lördag 28 november 2009

New kid on the block gör ett första inlägg och bjuder på moralkaka

Frågan: ”Vill du blogga med oss?”
Tanken: ”Vad fan kan jag ha att säga som skulle vara värt att läsa?”

Spot on! Jag gör det.

Fram till jul sitter jag med uppsatsskrivande som främsta göromål. Ämnet jag valt gör att jag behöver läsa in mig ganska mycket på frågor och teorier rörande jämställdhet, feministisk teori, genusperspektiv, könsmaktordning, patriarkatet, You name it, I’ve read it. Trots att all denna nya kunskap dagligen ger mig nya skäl till att driva de frågor jag anser vara viktiga är det dock inte utan att all denna information också gör mig nedtyngd och rent ut sagt less. Dagen har fler än en gång avslutats med frågan om och hur verkligheten faktiskt kan se ut såhär?

Sedan oräkneligt många år tillbaka har kvinnor kämpat för våra rättigheter (och utan tvekan uppnått resultat) men fortfarande idag, snart år 2010 i ett av världens mest jämställda länder, finns en enorm mängd exempel på där jag som kvinna kommer missgynnas av att vara just kvinna. Bara det faktum att när jag beger mig ut i arbetslivet med stor sannolikhet ges en lägre lön än mina manliga kollegor gör mig mållös. Vi lever i ett samhälle där mannen är norm vilket tydligt påvisas bara genom vårt vardagliga tal. Vi talar om politiker och kvinnliga politiker, popband och tjejband, sjukdomar och kvinnosjukdomar, allsvenskan och tjejallsvenskan, tronföljd och kvinnlig tronföljd. Mannen är utgångspunkt och kvinnan det avvikande, eller för att citera Simone de Beauvoir: det andra könet.
När dessa insikter landar är det inte utan att en viss hopplöshet och tyngd lägger sig på mina axlar och en motsträvig fråga formas om det verkligen är någon idé? Orkar och klarar vi att fortsätta slåss mot en överhängande mängd motsättningar när detta tycks innebära ett steg per århundrade mot ökad jämställdhet?

I en av alla de böcker jag under uppsatsens gång betat av framhölls problemet med att många kvinnor idag, framförallt unga tjejer, inte vill erkänna sig som feminister eller för den delen ens erkänna det faktum att det i Sverige idag råder en ojämställdhet mellan kvinnor och män. Jag kan föreställa mig att detta antingen beror på att du som kvinna helt enkelt inte än behövt uppleva eller reflektera över de uppenbara orättvisor som faktiskt präglar samhället eller bara inte orkar ta till sig den samhällsordning som idag faktiskt råder med allt vad den innebär. Oavsett att jag blir fruktansvärt frustrerad när jag hör detta och min spontana reaktion är att dessa personer skulle må bra av en rejäl omskakning är det emellertid inte utan att jag har en viss förståelse. Anser man det inte finns någon orättvisa ser man heller ingen anledning att kämpa och upplevs orättvisor kan de kännas så stora och oövervinneliga att man istället väljer att stänga ute verkligheten och stanna kvar där det känns tryggt.
Vad de personer som inte ser problemen eller vad vi som ibland inte orkar möta faktumet ojämställdhet dock måste ta till oss är att de förhållande som vi har idag lever under har kämpats hårt för och den verklighet som vi idag möter för några år sedan var långt ifrån en självklarhet. En historisk återblick säger att svenska kvinnor har haft rösträtt i 80 år, haft rätt till fri abort i 40 år och rätt att hindra graviditet genom p-piller i 25 år. I det långa perspektivet är detta ingen tid alls. Vi hade inte kunnat leva som vi gjort idag om inte målinriktade och modiga människor orkat ta till sig och kämpa för de orättvisor som präglat vår och deras samtid. Det är därför varje människas plikt att sätta sitt eget liv i relation till denna bakgrund och kämpa för att kvinnor idag och i framtiden ska få det ännu bättre och att tjejbanden till slut ska få komma att kallas popband och att kvinnliga politiker kort och gott benämns som politiker.

Vissa insikter är tunga. Men vapnet när något känns svårt är istället för att krypa tillbaka i sitt skal och blunda för verkligheten, att borsta av axlarna, ställa sig med benen lagom brett isär, böja på knäna och lyfta lilla gubben (eller annan valfri man) högt, högt över huvudet.
Spot on! Vi gör det.

Inga kommentarer: