onsdag 23 december 2009

Vad är egentligen feminism?

Nu när jag har bloggat om Mansnätverket, så inser jag att jag har skrivit om vad som kan ses vara en del av den feministiska kampen och inte, utan att egentligen kanske ha belägg för detta. Jag ser feminism som något som grundades i en kamp för kvinnors rättigheter, men som har utvecklats till en generell kamp mot könsnormer och strukturell könsdiskriminering. Alltså något som rör både män och kvinnor.

Jag går in på Wikipedia, och där står det att "feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen, enligt Svenska Akademiens ordlista (2006)" .

Tankar om detta? Är det SAOL som ligger efter i tiden?

Mansnätverket - en viktig del av feminismen

Genom en mindre uppskattad blogg fick jag nys om en desto mer uppskattad nyhet.

I kommentarsfältet här på Ansats har det diskuterats lite smått kring mäns engagemang för jämställdhet, och deras organisatoriska förmåga gällande detta. Well, det verkar (som vi anade) vara på G: Pelle Billing gives you, Mansnätverket! Femton punkter rörande mäns orättvisor står på agendan, som bland annat innehåller krav på delat barnbidrag, en könsneutral lagstiftning och legalisering av surrogatmödraskap.

Jag tycker verkligen att det här är toppen! Men till skillnad från nätverkets grundare, Pelle Billing, så anser jag inte att detta är någon slags motkraft till feminismen - snarare tvärtom. Jag citerar Hanna Fridén (förvisso taget ur sitt sammanhang): "Om du tror på att sociala strukturer existerar, vilket bildar dåliga könsstereotyper och orättvisor, och du är intresserad av att förändra detta - då är du feminist." Alltså: sociala strukturer som leder till diskriminering av såväl kvinnor som män är en högst viktig del av feminismen.

Jag har tidigare skrivit om antifeminister, och att jag kan hålla med om många av deras poänger. Men jag står fortfarande fast vid att det är löjligt att framhäva diskrimineringen av män samtidigt som man så gott som smutskastar kvinnofrågor. En gång för alla: DE HÖR IHOP! Jämställdhet, remember? Jag frågar mig om Pär Ström och gänget tycker att de flesta kvinnofrågor är bullshit, och att det är därför de så barnsligt debatterar mot att dessa frågor kommer upp till ytan?

Anywho, jag tror att mäns närvaro verkligen behövs för att förstärka den feministiska debatten, eftersom det förefaller ganska naturligt att man lättare upptäcker de orättvisor som rör en själv. Och jag hoppas därför att Mansnätverket verkligen kommer att ha fokus på de viktiga frågorna som har presenterats, och inte på att svärta ned och ironisera över de (lika viktiga) frågor som många av oss andra för.

Upp till bevis! Kör hårt.

måndag 21 december 2009

Rädda mammorna!

"För jag ska måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag..."



Ledsen om jag stör den heliga julglädjen. Må så vara pretentiöst, men kan man ändå få mana till viss eftertanke i julklappshysterin? Skippa badskummet och doftljusen och lägg slantarna där de bättre behövs . Läs mer om hur du kan hjälpa krigets mammor på http://www.raddamammorna.se/.

God jul önskar Lisa

torsdag 17 december 2009

Abrakadabra!

Skriver c-uppsats om kvotering till bolagsstyrelser. Bilden ovan summerar läget ganska bra. Såklart av diagramgeniet Jessica Hagy.

måndag 14 december 2009

Sveriges bråkigaste kvinnor

Som en räddande ängel kom inslaget på nyhetsmorgon i morse. Tidningen Passion for Business utser 2009 års bråkigaste kvinnor som gjort en insats för jämställdheten i näringslivet och arbetslivet i stort.


"Det här är kvinnor som inte bara är kompetenta och framgångsrika utan som genom att ta täten och ofta en hel del smällar, synliggör strukturerna, så att vi alla får det lättare att ändra på den ordning som säger att män ska vara överordnade kvinnor."


Att läsa om dessa kvinnor och deras medvetenhet och styrka får mig för en stund att glömma alla de interpellationsdebatter rörande jämställdhet jag i veckan plöjt igenom. Det är lite som ett slag i ansiktet att varje dag få upptryckt på dataskärmen det faktum att det sitter personer i Sveriges riksdag som anser att jämställdhet inte är något som skall tvingas fram. Det måste få ta den tid det tar. Merparten av dessa är män. För att citera en moderat herre som först och främst lyfter fram att han tillsammans med sin livskamrat varit delaktig i familjelivet och ”fött upp tre barn”.

"Hushållstjänster, barnomsorgspeng och jämställdhetsbonus har diskuterats – det senaste som exempel på ett sätt att försöka locka fram ytterligare jämställdhet mellan kvinnor och män. Det ska inte tvingas fram. Jag tror att det är en dödfödd väg att gå eftersom behoven är så olika."


If I were a boy osv. I rest my case.

Nu ska jag läsa listan igen och lyssna jävligt jävligt högt på Spice Girls




torsdag 10 december 2009

Nobeldagen slår jämställdhetsrekord

I dag är det Nobeldagen, och det vore väl synd och skam om inte Ansats uppmärksammade det faktum att det i år är fler kvinnliga pristagare än någonsin, hurra!

Av de 12 pristagarna som befinner sig i Stockholm är hela fem stycken kvinnor: Ada Yonath (kemi), Herta Müller (litteratur), Elinor Ostrom (ekonomi), Elizabeth Blackburn (medicin) och Carol Greider (medicin).

Elinor Ostrom är dessutom den första kvinnan någonsin som tilldelas ekonomipriset, och Ada Yonath bryter en 45-årig torka när det kommer till kvinnliga pristagare inom kemin.

Elinor Ostrom - historisk ekonomipristagare

Själv har jag ägnat hela dagen åt att förnöjt lyssna på hur SVT:s programledare har tävlat i att kommentera symboliken i denna "rekordjämställda nobeldag".

Årets cermoni fick dessutom extra modernitetspoäng i och med att den homosexuelle tyska utrikesministern Guido Westerwelle tog med sig pojkvännen till spektaklet.
Gött.

onsdag 9 december 2009

Silence is golden but shouting is fun

Häromdagen pratade jag och Lina om hur vi båda två reagerat starkt på Dixie Chicks-dokumentären Shut Up & Sing och hur man bara måste älska och beundra Natalie Maines. Hur som helst, jag kom och tänka på det här med kvinnliga förebilder och framför allt kom jag att fundera över Spice Girls och huruvida de kan klassas som feministiska förebilder eller ej (följaktligen: varning för något daterad debatt).

När Spice Girls slog igenom 1996 var jag 11 år och således extremt mottaglig för allt vad idoler och beundran heter. Konceptet Girl Power slog ner som en bomb hos mig och mina kompisar (och fick våra klasskamrater av motsatt kön att darra, alternativt undra vad i helvete vi höll på med). För mig personligen var det som att Spice Girls legitimerade någon ännu rätt odefinierad feministisk grundsyn jag fått med mig hemifrån.

Följaktligen utvecklades en nästan ohälsosam besatthet. Varenda centimeter av mina väggar täcktes med planscher på gruppen. Jag köpte alla tidningar jag kom över, om de så bara innehöll en fin bild jag ännu inte hade (att tidningen var på tyska spelade ingen som helst roll), och jag ägnade timmar åt att spela in allt Spice Girls-relaterat på VHS. Självklart hade även klassen sin egen version av gruppen (jag var Posh) som uppträdde så fort tillfälle gavs och självklart såg vi deras Sverigespelning i Globen 1998 (typ sista konserten innan Geri lämnade bandet!).

I efterhand har jag ju förstått att Spice Girls kanske inte var värda min fullkomliga dyrkan eller hela min månadspeng. Ur ett feministiskt perspektiv finns det onekligen mycket att ifrågasätta. Uttalanden i stil med ”utan våra push-up-bh:ar är vi ingenting” kan väl inte direkt klassas som klockrena och Emmas Lolita-look känns ganska osoft. Och ja, det utvecklades till ett, ännu oöverträffat, kommersiellt spektakel som mjölkade fansen på pengar. Jag och mina vänner lade ner fullständigt horribla summor på merchandise; godis, idolbilder, parfym, filmer och kläder.

Troschock a la 1997

Men när det hela begav sig var inte detta något vi lade särskilt mycket vikt vid (om vi ens gjorde det överhuvudtaget). Nej, den mest bestående känslan, som fortfarande kan infinna sig när jag hör Wannabe eller egentligen vilken annan låt som helst, är befrielse.

Det var befriande att budskapet var riktat mot OSS – för tjejer av tjejer. Vi behövde inte tråna efter något pojkband, tillägna våra prepubertala hjärtan till någon fulblonderad amerikan och läsa i FRIDA (*host* skittidning *host*) om vilken sorts tjej han föredrog. Nej, nu stod vi i centrum. Vi hade rätt att ta plats och vi behövde bara oss själva – friendship never ends! Spice Girls var det största bandet i världen, de var coola, starka och kaxiga och det bästa var att vi uppmuntrades att vara likadana.

Att det samtidigt fanns skillnader dem emellan gjorde identifikationen lättare, fem superhjältinnor med olika egenskaper, alla kunde hitta någon de var lik och ingen var mer värd än de andra. Resultatet blev en slags kollektiv självförtroende-boost, vars långtgående effekter kanske inte ska överskattas, men definitivt inte heller avfärdas.

Dessutom var det många tjejers första konkreta kontakt med begreppet feminism. Tolkningen kan ifrågasättas, men man kan ju inte ifrågasätta något man aldrig har hört talas om eller satt ord på. Jag är av uppfattningen att Spice Girls och Girl Power fungerade som dörröppnare och inte som en bromskloss inom området.

Summa sumarum: Spice Girls var ur många aspekter inte alls speciellt feministiska. Men sättet det mottogs på av fansen gjorde att nettoeffekten ändå blev positiv ur en feministisk synvinkel och därför tycker jag att de kan klassas som feministiska förebilder.

Nedan ett klipp där gruppen på toppen av sin karriär mottar ett specialpris på Brit Awards 1998 och visar upp sig från sin bästa sida.



Girl Power hindrade dock inte presentatören från att fälla den förminskande kommentaren om i lättklädda tjejer i slutet. SUCK.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,