Om våld

Hemma för jullov och utlämnad åt min hemstads lokaltidning, närmast att jämföra med Ankeborgsposten i dignitet, möter jag varje dag nya lågvattenmärken. Dagens var en insändare om våld mot män. Insändarskribenten menar att ”feministerna är ute och cyklar när de hävdar att våldet mot kvinnorna har blivit ett samhällsproblem”. Att tusentals kvinnor årligen hålls på mattan genom ett hederligt kok stryk från sina män och att ett antal av dem som resultat av detta mister livet är alltså inget samhället behöver bekymra sig om anser skribenten. Hans resonemang bygger på att åtta av tio misshandelsfall drabbar män.

Utan att närmare ha kollat upp saken kan jag absolut tro att denna siffra stämmer, och att våld mot män är ett samhällsproblem som växer står utom tvivel. Likaså är det utom tvivel ställt att den indignerade skribenten själv är ute och cyklar. Våld mot män och våld mot kvinnor är på samma gång två olika frågor som två sidor av samma mynt. För att göra en inte alltför grov generalisering så rör det sig om två skilda våldssituationer. Medan män oftare möts av våld ute i samhället, på gator, klubbar, fester och i andra sociala sammanhang, så möts kvinnor oftare av våld i hemmet. Våld mot män förekommer inte på samma sätt inom familjen, från en närstående, utan oftare från en eller flera av offret tidigare okända förövare, alternativt som resultat av ett bråk eller en dispyt. Våld mot män och våld mot kvinnor förekommer alltså i olika situationer och uppstår av olika orsaker och bör därför till viss del ses som olika problem. Jämförelser angående vilket som är ”det största samhällsproblemet” blir därför ganska märkliga och tämligen irrelevanta.

Dock så grundar våldet sig i samma sak: makt. Att bruka våld handlar nästan undantagslöst om att manifestera/utöva makt och att dra nytta av det vunna maktövertaget. Och makt är som bekant en grundbult i det patriarkaliska systemet. Män använder sig av våld mot sina fruar/flickvänner när de känner sig hotade i sin maktposition, och det är även i många fall makt det handlar om när det rör sig om våld utanför hemmet. I ett system där bilden av alfahanen fortfarande ligger och gror så är vad som ser ut som opåkallat våld män emellan ofta en fråga om manifestering av makt. Hade könsstereotypen om män som starka och testestoronstinna (en stereotyp som till viss del legitimerar brukandet av våld) luckrats upp, och hade innehavandet av makt inte varit en viktig komponent i många mäns självbild, så hade individer av manligt kön kanske inte längre känt något behov av att mäta sin kraft och styrka gentemot varandra, eller att genom våld trycka ner sin partner.

Vad det hela kokar ned till är alltså i slutändan uråldriga könsstrukturer och roller. Låtom oss därför krossa patriarkatet och våldet mot både män och kvinnor lär minska.

Obs! För att gardera mig och undvika eventuella missförstånd så vill jag poängtera att jag INTE syftar på alla män och INTE anklagar alla män för att vara hustrumisshandlare.

Julklappstipsen lämnar genusstacken liten och kall

I jultider dyker det alltid upp reklamer som riktar sig ”Till honom” och ”Till henne”. Vanligtvis spelar man på gamla klyschor som att tjejer vill ha rosa, luddiga mobiler (tänk reklamen från The Phone House), medan killar vill ha svarta, aningen mer komplicerade teknikprylar. Dagens DN Söndag drar också dem sitt strå till respektive stack av könsuppdelade julklappstips – killstacken och tjejstacken. Stackarna.

Pris för årets konstigaste och (om jag tillåts rangordna) mest obefogade uppdelning av julklappstips går dock till tidningskungen.se. I deras tv-reklam uppmanas vi att köpa Cosmopolitan (eller var det Elle?) till våra kvinnliga vänner, flickvänner och familjemedlemmar. Så, nu undrar ni säkert vad motsvarigheten för killar är. Kan det vara King? Nej. DV Man? Nepp. Café? Näe.

