tisdag 24 november 2009

Dags för papporna att ta lite jävla ansvar?

Nedan följer en liten utveckling av mitt förra inlägg om individualiserad föräldraförsäkring.

Jag stör mig ganska mycket på uttalanden som: "Dags för en delad föräldraförsäkring!", "Vi måste öronmärka fler månader till papporna!" och "Nu måste papporna ta lite jävla ansvar!"

Jag tror att de som förespråkar en individualiserad föräldraförsäkring gör sig själva en otjänst genom att använda retorik enligt ovan. Kvinnorna utmålas som vanligt som offer. Detta i en situation där det i lika stor utsträckning är männen som ligger i underläge. 

Rätta mig om jag har fel: mammor har ofta en tendens att se sig själva som högst ansvariga för barnen. Det gör så ont i mig att se mammor på stan ta ett gråtande barn från pappans axel till sin egen. Eller att höra mammor kritisera pappor för att de ger barnen fel mat, fel kläder, och så vidare. Här är rollerna sällan de ombytta. Så, varför utmåla kvinnorna som de största (enda?) förlorarna?

glöm för guds skull inte bort retoriken!

Kvinnor förlorar givetvis på det system vi har i dag, i och med en sämre löneutveckling jämfört med män samt att de i framtiden kommer att förväntas ta på sig ett större ansvar för hemmet. Män förlorar på detta i och med att de systematiskt nedvärderas i sin roll som förälder. Och jämfört med mammor så ligger de i betydande underläge vad gäller vårdnadstvister.

Både kvinnor och män tjänar alltså på en individualiserad föräldraförsäkring. Därför att både kvinnor och män diskrimineras till följd av det försäkringssystem vi har i dag. Det är ingen tvekan om den saken. Det är inte bara "dags för papporna att ta lite jävla ansvar" - det är lika mycket dags för mammorna att låta dem göra så. Så lägg ner det förslappade skitsnacket som utmålar män som den största boven i dramat här.

Och vad gäller mina agg mot retoriken om en "delad föräldraförsäkring", så har det inte med annat att göra än att det skapar en falsk illusion om inskränkning av valfriheten. Ungefär: nu ska storebror bestämma åt dig hur du delar upp din föräldraledighet. När snarare det motsatta gäller: nu kan ingen annan bestämma åt dig hur du disponerar din rätt att vara föräldraledig.

5 kommentarer:

Klara sa...

jag kan hålla med till viss del, eller ja till stor del. Vad som dock stör mig, och det gäller med jämställdhetsfrågor överlag, är att de så många män inte fattar att de också aktivt måste engagera sig. det räcker inte med att ha "rätt" åsikter, man måste också försöka handla i enlighet med de åsikterna. Kvinnor slogs för att få sina rättigheter, varför slåss inte männen för sina i lika stor utsträckning? Jag tror mansrollen behöver ifrågasättas av männen själva om vi ska komma någonstans i den här frågan, och jag tycker nog att det rör på sig. Fler och fler röster börjar höras.

visst, det ligger mycket i att kvinnor ska släppa taget om sina områden, absolut. Men det lär ju inte ske utan någon ansträngning från männens sida.

Klara sa...

fattar inte, varför syns det inte på huvudsidan att jag kommenterat på det här inlägget?

dum-blogger.

Mounir Karadja sa...

Klara: du håller med om principen, men tycker att männen borde ta sig i kragen lite grann. Vad hade du sagt till en man som höll med om principen kvinnors lika rösträtt i slutet av 1800-talet men tyckte att kvinnorna inte jobbade tillräckligt hårt för det själva?

Klara sa...

jag skulle säga att han hade fel och empirin skulle förmodligen ge mig rätt. är rätt övertygad om att de gjorde vad de kunde med de medel de hade.

gör män idag vad de kan med de medel de har till sitt förfogande? I think not.

kvinnor bör verkligen göra sitt för att underlätta, men det betyder inte att vi måste sluta ställa krav på män som kollektiv.

kvinnor har alltid varit kapabla att kunna identifiera sig själva som en grupp och agera som en sådan i de här frågorna, kräva sina rättigheter kollektivt osv. det mönstret ser man inte alls lika tydligt hos män och det är det jag tror behövs. men som sagt, jag tror det är på gång.

Mounir Karadja sa...

Alltså jag håller nog med om andemeningen i dina inlägg (att männen behöver organisera sig om något ska hända _i praktiken_ men:

jag är inte ett dugg förvånad över att män inte är bättre organiserade. varför skulle man tycka det är konstigt att de inte är tillräckligt arga över sin situation för att starta en folkrörelse? detta är småskit jämfört med att behöva kämpa för rösträtt och personlig frigörelse.

kvinnor har fått utstå diskriminering sedan urminnes tider, män börjar precis förstå att vissa saker är snedställda till deras nackdel. då känns det lite konstigt att anklaga männen för att inte ha en fungerande rörelse. det går nog ändå åt det hållet och det är bra