onsdag 25 mars 2009

Ett steg tillbaka, en idiot i taget

"Det känns jättebra. Det känns som att allt bara funkar nu. Det är bara jag, min bror och två killar i USA som kan föra vårt namn vidare, så man har ju en uppgift. Man måste fixa en son."

Kleerup ska bli pappa. och det är 1722, tydligen.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 20 mars 2009

Att dra till Thailand och ta sig en hora

”Det är inte så speciellt. För det första så ser de inte på sex på samma sätt här, det är mer naturligt. Sen pratar vi ju om världens äldsta yrke”

Dessa ord kommer från den norske sexköparen Vidar som än en gång är i Thailand för att betala för våldtäkt. Han uttalar sig i Jennie Dielemans bok Välkommen till Paradiset, som behandlar den moderna turismen och de negativa effekter denna medför. En av dessa effekter är den på vissa platser mer och mer utbredda prostitutionen. Med den tydliga rasism som kännetecknar många västerländska torskars syn på icke-västerländska prostituerade rättfärdigar Vidar sin sexkonsumtion. ”Det är ju faktiskt inte samma sak”.

Även om många sexköpare kanske inte skulle säga det lika öppet som Vidar så är det denna attityd som präglar hela ”åka till Thailand och ta sig en hora”-kulturen. Rasism i kombination med en syn på kvinnor som gör att man faktiskt börjar ifrågasätta dessa köpares existensberättigande rättfärdigar utnyttjandet av ett fattigt lands invånares kroppar och deras desperation. Vissa av sexköparna verkar till och med anse att de gör en god gärning: om tjejerna inte var prostituerade, vad skulle de göra då? Svälta och dö, vore det bättre kanske?

Som om det vore så enkelt.

Svenske Christer driver en bar/bordell i Phuket. Han är nöjd med livet och skålar glatt för ”thagirls” med sina polare. Hans tjejer gillar honom. Inte konstigt, han ger ju dem allt de behöver. Thailändska tjejer är nämligen inte som vi, det måste man förstå. Christer jämför pedagogiskt thailändskor med stolar: ” fyra ben, ett för varje behov de har”. Det primära behovet är en mobiltelefon, och därpå följer pengar till mat, någonstans att sova (var eller hur är det inte så pjåskigt med, ”inga sängar, de sover gärna på golvet och de har inga problem att dela rum med andra”) och så en kabelteve. Sen behövs det förstås ett ryggstöd också. Ryggstödet, det är Christer det. Som sagt är det inte konstigt att hans tjejer gillar honom, han har ju försett dem med ett fint ruckel med madrasser där fjorton personer kan sova. Och om någon kommer med söndertrasat underliv (”de är trots allt inte gjorda för oss”) så kan hon få stå i baren ett tag och slippa hora. Schysst kille, Christer.

I boken beskrivs hur både gamla och unga turister frossar i det till synes ändlösa utbudet av prostituerade i Phuket. Att 50-åriga svenska män går förbi med 20-åriga thailändskor är ingenting som barnfamiljerna vid poolen reagerar över, det händer hela tiden. Kanske bör inte småbarnsföräldrar attackera sexköpare med slaktarkniv och skära kuken av dem, men hade inte någon form av reaktion suttit på sin plats? Någon form av protest?

Men nej. Vi är ju i Thailand. Det är så här. Dessutom är vi på semester.

Att det är lättare för exempelvis svenska män att köpa sex i Thailand än på hemmaplan lär ha flera orsaker. Det billigare priset är knappast någon bidragande faktor, då en flygbille dit antagligen vida överstiger de flesta prostituerades pris på Malmskillnadsgatan. Däremot kommer sexköpet inte sanktioneras. Prostitution är visserligen olagligt i Thailand, men med regelbundna mutor från ”barägarna” till polisen är det en lag det inte är svårt att komma runt. För det andra minimeras risken att någon får veta. Inte frugan, inte ungarna, inte kollegorna. För det tredje har vi återigen den etniska aspekten, att det inte är samma sak för prostituerade thailändska kvinnor/män som för svenska. Och för det fjärde: då en hel hord av sexköpare samlas på samma ställe och turisterna runtomkring blundar och glömmer uppstår en betydligt mer accepterande kultur, och att inte köpa sig ett ligg i Patong blir för vissa som att inte kolla på Eiffeltornet när man är i Paris.

