerades i dagens tidning. Den finns att beskåda och begrunda här.

Upsala Nya Tidning verkar för övrigt ha blivit tagna på sängen av all uppmärksamhet som den här s.k. "icke-frågan" orsakade. Deras krönikör Daniel Legue var dock inte sen att hoppa på tåget när han märkte av intresset. Sorgligt nog orkade han inte sätta sig in i frågan ordentligt och argumentationen beskrivs bäst med ordet "bristfällig". Det mest skrattretande är dock följande stycke:

Jag vill påpeka att jag tar de fem tjejernas upprördhet och ilska på allvar och inte kan diskvalificeras som bara ännu en man i 40-årsåldern vars funderingar kan uppfattas som en klapp på huvudet och ett "såja lilla stumpan"
.

Sorry Daniel, bara för att du inte vill diskvalificeras, betyder det inte att du slipper undan. För med en rubrik som "Löjligt lyxproblem", formuleringar som "stormade in topless" och ordval som "badhustjafset" intar du exakt den roll du säger dig ta avstånd ifrån.

Härmed diskvalificerar jag dig på de grunder du själv angivit. Du är välkommen tillbaka när du kan skriva en krönika utan att motsäga dig själv i samma text.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 10 november 2008

Och året var... 1832?

Blottare, innehavare av silikonbröst, egoist, snorunge, miljöpartist, vänsterpartist, förklädd sverigedemokrat, potentiell prostituerad, flata, äckel.

Ovanstående epitet är bara några av dem man tydligen förtjänar om man förespråkar jämlikhet på badhuset och agerar därefter. Iallafall enligt ett antal läsare av Upsala Nya Tidning. Annars står signaturen Konrad för min personliga favoritkommentar: ”Spenmaffian tar dock inte hänsyn till andra när de skriker sina brunstvrål”. Ska man skratta eller gråta sig till sömns?

Bara Bröst - fortfarande en het potatis

Jag blev uppriktigt förvånad över den hätska debatt som uppstod på unt.se efter mina bloggsystrars aktion.

Signaturen Olof skriver: ”En del pojkar/män får stånd av nakna kvinnobröst. Aldrig att jag tar med mina småflickor till ett ställe där gubbarna springer med pitten i vädret.” Signaturen Ulla skriver: ”Att få följa bröstutvecklingen på tonårsflickor, det blir pedofilernas önskedröm!”

Är det verkligen så att den där minimala tygbiten, som i nuläget krävs för att man ska kunna få bada så länge man vill, döljer brösten så pass bra att ingen blir upphetsad? Jag slår vad om att killar och män blir upphetsade på badhus varje dag, trots att bikiniöverdelen sitter där den ska. Det måste finnas en jäkla massa homosexuella män som tänder på nakna bringor, ska vi porta dem från badhuset? Och pedofiler? Är inte de ute efter barn som ser ut som barn? Bröst borde de ju avsky! Vi kanske helt enkelt ska förbjuda barn på badhusen? Alternativt klä in dem i heltäckande dräkter?

En jämförelse av den här aktionen med debatten kring Halal-TV har också framförts. Kommentaren handlade om att man måste inrätta sig efter ”det svenska samhällets normala regler” och att man genom att hälsa annorlunda/bada utan bikiniöverdel krävde ”att folk ska acceptera att de gamla reglerna om hyfs och hänsyn ska bort”.

Vad är hyfs och hänsyn? Om man hälsar artigt, fast inte på det sättet den andra parten har förväntat sig, är man ohyfsad då? Förtjänar man att ”bo i en jordhåla”? Det tycker inte jag. Du blir inte kränkt om någon hälsar på dig på ett annorlunda sätt. Man kan inte tvinga någon att hälsa som man själv vill. Visst, man kan debattera ursprunget till denna sed, men att hyfs och hänsyn inte visats tycker jag är ren lögn.

Likadant med badande utan överdel i badhus. Det handlar inte om att springa och ”flasha” brösten, eller att trycka upp dem i någons ansikte. Det handlar inte heller om att tvinga alla kvinnor att släppa tuttarna fria. Det handlar om kvinnors rätt att slippa den påtvingade rollen som automatiskt sexobjekt. Det handlar om att slippa TVÅNGET att skyla dina bröst för någon annans skull. Är det ohyfsat? Knappast.

