onsdag 28 januari 2009

Äntligen någon som värnar om den moderna kvinnan!

Det känns skönt att veta att man inte kämpar ensam mot gammeldags och hämmande könsroller.

Genom våra vänner på SKICK (f ö årets 54:e bästa politiska blogg) blev jag uppmärksammad på att tv7 gör comeback som en renodlad "tjejkanal".

"Det har saknats en bra kvinnokanal som är modern och ligger i tiden" lyder motiveringen i DN.

"– Skönhet, hälsa och glamour är våra ledord. Bland annat kommer vi att visa “Plastic makes perfect” som tar upp skönhetsoperationer med en ny vinkel." säger man till Resumé.

Efter en lång modern dag är 90-talsromantik som balsam för våra tidsenliga själar

Är det inte underbart att TV 7 tar upp kampen för den moderna och tidsenliga kvinnan genom att sända romantiska komedier från 80-talet, "livsstilsprogram" och intrigfyllda latinamerikanska telenovelas?

Och en del säger att medierna borde ta mer ansvar för sitt inflytande när det kommer till könsroller. pff!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 20 januari 2009

Myten om den dubbelarbetande kvinnan (eller: "statistik schmatistik")

Den dubbelarbetande kvinnan är en myt då ”ca 40 % av kvinnorna arbetar deltid och ca 45 % av kvinnorna bor i ensamhushåll”.

Ovanstående påstående utläste jag i den här artikeln häromdagen. Författaren menar att om man tittar närmare på kvinnors arbets- och hemförhållanden ”finner man att den dubbelarbetande kvinnan är en minoritetsguppering (sic) bland svenska kvinnor”. Problem som anses följa i dubbelarbetets väg, ”som dålig sexlust, missbruk, utbrändhet, sjukskrivningar, deltidsarbete, sämre karriärmöjligheter, sämre pension och sämre inkomst” kan alltså inte skyllas på denna , enligt artikeln, uppförstorade företeelse.

Det är inte dubbelarbete som är det främsta problemet för kvinnor utan att dessa jobbar inom yrken där deltid är vanligt förekommande. De har alltså svårigheter att gå upp i arbetstid och får därför dra det största lasset hemma. Vidare saknar ”närmare hälften” av de svenska kvinnorna en man i sitt hem, därför kan mannens passivitet alltså inte beskyllas för de problem kvinnor har och som man vanligtvis skyller på dubbelarbetet.

Dessutom jobbar kvinnorna inte mer än männen totalt sett. Sett till hemarbete och förvärsarbete sammanlagt arbetar faktiskt män i genomsnitt 0,5 timmar mer per vecka. Att skuldbelägga ”den arbetsamme mannen” är således fel väg att gå. Och eftersom det har visat sig att ensamstående kvinnor lägger ner mer tid på hushållsarbete än män med samma civilstatus så betyder det att kvinnor frivilligt lägger ner mer tid på hushållsarbete och att uppdelningen mellan sysslor inte alls är ojämställd.

Är det verkligen såhär? Kan dubbelarbete avfärdas som en myt?

Svar nej. I alla fall inte grundat på den här statistiken. Siffrorna och de slutsatser som dras av dessa i nämnda artikel är nämligen helt uppåt väggarna. Enligt SCB är det knappt 30% av alla kvinnor i Sverige arbetar deltid och endast ca 22 % av kvinnorna i åldrarna 16-84 bor i ensamhushåll. Runt 69 % av de svenska kvinnorna i åldern 16-84 år har någon form av familj, dvs de är sammanboende med eller utan barn eller ensamstående med barn (oavsett barnets ålder).

Statistikrabblande åsido, dubbelarbete handlar framför allt om att man som kvinna måste dela sin vakna tid åt två arbeten i två sfärer, arbetslivet likväl som hemmet, oavsett yrke och arbetstider. Inte om att arbeta dubbelt så mycket räknat i timmar.
I artikeln är det underförstått att om kvinnorna bara valde andra yrken där de fick jobba heltid så skulle de de facto kunna jobba heltid utan problem. Det är dock inte hela sanningen. Även om det skulle vara skönt att tippa över hela problemet på kvinnorna själva och inte behöva bry sig om könsroller, strukturer och sådant tjafs, så har studier visat att det inte spelar någon roll hur mycket en kvinna jobbar eller tjänar, hon gör av någon anledning ändå huvuddelen av hushållsarbetet. Det är alltså inte fråga om en rättvis ”du gör det där så gör jag det här”-deal, utan en ”du gör alltid det där”-deal till kvinnors nackdel. Att detta inte skulle leda till deltid och därmed sämre karriärmöjligheter har jag mycket svårt att tro.


