torsdag 30 juli 2009

Jämställdheten dödar samhället!

Eva Rusz är relationsexpert och bekymrad över att de svenska kvinnornas stressfyllda vardag dödar allt vad relationer heter. Att både vara biologisk (sic) mamma och göra karriär sliter för mycket på oss, och hjärtinfarkterna haglar nu när även det täcka könet i jämlikhetens namn tar sig an rollen som "materialinförskaffare" (...).

Och tänk på barnen! Det här drabbar även dem:

"Fler skilsmässor, olika partners och mindre familjetid gör att barnen skjutsas runt mellan dagis och avlösare. Det finns bevis på att barn med mindre familjekontakt och riskerar att hamnar i kriminalitet och våldsbrotten ökar"

Slutsatsen är att familjer, relationer , ja hela samhället, kommer att dö ut om kvinnor ska göra karriär på männens villkor!

Lösningen? Hem med mamma! Hem med mamma till barnen! Låt pappa sköta materialinförskaffningen!

gief brain power plix

Jag kan inte uppbåda tillräckligt med energi för att bemöta detta, det är bara för dumt. Gudrun orkar dock, läs vad hon tycker här.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 27 juli 2009

Schulman to the rescue

Som ett litet sidospår till barntemat som Lina tar upp nedan vill jag bara dela med mig av min (något sena) upptäckt av Alex Schulmans nya blogg som i princip enbart handlar om hans liv som nybliven pappa.

Det gör mig så oerhört glad att det för en gångs skull är en man som bloggar om sitt liv som förälder, och det helt utan prestige. Det blir ju inte direkt sämre av att mannen som skriver den är en av landets roligaste och skarpaste skribenter.

Pappabloggen. Läs den!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 24 juli 2009

Busiga flickor och söta pojkar?

Människor runt om kring mig börjar få barn. Jag försöker att inte ställa alltför många frågor. Jag vill inte verka dömande och jag vet att mina åsikter lätt kan skina igenom och ställa till...problem. Men jag ställer frågor ändå, för jag är obotligt intresserad av hur (o)medvetna människor är när det kommer till genustänk. Vill ni veta vilket kön barnet kommer att ha? Hur kommer ni att dela på föräldraledigheten? Fast jag ställer dem på ett lite snällare sätt: vet ni om det kommer bli en pojke eller flicka? Kommer du att vara ledig mycket nu?

När jämställdhetsfrågor blir personliga är det inte lika lätt att sätta ner foten och skita i vad alla andra tycker. Det är inte lätt och det är heller inte önskvärt... Jag ställer frågor för att jag är intresserad av den allmänna opinionen kring "rosa vs. blått" - inte för att ställa enskilda människor mot väggen. Jag vill inte döma. Men jag gör det ändå. Det är ändå här allting börjar - på bäbisstadiet. Här läggs grunden till resten av livet, till hur människor ser på dig som kvinna eller man.

Hur kommer det här att sluta tro? Någon som har en vild gissning?

Marie Tomicic pratade om detta i gårdagens UNT. Jag vet inte varför men artikeln kändes först ganska larvig, typ: tjejer kan faktiskt gilla Batman! Så himla självklar, kändes den. Men nej, det värsta är att den här typen av tankegång faktiskt inte är självklar för väldigt många i min omgivning. Små söta flickor hit och busiga pojkar dit, liksom. Det är här den stora mannen med makt och den sköra, omhändertagande kvinnan skapas. Kolla till exempel på Klaras inlägg om reklam: redan vid dagisålder är maktordningen ett faktum, med pojken som aktiv part och flickan som passiv.

Hur balanserar man jämställdhetskampen mot respekten för hur enskilda människor väljer att leva sina liv?

tisdag 21 juli 2009

Ansats till debatt i dagens Norrtelje Tidning

Kvotering är ett nödvändigt ont

Sonia Sotomayor kommer med största sannolikhet att, som tredje kvinna någonsin, installeras som ny representant vid Högsta domstolen i USA.
Att hon är utvald av den amerikanska presidenten innebär att det, förutom uppenbara kompetenskrav, ligger ideologiska och politiska skäl bakom nomineringen. Att Sotomayor är kvinna är säkerligen ett av dessa.