Och här kommer ännu en riktigt obehaglig känsla krypande. Hur många svenska män som på hemmaplan ger läpparnas bekännelse till jämställdhet skulle kunna rucka lite på principerna när de befinner sig någonstans där köpandet av kvinnors kroppar varken sanktioneras eller förkastas? Där det anses helt okej och nästan som en del av paketet? Sen kan man ju åka hem till flickvännen och argumentera för lika lön för lika arbete igen. What happens in Phuket stays in Phuket.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 18 mars 2009

Schyman kritiserar bonus × 2

Hillevi Engström (kritiserad i ett tidigare inlägg) figurerade för ett par dagar sedan i SvD. Artikeln handlar om bonus till pappalediga. Gudrun Schyman är snabb med respons via sin blogg: "Bevare oss från bonusar!" skriver hon, och fortsätter: "Allt fler verkar ju nu inse att bonusar inte passar sig på arbetsmarknaden så varför ska vi då införa dem på hemmaplan?"

Schyman verkar inte se skillnaden mellan bonus och bonus. På arbetsmarknaden ges bonus som belöning om företaget har gått bra. Kritiken de senaste veckorna har väl främst rört det faktum att vd:ar plockar ut miljonbelopp utöver den fasta lönen även i dåliga tider - inte själva bonustanken i sig. Det känns ju ganska orimligt att pappor som inte tar ut sin föräldraledighet skulle få del av jämställdhetsbonusen ändå.

Dessutom kritiserar Schyman förslaget med hänsyn till att det är orättvist att männen (med monetära medel) uppmuntras att göra det som normalt borde förväntas av dem. För det första tror jag att bonusen kommer delas inom familjen snarare än att männen stoppar pengarna direkt i egen ficka. Och för det andra är det inte enbart männens ansvar att se till att föräldraförsäkringen delas lika - kvinnor måste också lära sig att "släppa taget" om barnavården. 

Jag är har inte tillräckligt med kunskap för att analysera i vilken utsträckning jämställdhetsbonusen kan tänkas öka pappamånaderna, men spontant känns det som en vettig kompromiss till lagstiftning om individualiserad föräldraförsäkring. Ger bonusen inte önskat resultat är jag däremot, i likhet med Hillevi Engström, beredd att förespråka en ökad kvotering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 16 mars 2009

Radikalfeminism eller bara ett konstaterande?


Nu övertolkar hon och drar egna slutsatser igen, den där Hildebrandt, angående en artikel på Newsmill som drar paralleller mellan kön och skolmassakrer. Okej provokativ rubriksättning av Ireen von Wachenfeldt. Men kom igen, tolkningar som: "Ska vi göra oss av med svinen (männen) i en enda stor radikal­feministisk slutgiltig lösning med brinnande ugnar och/eller kemisk kastrering?" känns lite väl överdrivna (även om jag fattar att det är draget till sin spets). 

Jag tycker att det är modigt (och viktigt) att våga ta upp denna fråga om våldsamma män till debatt. Men med det sagt tror jag ändå inte att lösningen direkt ligger i att starta tjejgrupper på förskolenivå för att uppmärksamma barn på den sneda fördelningen av makt mellan män och kvinnor i vårt samhälle (till skillnad från Ireen von Wachenfeldt alltså). Det om något skapar väl en tidig grundstomme för könsidentifiering?

