tisdag 21 juli 2009

Ansats till debatt i dagens Norrtelje Tidning

Kvotering är ett nödvändigt ont

Sonia Sotomayor kommer med största sannolikhet att, som tredje kvinna någonsin, installeras som ny representant vid Högsta domstolen i USA.
Att hon är utvald av den amerikanska presidenten innebär att det, förutom uppenbara kompetenskrav, ligger ideologiska och politiska skäl bakom nomineringen. Att Sotomayor är kvinna är säkerligen ett av dessa.

Att vara kvinna och kompetent nog för en hög post utesluter självfallet inte varandra (vilket den svenska regeringen ger sken av att tycka i och med sin ständiga ovilja att utnyttja kvoteringshotet för att pressa börsbolagsstyrelser). Men fallet Sotomayor visar tydligt det kontroversiella med kvinnor som intar maktpositioner. 

Hon har fått utstå rent oproportionerlig kritik vad gäller hennes diabetes, hennes påstådda partiskhet gentemot amerikanska latinos, och inte minst hennes missförstådda uttalande om att en vis latina dömer bättre än en vit man. 

Detta är inte överraskande. Att kvinnor ständigt måste överbevisa sin kompetens och duglighet inom områden som alltid dominerats av män är något som sker överallt. Både i stora och små mått. Detta (i kombination med att mäktiga mäns nätverk främst består av andra mäktiga män) är den otvivelaktigt största anledningen till varför vi ser så få kvinnor på toppositioner inom näringsliv och samhälle.

Sotomayor är utvald av en politiker, och det är ingen slump. Samtidigt som det finns så otroligt många kompetenta kvinnor till förfogande verkar det finnas en irrationell föreställning inom näringslivet om att så inte är fallet. Vilket marknadsmisslyckande! För det är väl vad det är? Om kvinnor ständigt missgynnas på felaktiga eller ojämlika grunder kan det omöjligt vara så att de beslut som fattas tar hänsyn till den mest effektiva lösningen och placerar rätt person på rätt plats.


Vi vet alla att bristen på kvinnor i maktpositioner är ett problem. Och det är ett problem som inte på långa vägar verkar lösa sig självt. Så varför inte låta staten göra sitt? President Obama har nominerat en kvinna till Högsta domstolen i USA. Det är ett sätt att både direkt och indirekt påverka kvinnors representation i maktens rum. Könskvotering till börsbolagsstyrelser är ett annat.


Om kompetensen blir oförändrad, eller högre, i och med jämlikare styrelser så är kvotering inte orättvist mot män. Vilket ofta påstås. Det är bara ett sätt att ge kunniga kvinnor en chans som de annars inte har.

Alliansens ovilja att återupprätta kvoteringshotet är därför ett stort nederlag, då kvinnorepresentationen i börsbolagsstyrelser i princip helt stannade av i och med maktskiftet 2006. Argument som att företagen själva måste få bedöma vilken individ som passar bäst för en styrelsepost håller inte. Man kan inte angripa ett problem utan att se till hur verkligheten faktiskt ser ut: att vi har olika syn på män och kvinnor. Det är ett uppenbart faktum, även om det inte alltid är lika tydligt.

Hur mycket vi än vill se till den enskilda individen så går det inte att komma ifrån att det finns ett kvinnligt kollektiv. Att inte ta hänsyn till detta kollektiv är att nonchalera den problematik som enskilda individer faktiskt står inför.

Ska man kunna upprätthålla en trovärdig politik som bygger på individens valmöjligheter så måste detta ske på basis av att män och kvinnor inte alltid har samma valmöjligheter. Om marknaden inte reglerar sig själv och placerar dugliga kvinnor på höga näringslivsposter kan det därför vara nödvändigt att införa ett hot om kvotering.

Detta går förstås stick i stäv med de flesta liberalers tanke om att alla människor är sin egen individ. Men man glömmer lätt att vi lever i en värld där kvinnor och män inte alltid bedöms utifrån samma kriterier. Därför borde regeringen göra allt den kan för att bryta ner de sociala konstruktioner som ligger till grund för det kvinnliga kollektivet – de står nämligen i vägen för den kvinnliga individen

Lina Eriksson

Inga kommentarer: