fredag 28 november 2008

When in doubt, skyll på Gudrun

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar som behandlar områden i samhället där män som grupp faktiskt är i underläge (te x vid vårdnadstvister) och det faktum att dessa områden sällan uppmärksammas.

Detta är något som absolut förtjänar att lyftas fram och diskuteras inom ramen för jämställdhetsdebatten. Problemet är att dock dessa frågors låga prioritering allt för ofta skylls på ”feministerna” (med Gudrun i spetsen), att de med flit struntar dessa frågor för att skaffa kvinnor ännu fler fördelar på bekostnad av män. Den underliggande (ibland rent utav uttalade) frågan är varför inte feminismen gör någonting åt detta.

Varför är feministerna sådana hycklare?


Hycklare?

Newsflash: Att kvinnor också åtnjuter vissa fördelar i egenskap av att vara just kvinnor och att även de är benägna att hålla fast vid dessa är något som debatterats och problematiserats inom feminstiska kretsar länge, och inte en hemlighet på något sätt.

Anledningen till att dessa frågor inte uppmärksammas mer beror på inte så mycket på bristande självinsikt hos själva feminsmen som på samhällets välvilliga (men ack så felaktiga) inställning mot positiv sexism och kanske framför allt mäns bristande aktiva engagemang för jämställdhet i allmänhet (och med aktivt engagemang menar jag inte populistisk pajkastning).

Den gängse synen på jämställdhet är den som ett tävlingslopp, där målet är att kvinnorna ska springa ikapp männen, eller i vissa fall dra tillbaka dem. Mannen är normen och det är kvinnorna som ska spela den aktiva parten i förändringsprocessen. En ”upptäckt” att kvinnorna är snabbare på vissa sträckor borde betyda ombytta roller, men nej, även här ska kvinnorna ta initiativet. Det praktiska arbetet med jämställdhet ses alltså som något som i princip enbart rör kvinnor oavsett vilket kön det egentligen är som innehar maktpositionen.

Den stora utmaningen för att få en mer nyanserad jämställdhetsdebatt är att få män att engagera och organisera sig i jämställdhetens namn, kombinerat med en dos hederlig självrannsakan.
Varför har män så svårt för att ”sluta leden” i frågan om t ex rätt till vårdnad eller regelbundna prostataundersökningar? Är det verkligen feminismens fel, eller finns roten till problemet någon annanstans?

Jag tycker inte att jämställdhetsdebatten bör kännetecknas av segregation mellan män och kvinnor, det är inte på något sätt det jag vill uppmuntra till. Jämställdhet berör oss alla och är en kamp som ska föras av män och kvinnor tillsammans. Men hur ska man kunna föra en konstruktiv debatt i en fråga som är så intimt förbunden med vilket kön man tillhör, om det ena könet inte deltar?


heja heja!


Om hela samhället ska förändras kan inte ena halvan av det sitta vid sidlinjen och titta på, oavsett hur mycket de hejar på de som gör jobbet. En man som ifrågasätter sin egen roll i samhället gör 1000 gånger mer skillnad än en kvinna som gör det åt honom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

4 kommentarer:

Sleepless sa...

Bra inlägg!

Här har man ivrigt väntat på att även männen skall börja berätta om sina erfarenheter och svårigheter med den manliga könsrollen och de förutfattade meningar som samhället har om den (efter att ha genomlidit ungefär ett decennium av hur alla män omkring en gjort självsäkra uttalanden som "allt är redan jämställt i Sverige" och "varför måste ni feminister alltid prata om kön, det är väl viktigare att prata om indiviiider"). Vad man inte väntade sig var att de skulle hoppa över hela engagera-sig-i-frågan biten och istället gå direkt till att börja gapa om hur INGEN uppmärksammar DERAS problem i dagens "matriarkat", waaah waaah!

Fredrik sa...

Skulle kunna skriva en mycket lång kommentar angående könsidentifikation etc. och hur den har lett till till just det du beskriver. Men stuntar i det och säger bara: "Bra skrivet håller med om i princip allt!" :)

Mounir sa...

Gillar ditt inlägg, tjejen!

Lisa sa...

Jag kan bara instämma! (Plus för schysst bild på Kongen också!)