Lyxproblem och styrelsekvotering

Det luktar ganska mycket Daniel Legue om  kolumnen på dagens ledarsida i SvD: "Nog finns det väl viktigare saker att ta itu med än detta 'lyxproblem' som ändå bara berör en handfull av miljoner kvinnor" (Merit Wager försöker dissa styrelsekvotering)

För det första: here we go again med allt vad "lyxproblem" heter, och för det andra: rör det verkligen bara en handfull av miljoner kvinnor? Klara är aldrig den som är sen att påpeka poängen i att det finns kvinnor som sitter på maktpositioner, i och med de signaler det sänder ut till omvärlden. Och förutom signalerna, så ger kvotering av maktpositioner (beroende på hur den är utformad) åtminstone kvinnor med rätt kunskap möjligheten att ta sig upp och förbi glastaket. Det känns bara larvigt med argument som att alla kvinnor torde vilja nå toppositioner "helt på egna meriter", och inte på grund av kön. Vad  händer med alla de kvinnor som har de egna meriterna, men fel kön?

tisdag 10 mars 2009

Pär Ström - the remix

Veckans, ja kanske t o m månadens, bästa nyhet:

Mansförtryck och Kvinnovälde - Grovt Initiativ Remix!

Gustav Almestad, alias Grovt Initiativ, totaläger Ansatsfavoriten Per Ström genom att helt enkelt kapa Mansförtryck och Kvinnovälde och klottra ner motargument i direkt i marginalen. Jag vet inte hur många gånger jag börjat på ett inlägg om hur fruktansvärt patetisk den boken samt dess författare är, men jag har givit upp varenda gång - utmattad av den till synes ändlösa idiotin som huserar på knappa 200 sidor.

Hur som, remixidén är lika genialisk som underbart genomförd. Gustav du är min hjälte!

Läs pressreleasen här (jag vet att jag länkbombar, men det här gör mig alldeles euforisk).


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 9 mars 2009

En öppenhetsgrupp med rättmätigt namn

Centerpartiets Öppenhetsgrupp verkar inse att det här med jämställdhet inte är något man uppnår genom att bara säga ”heja heja tjejer!”. Jmf: moderaternas jämställdhetsgrupp. 

söndag 8 mars 2009

Hildebrandt och de bortskämda svenskorna

En dag som denna finns det mycket att kommentera och reflektera över. Aftonbladet trippelsatsar med Katrine Kielos, Åsa Petersen och Johanne Hildebrandt, som var och en skriver om internationella kvinnodagen utifrån sina tankar kring kvinnofrågor, jämställdhet och feminism.

Hildebrandt är krigsreporter på nämnda tidning, och hennes utgångspunkt är inte helt oväntat internationell. Hon menar att internationella kvinnodagen behövs, inte minst med tanke på hur det ser ut i vissa muslimska länder, men att det även där finns beundransvärda kvinnor som lyckats. Detta brukar hon tänka på när "tjejer här hemma skyller alla sina misslyckanden på att de lever i ett manssamhälle".

Och det är efter den meningen Hildebrandts krönika går ner sig fullständigt. Ärligt talat, hur stort är problemet med tjejer som skyller alla sina misslyckanden på manssamhället? Hur många tjejer är det idag som "slentrianmässigt skyller allt på den svenske mannen" och samtidigt "tycker det är självklart att killen ska betala drinkarna på krogen"? Hur många är "rabiatfeministerna" som hatar alla män och inte tycker att kvinnor kan göra något fel?

Det stör mig att Hildebrandt tar den enkla vägen och sådär lite "slentrianmässigt" dissar företeelser och beteenden som för det första inte är särskilt vanliga, och för det andra i princip ingen jämställdhetsmedveten människa skulle skriva under på.

Jag är trött på att jämställdhet och feminism har blivit så jävla känsliga ämnen i Sverige. Debatten har kommit att bli så infekterad och full av fördomar (likt de Hildebrandt radar upp) att de saker som förtjänar att diskuteras drunknar i fåniga krönikor som hennes, där svenska kvinnor beskylls för att vara bortskämda och lata manshatare, samt kritiserar den nationella debatten för att vara fånig, skadeglad, och inte "hedra våra anmödrar".

Hildebrant vill att vi ska "missförstå henne rätt", hon efterlyser bara lite självkritik. Jag skulle vilja påstå att det inom den svenska feminismen finns självkritik och självutvärdering så det räcker och blir över. Det är bara det att alldeles för många idag inte kan skilja på vad som verkligen kan klassas som feminism och jämställdhet och vad som är något helt annat. Därför måste svenska feminister idag ofta förklara sig innan de får komma till sak, vilket är oerhört frustrerande.

