onsdag 7 januari 2009

Egalias döttrar och Frihetens söner


Gerd Brantenbergs bok ”Egalias döttrar” gavs ut för första gången i slutet av sjuttiotalet, tiden då det begav sig. Det glada sjuttiotalet då Grupp 8 var going strong, behåar brändes på fullaste allvar och min mamma gick i demonstrationståg skanderandes ”ropen skalla, dagis åt alla!”. Idag har mycket av det man då kämpade för blivit verklighet, medan vi inom andra områden fortfarande står kvar på samma fläck och stampar frustrerat. Bland gemene man är det troligtvis fler som skulle kalla sig feminister idag än för trettio år sedan, men rädslan för ”extremfeministerna” känns märkligt nog starkare nu än då (ett kvalificerat antagande eftersom jag uppenbarligen inte var med back in the days). Några steg framåt, några steg bakåt med andra ord.

Just därför är ”Egalias döttrar”, trots över trettio år på nacken, fortfarande aktuell. I landet Egalia är allt upp-och-ner vad gäller könsroller: männen anses tillhöra det svagare könet, kvinnorna styr samhället och språket är uppbyggt med kvinnan som norm snarare än mannen (istället för pronomenet ”man” används ”dam”, man ”befruskar” sig istället för att behärska sig, och så vidare). Det är män som våldtas, män som sköter hem och hus, män som blir slagna av sina fulla fruar, män som tar hand om barnen (det är förstås naturens ordning då det ju trots allt är män som avlar barn, hallå!). Kvinnor är stora och starka och drivande medan män helst ska vara små och mjuka och undergivna. Deras snoppar får gärna vara minimala också. Män anses vara underlägsna både intellektuellt och biologiskt (då de inte kan föda). När en grupp unga män tröttnar på könsförtrycket och gör uppror blir de skrattade åt, anklagade för att vara ”palluriska” (=bögar) och avvisade som kvinnohatare.

Det kan tyckas vara ett väl enkelt grepp att föra fram sin poäng genom att bara vända på allting, men det enkla är som bekant ofta det effektiva och det fungerar mycket riktigt också. En regelrätt skildring av samma förhållanden i ett patriarkaliskt samhälle (det vill säga en regelrätt skildring av verkligheten som den ser och alltid har sett ut) hade knappast varit lika effektfull. Det är svårt att vänja sig vid och ta åt sig av de matriarkaliska värderingarna och styrsätten, och ibland känns det hela nästan väl hårddraget. Känslan av att författarinnan ibland överdriver infinner sig vid flera tillfällen, men varje gång försvinner den så fort jag i mitt huvud vänder på situationen och inser att det då inte alls blir absurt, bara normalt. Likaså avslöjas man i all sin fördomsfullhet när man kommer på sig själv med att utgå från att den beskrivna polisen, borgmästaren, chauffören eller vaktchefen är en man, när det i Egalia naturligtvis är en kvinna.

Utöver synliggörandet av förtryckande strukturer har boken en till huvudpoäng, nämligen den att inget könsförtryck är av godo. Ett matriarkat är inte bättre än ett patriarkat och alla strukturer och roller som hindrar och begränsar individer måste bekämpas. Då belackare anklagar feminister för att vilja trycka ned män och inrätta någon form av kvinnovälde (hej Pär Ström) så är de ute på djupt och grumligt vatten. Feminism handlar, som alla som vill förstå kan förstå, inte om att förtrycka något kön utan om att frigöra båda. För trettio år sedan och idag.

3 kommentarer:

Klara sa...

måste. läsa. den. boken.

Hanna sa...

läs den i egypten. jag är lite orolig för att släppa iväg dig och lina dit i sällskap av fienden. kom tillbaka precis som ni for tack! (möjligen lite mer solbrända, men helst inte)

meta sa...

Hej, intressant blogg!

Egalias döttrar är en av de bästa feministiska böcker som skrivits, just för att den så otroligt tydligt visar på hur det står till i vår värld. Det är nog mycket tack vare den jag är feminist i dag - läste den när den kom ut och jag fortfarande var ett barn.

Tyvärr blev jag lite ledsen när jag läste om den häromåret. Den är fortfarande otroligt aktuell.

Har vi verkligen inte kommit längre?