söndag 8 mars 2009

Hildebrandt och de bortskämda svenskorna

En dag som denna finns det mycket att kommentera och reflektera över. Aftonbladet trippelsatsar med Katrine Kielos, Åsa Petersen och Johanne Hildebrandt, som var och en skriver om internationella kvinnodagen utifrån sina tankar kring kvinnofrågor, jämställdhet och feminism.

Hildebrandt är krigsreporter på nämnda tidning, och hennes utgångspunkt är inte helt oväntat internationell. Hon menar att internationella kvinnodagen behövs, inte minst med tanke på hur det ser ut i vissa muslimska länder, men att det även där finns beundransvärda kvinnor som lyckats. Detta brukar hon tänka på när "tjejer här hemma skyller alla sina misslyckanden på att de lever i ett manssamhälle".

Och det är efter den meningen Hildebrandts krönika går ner sig fullständigt. Ärligt talat, hur stort är problemet med tjejer som skyller alla sina misslyckanden på manssamhället? Hur många tjejer är det idag som "slentrianmässigt skyller allt på den svenske mannen" och samtidigt "tycker det är självklart att killen ska betala drinkarna på krogen"? Hur många är "rabiatfeministerna" som hatar alla män och inte tycker att kvinnor kan göra något fel?

Det stör mig att Hildebrandt tar den enkla vägen och sådär lite "slentrianmässigt" dissar företeelser och beteenden som för det första inte är särskilt vanliga, och för det andra i princip ingen jämställdhetsmedveten människa skulle skriva under på.

Jag är trött på att jämställdhet och feminism har blivit så jävla känsliga ämnen i Sverige. Debatten har kommit att bli så infekterad och full av fördomar (likt de Hildebrandt radar upp) att de saker som förtjänar att diskuteras drunknar i fåniga krönikor som hennes, där svenska kvinnor beskylls för att vara bortskämda och lata manshatare, samt kritiserar den nationella debatten för att vara fånig, skadeglad, och inte "hedra våra anmödrar".

Hildebrant vill att vi ska "missförstå henne rätt", hon efterlyser bara lite självkritik. Jag skulle vilja påstå att det inom den svenska feminismen finns självkritik och självutvärdering så det räcker och blir över. Det är bara det att alldeles för många idag inte kan skilja på vad som verkligen kan klassas som feminism och jämställdhet och vad som är något helt annat. Därför måste svenska feminister idag ofta förklara sig innan de får komma till sak, vilket är oerhört frustrerande.

Med meningar som "eller kan jämlikhet uppnås samtidigt som vi erkänner självklarheter som att kvinnor och män faktiskt behöver och tycker om varandra?" kan jag tyvärr inte påstå att Johanne Hildebrandt gör något för att förbättra den situationen.

Den 8:e mars borde vara en dag då nyskapande och djärva idéer om feminism och jämställdhet får chansen att höras genom det ökade mediautrymmet. Inte en dag då sunkiga fördomar sprids genom samma utrymme under förevändningen att "uppmana till självkritik".


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

-------------------------------

Jag måste f ö applådera det ambitiösa 8 mars-initiativ som tagits här i Uppsala av MR-nätverket. Ett imponerande program, minst sagt! Själv gick jag lyssnade på Lars-Einar Engström och hans föredrag "Det bor en sexist i oss alla" vilket var 45 givande och mycket underhållande minuter.