Att vara kvinna och kompetent nog för en hög post utesluter självfallet inte varandra (vilket den svenska regeringen ger sken av att tycka i och med sin ständiga ovilja att utnyttja kvoteringshotet för att pressa börsbolagsstyrelser). Men fallet Sotomayor visar tydligt det kontroversiella med kvinnor som intar maktpositioner. 

Hon har fått utstå rent oproportionerlig kritik vad gäller hennes diabetes, hennes påstådda partiskhet gentemot amerikanska latinos, och inte minst hennes missförstådda uttalande om att en vis latina dömer bättre än en vit man. 

Detta är inte överraskande. Att kvinnor ständigt måste överbevisa sin kompetens och duglighet inom områden som alltid dominerats av män är något som sker överallt. Både i stora och små mått. Detta (i kombination med att mäktiga mäns nätverk främst består av andra mäktiga män) är den otvivelaktigt största anledningen till varför vi ser så få kvinnor på toppositioner inom näringsliv och samhälle.

Sotomayor är utvald av en politiker, och det är ingen slump. Samtidigt som det finns så otroligt många kompetenta kvinnor till förfogande verkar det finnas en irrationell föreställning inom näringslivet om att så inte är fallet. Vilket marknadsmisslyckande! För det är väl vad det är? Om kvinnor ständigt missgynnas på felaktiga eller ojämlika grunder kan det omöjligt vara så att de beslut som fattas tar hänsyn till den mest effektiva lösningen och placerar rätt person på rätt plats.


Vi vet alla att bristen på kvinnor i maktpositioner är ett problem. Och det är ett problem som inte på långa vägar verkar lösa sig självt. Så varför inte låta staten göra sitt? President Obama har nominerat en kvinna till Högsta domstolen i USA. Det är ett sätt att både direkt och indirekt påverka kvinnors representation i maktens rum. Könskvotering till börsbolagsstyrelser är ett annat.


Om kompetensen blir oförändrad, eller högre, i och med jämlikare styrelser så är kvotering inte orättvist mot män. Vilket ofta påstås. Det är bara ett sätt att ge kunniga kvinnor en chans som de annars inte har.

Alliansens ovilja att återupprätta kvoteringshotet är därför ett stort nederlag, då kvinnorepresentationen i börsbolagsstyrelser i princip helt stannade av i och med maktskiftet 2006. Argument som att företagen själva måste få bedöma vilken individ som passar bäst för en styrelsepost håller inte. Man kan inte angripa ett problem utan att se till hur verkligheten faktiskt ser ut: att vi har olika syn på män och kvinnor. Det är ett uppenbart faktum, även om det inte alltid är lika tydligt.

Hur mycket vi än vill se till den enskilda individen så går det inte att komma ifrån att det finns ett kvinnligt kollektiv. Att inte ta hänsyn till detta kollektiv är att nonchalera den problematik som enskilda individer faktiskt står inför.

Ska man kunna upprätthålla en trovärdig politik som bygger på individens valmöjligheter så måste detta ske på basis av att män och kvinnor inte alltid har samma valmöjligheter. Om marknaden inte reglerar sig själv och placerar dugliga kvinnor på höga näringslivsposter kan det därför vara nödvändigt att införa ett hot om kvotering.

Detta går förstås stick i stäv med de flesta liberalers tanke om att alla människor är sin egen individ. Men man glömmer lätt att vi lever i en värld där kvinnor och män inte alltid bedöms utifrån samma kriterier. Därför borde regeringen göra allt den kan för att bryta ner de sociala konstruktioner som ligger till grund för det kvinnliga kollektivet – de står nämligen i vägen för den kvinnliga individen

Lina Eriksson

söndag 12 juli 2009

Radiofeminism och jämtegrering

Jag lyssnar på Sommar i p1. Både Nour El-Refai och Hanna Hellquist pratar om feminism. De är bland de yngsta av sommarpratarna i år och båda framgångsrika medieprofiler. Jag förstår varför de pratar om feminism, det hade jag också gjort om jag hade varit sommarvärd. Det är ganska skrämmande historier de berättar. De berättar om hur de har fått slagit sig fram i ett mansdominerat kändissverige. Hur det är att ständigt bli tvungen att leva upp till en mansnorm för att få plats och för att få synas - för att sedan bli kritiserad för att ha misslyckas. Dels misslyckas med att leverera vad en man hade förväntats göra, och sedan för att inte göra det på ett tillräckligt kvinnligt sätt.