Allt Om Historia? Ja, självklart! Det vore ju dumt att tro något annat. Klart att vi tjejer intresserar oss för kläder och mode mycket mer än killar. Jag menar, det är ju inte så att det öppna intresset för mode bland killar har fått en boom på sistone, i och med alla bloggar och modetidningar. Så varför spela på det? Det vore ju VERKLIGEN korkat. Tur att Tidningskungen istället spelar på sitt manliga namn och uppmanar andra manliga typer att läsa om andra kungar som (på riktigt) funnits genom åren.

Summa summarum: ännu en jul, ännu ett år fyllt av blåsta julklappstips. Stackars lilla genusstacken, hen har det inte lätt i juletid.

Läs även andra bloggares åsikter om julklappstips, genus

"Lego är en killsak som vissa tjejer tycker om"

Ok, det är kanske inte förvånande det som sägs men men jag blir ändå trött och ledsen när jag i DN:s På Stan idag läser fyra femåringars resonemang angående julklappar. Tova har sytt en docka till Lukas (vilket hon avslöjar i intervjun när Linus står bredvid) varpå Lukas säger " Men jag haaar inte dockor! Jag är ju en pojke, Tova". (Tova ursäktar sitt misstag med att det ju är en "spökdocka"). DN ställer då den idiotiska frågan "Varför tycker killar och tjejer att olika saker är roliga?". Som att detta är ett självklart faktum, som att alla killar alltid tycker så och alla tjejer alltid tycker så och att detta inte ens är något som kan ifrågasättas. Som man frågar får man svar, Lova säger helt enkelt att det är för att tjejer tycker om tjejsaker och killar om killsaker. (Hon lägger dock in en brasklapp att lego är ett undantag som "vissa" tjejer tycker om). Julen är en perfekt högtid att genom klapparna förstärka könsroller. Mamma får ett förkläde, pappa nån cool teknisk pryl, lillebror får lego o lillasyster docka. Jag hoppas att fler föräldrar vågar tänka mer "outside the box" än DN, annars ser framtiden mycket mycket dyster ut för ett mer könsneutralt samhälle...

Blondinbella räddar julen

När man till slut, efter många år av förnekelse, uppnått den ålder då julkalendern på tv inte är rolig längre hur mycket man än anstränger sig, kommer räddningen från oväntat håll. Isabella Löwengrip, mest känd som Blondinbella, stegar med svarta lackpumps rakt in i decembermisären och väntan på tomten känns plötsligt så mycket mindre lång.

Jag ska erkänna att jag emellanåt ställt mig aningen frågande till Sveriges främsta bloggerska. I somras blev jag lätt kräkfärdig när hon i DN:s Hej Konsument delgav att hon, vid sjutton års ålder, brände mellan tio- och femtontusen spänn i månaden på kläder och att hon precis impulsshoppat ett par (antagligen svin-) dyra skor som hon inte ens provat än. Och jag kan kanske ha sagt någon gång att hennes blogg är det sugigaste som finns att finna och att jag hellre läser baksidan på tvättmedelsförpackningen. MEN! Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Min antipati var nämligen innan det att jag sett Blondinbellas tv-dagbok. Inte bara delar hon med sig av ovärderliga tips såsom att det bästa sättet att sminka sig på är att gå till en make-upartist, eller att man inte ska säga nej om man får chansen att gå på galapremiär, eller att man ska variera sin träning för då blir det roligare att träna. Nej, hon låter även tittarna följa med till gymmet, där hon tränar handledd av sin pojkvän (tack gode gud, hur skulle det annars gå?). Självklart har hon på sig räddningen för oss tjejer: ett par träningshandskar. För vi tjejer vill ju inte ha såna dära fula valkar på händerna som killar har. Den bästa övningen, återigen för oss tjejer, är den där man kan kolla sig själv i spegeln samtidigt. För det gillar ju vi tjejer.

Jag kan knappt vänta till imorgon, då nästa rafflande avsnitt av ”den blonda julkalendern” når min dator. Julafton kom tidigt i år.

Allt enligt traditionen!

En prydlig välklädd herre från Lidingö vid namn Picko i stor vit mustach och svart hatt svarade i lördagens DN på vem som lagar skinkan hemma: "Det gör min fru. Färdiglagad-aldrig i livet! Det är ju därför man går till saluhallen, för att slippa färdiglagad mat. Min fru lagar allt i vårt hem, enligt gamla traditioner. Julskinkan ska vara klassiskt grilljerad."
Syftar Picko på att maten lagas enligt tradionsenliga recept eller på att hans fru är den som intagit sin tradionsenliga plats i köket?