Det verkar som om ledordet i den här debatten är hänsyn. Hänsyn till oskyldiga barn, hänsyn till kåta män (och lesbiska kvinnor?), hänsyn till andra religioner (vars utövare inte skulle våga komma till badhuset p g a dess ”oanständighet”). En aktion som denna tar upp frågan om hänsyn till de badande kvinnorna. Varför ska inte de kvinnor som tycker att bikinitoppar är obekväma kunna bada på lika villkor som män?

Vi förstår nog alla att den bröstinvasion som målas upp i kommentarerna inte kommer att ske, i alla fall inte på kort sikt. De flesta kvinnor är helt enkelt idag inte bekväma med att gå med bara bröst på badhusen (märkligt nog en rätt kraftig tillbakagång, enligt de som var med på 70-och 80-talen). Jag är en av dem. Men när jag läser kommentarerna om mina vänners aktion är det enda som grämer mig att jag inte övervann den känslan och följde med.

Heja Anna, Camilla, Hanna, Lina och Maria!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Ansats till insats: Bara Bröst-aktion på Fyrishov

.
En mörk och kulen söndag i början av november anno domini 2008 styrde fem unga kvinnor sina steg mot Fyrishovs äventyrsbad. Då det inte bara var söndag utan även Fars dag trängdes barnfamiljerna runt rutschkanan och trampolinen. Föga anade dessa vad som komma skulle...

Bland de fem rådde en blandad stämning med nervositet såväl som uppsluppenhet och kämpaglöd. När handdukarna efter en stunds tvekan föll mot golvet gick det mot förmodan inget sus genom salen. En och annan blick från förvånade fjortonåringar fick de fem förvisso, men annars verkade få lyfta på ögonbrynen över tilltaget.

Efter en stunds barbröstat plask och skoj började det röra sig uppe på kajen. Badvakterna hade fått vittring och walkie-talkiesarna surrade varma. Den modiga gruppen beslöt att det var dags att föra aktionen till orörda marker och begav sig rakryggat mot motionsbassängerna. Två av gruppens medlemmar tvekade inte utan steg modigt mot trampolinerna medan övriga simmade några längder ryggsim.

Friden varade dock ej länge, utan badvakterna stegade fram för att konfrontera förbrytarna. Med argument såsom att ”även bebisar uppmanas ha badkläder” och ”Fyrishov är ett aktiebolag” avvisades tjejerna. Någon bättre anledning än så gavs inte och badvärden vägrade diskutera saken ytterligare. Efter en kvarts badande lämnade gruppen bassängen lika rakryggade som de kom.

och Annas inlägg "Bara bröst och bringor"

/Lina, Anna, Maria, Hanna och Camilla

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 5 november 2008

Yes, you can!

Käre Barack Obama. Grattis till världens mäktigaste ämbete.

Jag erkänner - jag höll på Hillary, det gjorde jag. Det var inte för att jag inte uppskattade och förstod ditt budskap om förändring. Det var inte för att jag höll med henne mer i sakfrågorna (
ni var ju ändå överens större delen av tiden). Det var för att hon i egenskap av kvinna bar på en symbolik vars kraft jag inte kunde bortse ifrån och som jag trodde, och fortfarande tror, behövs.

Nu är du president. Du är själv en
symbol för den amerikanska medborgarrättsrörelsens triumf, vilket är underbart. Jag tror därför att du förstår att symboler behövs. Jag hoppas också att du vet att det bara har funnits 35 kvinnor i senaten sedan 1789.