På EU-nivå pratas det om gender mainstreaming, på svenska heter det jämtegrering. Det är EU:s genusplan. Ett koncept som går ut på att på en strukturell nivå förändra värderingar och regler kring jämställdhet inom en mängd olika områden. Det går dåligt för länderna i EU att genomföra dessa förändringar - det finns inte en någon vilja att förändra värderingar på en strukturell nivå i Europa. Ännu mindre finns det några initiativ till att förändra några normer bland vanliga människor. Trots det är gender mainstreaming EU:s skötebarn. Det är den handfasta lösningen på alla jämställdhetsrelaterade problem i Europa. Teorin är logisk och väl uppbackad av teoretiska argument. Fokus är inställt på att förändra utifrån ett genusperspektiv inte från ett kvinnoperspektiv. Praktiken däremot är luddig - antingen ett moln av tom retorik utan konkreta resultat, eller så är resultaten enbart riktade mot kvinnor. Tvärtemot teorin.

Jag tror att det är viktigt att jobba med att förändra normer. Jämställdhet är inte en kvinnosak. Det handlar inte om att hjälpa de stackars 'brudarna' att bli som 'karlarna'. Det hjälper inte med att kvotera in ett par brudar här och där för att det ska se bra ut på papperet. Vi måste jobba med att dekonstruera begrepp som finns kring manlighet och kvinnlighet. Varför är det så kul när Philip och Fredrik visar kukarna? Varför är det så störande när Nour El-Refai tar plats och visar tuttarna?

Det handlar inte om att skapa jämställdhet för kvinnornas skull - det handlar om att skapa en norm som tillåter alla att delta.

gender mainstreaming1
gender mainstreaming2
gender mainstreaming3




torsdag 2 juli 2009

Gästblogg: Världens mest jämställda land?

Oh, vi i Sverige har kommit så långt, brukar det sägas med en stadig klapp på eget huvud, som en sorts obligatorisk erinran som måste betas av innan varje jämställdhetsdebatt.

Men hur bra är det egentligen? Idag presenterades svensk statistik i jämförelse med europeisk av SCB i Almedalen, och med den som bakgrund tycks den svenska jämställdheten inom flertalet områden vara lika mycket myt som den om de höga självmordsantalen.

När det kommer till löneskillnader mellan män och kvinnor, som både kan visa på skillnader i lönesättning på arbetsplatser men även om ”manliga” och ”kvinnliga” yrken är högavlönade eller inte, är mäns löner 17,9 % högre än kvinnors, högre än EU-genomsnittet på 17,4 % och milslångt från Europaledande Italien (!) som har en skillnad på 4,4 %.

Vidare slår vi oss gärna för bröstet för vår jämställda riksdag, med 47 % kvinnor, men talar mindre om det faktum att jämställdheten bland chefer enligt SCB är sämre en EU-genomsnittet, med en fördelning på 68/32, endast marginellt bättre än Rumänien med en fördelning på 67/33, ett land som bland annat endast har manliga statsråd.

Egentligen är det bara inom riksdagen där Sverige är ledande inom statistiken. Självklart kan vi ha skördat andra framgångar inom psykologiska, och därför mer svårmätbara, områden – men indikatorer som löneskillnader borde vara allvarliga nog för att kraftigt rubba bilden som Sverige som mest jämställt.

Detta ger också en annan bild av Feministiskt initiativs roll inom politiken – från att anklagas för att rikta in sig på detaljfrågor har de egentligen en mycket stor uppgift: Att lyfta ett land som inom många områden av jämställdheten är bland Europas sorgebarn, och återupprätta den nationella feministiska äran, om den någonsin funnits.

Anders Utbult


Anders skriver till vardags på Alliansfritt Sverige och Skick.se. Under Almedalsveckan skriver han även på Almedalen idag, Tvärdrag, Alliansfritt Sveriges expeditionsblogg, Arvid Falk och hos Jytte Guteland.

----------------------------------------------

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,