Med meningar som "eller kan jämlikhet uppnås samtidigt som vi erkänner självklarheter som att kvinnor och män faktiskt behöver och tycker om varandra?" kan jag tyvärr inte påstå att Johanne Hildebrandt gör något för att förbättra den situationen.

Den 8:e mars borde vara en dag då nyskapande och djärva idéer om feminism och jämställdhet får chansen att höras genom det ökade mediautrymmet. Inte en dag då sunkiga fördomar sprids genom samma utrymme under förevändningen att "uppmana till självkritik".


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

-------------------------------

Jag måste f ö applådera det ambitiösa 8 mars-initiativ som tagits här i Uppsala av MR-nätverket. Ett imponerande program, minst sagt! Själv gick jag lyssnade på Lars-Einar Engström och hans föredrag "Det bor en sexist i oss alla" vilket var 45 givande och mycket underhållande minuter.

Kvinnor kan!

Nej, det är inte en uttjatad klyscha. Det är en högst angelägen sådan. Det handlar om hur jag blir sedd och bemött som kvinna. Det handlar om det sätt på vilket jag blir tilltalad, och om tron på min (bristande) förmåga.

”Du är en sådan som är skolsmart” har någon kommenterat i syfte att påvisa någon slags kunskapsbegränsning hos mig. Och ja, jag är förvisso skolsmart, men jag är mycket mer än så. Jag vet att jag kan. Men den där kommentaren har alltid levt vidare inom mig. Och den får ständigt ny näring, oavsett om den näringen är omedveten eller uttalat öppen.

Det kan handla om hur man helt plötsligt försvinner i diskussioner som har med politik att göra. Plötsligt finns man inte längre, blir inte längre tilltalad. Det kan handla om att inte bli tillfrågad när ens (manliga) kompisar startar intressanta projekt. Eller om när ens gymnasielärare särskilt berömmer en med tanke på att man ”nådde upp till killarnas nivå”. Det behöver inte ens vara så tydligt nedvärderande för att den underliggande skepticismen ska lysa igenom – det kan till och med handla om den manliga förvåningen när en tjej kommer med en smart poäng eller kommentar.

Ständigt finns där (mer eller mindre) en misstro på tjejers förmåga. Jag tror (eller hoppas?) att den ofta är undermedveten, och många vill nog förneka att den över huvud taget finns. Dessa människor borde dock rannsaka sig själva och tänka ett steg längre innan de ignorerar eller nedvärderar sina kvinnliga kollegor/elever/vänner – för om inte andra tror på oss, hur ska vi då kunna tro på oss själva? Det här inlägget är en shout out till alla tjejer som visar att dom kan, och en fet känga till alla dom som tror motsatsen.

lördag 7 mars 2009

Bara några rättmätigt dödade horor vid en vägkant

"De hade undermålig moral och blev rätteligen dödade av sina manliga släktingar"

Lagom till den 8:e mars demonstrerar uttalandet ovan från den tjetjenske presidenten Ramzan Kadyurov hur situationen för många av världens kvinnor snarare förvärras än förbättras. Händelsen som föranledde detta citat var sju hedersmord på tjejtjenska kvinnor i slutet av november förra året, enligt presidenten själv ett fullt acceptabelt öde, då dessa hade tänkt åka utomlands och jobba som prostituerade.

Tjetjenien är en rysk delrepublik. Enligt rysk lag är män och kvinnor garanterade lika rättigheter. Men eftersom lugn i området är det överordnade värdet och Kadyurov anses vara den bäste garanten för att upprätthålla detta tillstånd, vänder Kreml bort blicken när delrepublikens president (som föga förvånande tycker att kvinnor är manlig egendom) i princip ger klartecken för hedersmord.

Ryssland kanske inte direkt kan beskrivas som de mänskliga rättigheternas högborg. Men om mänskliga rättigheter i vissa områden värderas lågt så visar uttalandet från Kadyurov och Moskvas tystnad att kvinnors rättigheter ofta värderas än lägre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,