Antifeministerna som kastar sten i glashus

Pär Ström skriver boken ”Mansförtryck och kvinnovälde”, bloggen Daddys skriver om att Gudrun Schyman snart kommer att tvingas till landsflykt med resten av sina kärleksdödande medsystrar, och Magnus på Genusperspektiv tjatar på om det löjliga i jämställdhetsfrågor som vi feminister kämpar för. De har alla en sak gemensamt: en tro på att de står för den nyanserade jämställdhetsdebatten i Sverige.

Vad antifeministerna gör är dock att lägga all fokus på de områden där vi kvinnor diskriminerar män, och samtidigt närmast håna de klassiska (fortfarande lika viktiga) kvinnofrågorna. Såhär låter det i första kapitlet av ”Mansförtryck och kvinnovälde”, när Pär Ström svarar en kvinna som tycker att lönediskriminering är orättvist, att kvinnor minsann har en del fördelar framför män på andra områden än i arbetslivet:

”Min samtalspartner spände ögonen i mig, stack pekfingret i luften, vaggade det hotfullt fram och tillbaka, höjde rösten och fräste: ’Nä hörrö du du, nu var det arbetsliv vi diskuterade, försök inte byta ämne!’. ’Jaså, var det arbetsliv vi diskuterade? Jag trodde det var jämställdhet mellan könen’.”

Enligt Pär Ströms tankemönster går det alltså inte att argumentera för en lönesättning oberoende av kön utan att samtidigt ta upp exempelvis diskrimineringen i vårdnadstvister. För att använda ett av hans egna favorituttryck: märkligt.

Jag håller med Pär Ström i många av hans påståenden. Kvinnor har ofta makten över barnen och i hemmet, på bekostnad av män. Detta och mycket mer av det som står i boken är inte något jag förnekar eller vill tysta ned, ”trots” att jag är feminist. Den ena åsikten utesluter per definition inte den andra. Linda Skugge skrev för drygt ett år sedan ett blogginlägg om att kvinnor inte alls diskrimineras i vården när det kommer till hjärtproblem, vilket många andra feminister antydde. ”Ibland får man stöd från oväntat håll”, skriver Ström angående detta. Som om det skulle ha varit något slags feministiskt självmål? Än en gång: feminism innebär inte en kamp mellan kvinnor och män.

Jämställdhetsdebatten skulle må bra av lite nyansering. Men man skapar inte en icke-polemisk diskussion genom att förlöjliga kvinnokampen, förneka att det finns könsmaktstrukturer och sedan lägga upp en video på youtube som heter ”Matriarkatet på soc”.

Läs även andra bloggares åsikter om antifeminism, pär ström, genusperspektiv, jämställdhet, feminism, mansförtryck

P3 Guld bryter tankemönster och Saudiarabien rockar loss

P3 Guld har i år bestämt sig för att slå ihop kategorierna årets manliga artist och årets kvinnliga artist till rätt och slätt årets artist. Beslutet är klockrent. När man tänker efter finns det faktiskt ingen som helst anledning till att skilja mäns och kvinnors prestationer åt i sammanhang som dessa. Ett väldigt enkelt, men ack så effektivt sätt att bryta invanda tankemönster om män och kvinnor. Way to go P3!

Annan uppfriskande musiknyhet: Det saudiarabiska rockbandet (!) Accolade gör succé på nätet (i skrivande stund har deras låt Pinocchio spelats upp 86,425 gånger på myspace). Förutom att det är uppfriskande med ett rockband från mellanöstern överhuvudtaget så består bandet dessutom av kvinnliga collegestudenter. Rätt imponerande med tanke på att de fyra medlemmarna lever i "världens mest kvinnohatande land", där en kvinna varken får köra bil eller rösta utan tillåtelse från en
man.

Först donken, sen drar vi och repar!

Rock on sisters!

Läs även andra bloggares åsikter om p3 guld, årets artist, könsroller, Accolade, Saudiarabien