Jag uppmanar dig härmed: Utse för guds skull kvinnor till ledande politiska ämbeten. Kommer de inte springande på en gång? LETA efter kvinnor till ledande poster. UPPMUNTRA kvinnor att ta ledande poster. Det är inte omöjligt, jag tror att du kan göra det, nej jag VET att du kan göra det. Du säger det bäst själv:

Yes, you can!

måndag 3 november 2008

Revolutionen börjar hemmavid

I dagens DN skrivs om en nyligen publicerad doktorsavhandling som visar på hur en skev uppdelning av hushållsarbetet får kvinnor att må sämre psykiskt. Katarina Boye, som skrivit avhandlingen för Stockholms universitet, konstaterar det sorgliga faktumet att kvinnor gör den stora delen av allt arbete i hemmet och sedan får lida följderna av detta. Enligt Boye beror fyrtio procent av skillnaderna i välmående mellan kvinnor och män på just denna ojämställdhet på hemmaplan. Kvinnor gör i genomsnitt tre gånger så mycket hemarbete, men i de fall där båda parterna jobbar över hundra procent gör kvinnorna istället F Y R A gånger så mycket.

Det är väl knappast så att man blir överdrivet förvånad. Det är sedan länge känt att kronisk stress är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män och att detta till stor del beror på att kvinnorna får dra det tunga lasset hemma. Men hur kan det fortfarande vara såhär? I ett samhälle där kvinnor och män är ute och förvärvsarbetar i nästan lika hög grad, och där majoriteten av alla svenskar säger sig vara för jämställdhet, hur kan dessa skandalösa förhållanden fortfarande råda? Det sorgligaste i kråksången är dock att de flesta par (speciellt i den yngre generationen) faktiskt tror sig leva på ett jämställt sätt, och att en stor andel män faktiskt menar sig göra i stort sett lika mycket hemarbete som sina fruar/sambos. När kvinnor inte ens själva ser hur mycket mer arbete de får göra, hur ska de då kunna ställa krav på sina män? Och ännu viktigare: hur kan männen inte se att maten som står på bordet lagades medan de själva låg i tv-soffan och kollade på Premier League?

Revolutionens timme borde vara inne! Kvinnor måste våga öppna ögonen, fatta läget och börja ställa krav. Män måste ställa sig själva mot väggen och se sanningen i vitögat. Vill killar verkligen att deras flickvänner eller fruar ska bli sönderstressade, utbrända och deprimerade för att de själva ska slippa skrubba toaletten? Och hur ska andra områden i samhället någonsin kunna bli jämställda om det är en uppdelning som den nu rådande vi visar upp för våra barn? Nej, vill vi ha någon reell förändring måste vi börja hemmavid och städa framför egen dörr först.

Förändring på gång?

Ett nytt mail i inboxen. Det är från min bror. Jag öppnar och möts av en bild på min brorsdotter, drygt ett år, som stolt står på en gunga och ler. ”Hej, vi gungar idag” hälsar min bror. Han och barnets mamma har delat ledigheten jämnt mellan sig. Jag skulle tro att det är det bästa han någonsin gjort. Länge har jag nog, trots att jag inte velat erkänna det riktigt för mig själv, trott att det här med att mamman är hemma mer än pappan under barnets första år ändå är ”naturligt”. Men nu är jag hundra procent säker på att inte en gnutta av detta resonemang finns kvar inom mig. Visst är det naturligt att en mamma är hemma med sitt barn men minst lika naturligt är det att pappan är hemma. Relationen mellan min bror och hans dotter är underbar. Lyckan i hennes ögon när hon får syn på honom och den enorma tryggheten jag upplever att hon känner i hans närhet är beviset på att pappa kan betyda minst lika mycket som mamma för ett barn, även i mycket tidig ålder. Det är en individ som barnet knyter an till, inte ett kön. Jag unnar alla föräldrar att få ha så kul med sin unge som min bror och hans dotter har, inte bara mammor, och jag känner mig faktiskt hoppfull. Visst ser man ändå allt fler småleende pappor som är ute och promenerar med vagnen. Dagens nyblivna pappor; sjuttiotalisterna, av vilka många växte upp med långhåriga fäder i fjantiga polotröjor och som gärna pratade feminism, lägger förhoppningsvis grunden för detta som egentligen torde vara en självklarhet. Kanske kommer ego-åttiotalisterna att tjafsa om vem som skall få vara hemma längst med barnet istället för vem som ska slippa, se det som en fantastisk förmån istället för en börda. Min brorsdotter är nog ute o på förmiddagspromenad med sin pappa just nu, tittar på grävskopor och fåglar längs vägen och myser. Onaturligt? Knappast!