Och nej, dubbelarbete är inte orsak till alla sjukskrivningar, depressioner eller deltidsanställningar. Men att avfärda den dubbelarbetande kvinnan som ”en minoritetsgruppering” är rent önsketänkande.

Karriärskvinnan må ha uppstått, men hemmafruidealet begravdes definitivt inte i samma veva. Det idealet är männen förvisso inte ensamma om att upprätthålla, men inte fasiken är de skuldfria heller.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 10 januari 2009

Nyårslöfte 2009


Prata lika mycket som jag lyssnar.

onsdag 7 januari 2009

Egalias döttrar och Frihetens söner


Gerd Brantenbergs bok ”Egalias döttrar” gavs ut för första gången i slutet av sjuttiotalet, tiden då det begav sig. Det glada sjuttiotalet då Grupp 8 var going strong, behåar brändes på fullaste allvar och min mamma gick i demonstrationståg skanderandes ”ropen skalla, dagis åt alla!”. Idag har mycket av det man då kämpade för blivit verklighet, medan vi inom andra områden fortfarande står kvar på samma fläck och stampar frustrerat. Bland gemene man är det troligtvis fler som skulle kalla sig feminister idag än för trettio år sedan, men rädslan för ”extremfeministerna” känns märkligt nog starkare nu än då (ett kvalificerat antagande eftersom jag uppenbarligen inte var med back in the days). Några steg framåt, några steg bakåt med andra ord.

Just därför är ”Egalias döttrar”, trots över trettio år på nacken, fortfarande aktuell. I landet Egalia är allt upp-och-ner vad gäller könsroller: männen anses tillhöra det svagare könet, kvinnorna styr samhället och språket är uppbyggt med kvinnan som norm snarare än mannen (istället för pronomenet ”man” används ”dam”, man ”befruskar” sig istället för att behärska sig, och så vidare). Det är män som våldtas, män som sköter hem och hus, män som blir slagna av sina fulla fruar, män som tar hand om barnen (det är förstås naturens ordning då det ju trots allt är män som avlar barn, hallå!). Kvinnor är stora och starka och drivande medan män helst ska vara små och mjuka och undergivna. Deras snoppar får gärna vara minimala också. Män anses vara underlägsna både intellektuellt och biologiskt (då de inte kan föda). När en grupp unga män tröttnar på könsförtrycket och gör uppror blir de skrattade åt, anklagade för att vara ”palluriska” (=bögar) och avvisade som kvinnohatare.

Det kan tyckas vara ett väl enkelt grepp att föra fram sin poäng genom att bara vända på allting, men det enkla är som bekant ofta det effektiva och det fungerar mycket riktigt också. En regelrätt skildring av samma förhållanden i ett patriarkaliskt samhälle (det vill säga en regelrätt skildring av verkligheten som den ser och alltid har sett ut) hade knappast varit lika effektfull. Det är svårt att vänja sig vid och ta åt sig av de matriarkaliska värderingarna och styrsätten, och ibland känns det hela nästan väl hårddraget. Känslan av att författarinnan ibland överdriver infinner sig vid flera tillfällen, men varje gång försvinner den så fort jag i mitt huvud vänder på situationen och inser att det då inte alls blir absurt, bara normalt. Likaså avslöjas man i all sin fördomsfullhet när man kommer på sig själv med att utgå från att den beskrivna polisen, borgmästaren, chauffören eller vaktchefen är en man, när det i Egalia naturligtvis är en kvinna.

Utöver synliggörandet av förtryckande strukturer har boken en till huvudpoäng, nämligen den att inget könsförtryck är av godo. Ett matriarkat är inte bättre än ett patriarkat och alla strukturer och roller som hindrar och begränsar individer måste bekämpas. Då belackare anklagar feminister för att vilja trycka ned män och inrätta någon form av kvinnovälde (hej Pär Ström) så är de ute på djupt och grumligt vatten. Feminism handlar, som alla som vill förstå kan förstå, inte om att förtrycka något kön utan om att frigöra båda. För trettio år sedan och idag.