måndag 3 november 2008

Förändring på gång?

Ett nytt mail i inboxen. Det är från min bror. Jag öppnar och möts av en bild på min brorsdotter, drygt ett år, som stolt står på en gunga och ler. ”Hej, vi gungar idag” hälsar min bror. Han och barnets mamma har delat ledigheten jämnt mellan sig. Jag skulle tro att det är det bästa han någonsin gjort. Länge har jag nog, trots att jag inte velat erkänna det riktigt för mig själv, trott att det här med att mamman är hemma mer än pappan under barnets första år ändå är ”naturligt”. Men nu är jag hundra procent säker på att inte en gnutta av detta resonemang finns kvar inom mig. Visst är det naturligt att en mamma är hemma med sitt barn men minst lika naturligt är det att pappan är hemma. Relationen mellan min bror och hans dotter är underbar. Lyckan i hennes ögon när hon får syn på honom och den enorma tryggheten jag upplever att hon känner i hans närhet är beviset på att pappa kan betyda minst lika mycket som mamma för ett barn, även i mycket tidig ålder. Det är en individ som barnet knyter an till, inte ett kön. Jag unnar alla föräldrar att få ha så kul med sin unge som min bror och hans dotter har, inte bara mammor, och jag känner mig faktiskt hoppfull. Visst ser man ändå allt fler småleende pappor som är ute och promenerar med vagnen. Dagens nyblivna pappor; sjuttiotalisterna, av vilka många växte upp med långhåriga fäder i fjantiga polotröjor och som gärna pratade feminism, lägger förhoppningsvis grunden för detta som egentligen torde vara en självklarhet. Kanske kommer ego-åttiotalisterna att tjafsa om vem som skall få vara hemma längst med barnet istället för vem som ska slippa, se det som en fantastisk förmån istället för en börda. Min brorsdotter är nog ute o på förmiddagspromenad med sin pappa just nu, tittar på grävskopor och fåglar längs vägen och myser. Onaturligt? Knappast!

1 kommentar:

Johan sa...

Tack för att du visar hopp här på bloggen. Ibland känns det som att feminister glömmer de framsteg det svenska samhället gör och bara gräver ned sig i problemen. Jag tror att det är jättevikigt att uppmärksamma framstegen eftersom de motiverar till vidarearbete och glädje.