onsdag 9 december 2009

Silence is golden but shouting is fun

Häromdagen pratade jag och Lina om hur vi båda två reagerat starkt på Dixie Chicks-dokumentären Shut Up & Sing och hur man bara måste älska och beundra Natalie Maines. Hur som helst, jag kom och tänka på det här med kvinnliga förebilder och framför allt kom jag att fundera över Spice Girls och huruvida de kan klassas som feministiska förebilder eller ej (följaktligen: varning för något daterad debatt).

När Spice Girls slog igenom 1996 var jag 11 år och således extremt mottaglig för allt vad idoler och beundran heter. Konceptet Girl Power slog ner som en bomb hos mig och mina kompisar (och fick våra klasskamrater av motsatt kön att darra, alternativt undra vad i helvete vi höll på med). För mig personligen var det som att Spice Girls legitimerade någon ännu rätt odefinierad feministisk grundsyn jag fått med mig hemifrån.

Följaktligen utvecklades en nästan ohälsosam besatthet. Varenda centimeter av mina väggar täcktes med planscher på gruppen. Jag köpte alla tidningar jag kom över, om de så bara innehöll en fin bild jag ännu inte hade (att tidningen var på tyska spelade ingen som helst roll), och jag ägnade timmar åt att spela in allt Spice Girls-relaterat på VHS. Självklart hade även klassen sin egen version av gruppen (jag var Posh) som uppträdde så fort tillfälle gavs och självklart såg vi deras Sverigespelning i Globen 1998 (typ sista konserten innan Geri lämnade bandet!).

I efterhand har jag ju förstått att Spice Girls kanske inte var värda min fullkomliga dyrkan eller hela min månadspeng. Ur ett feministiskt perspektiv finns det onekligen mycket att ifrågasätta. Uttalanden i stil med ”utan våra push-up-bh:ar är vi ingenting” kan väl inte direkt klassas som klockrena och Emmas Lolita-look känns ganska osoft. Och ja, det utvecklades till ett, ännu oöverträffat, kommersiellt spektakel som mjölkade fansen på pengar. Jag och mina vänner lade ner fullständigt horribla summor på merchandise; godis, idolbilder, parfym, filmer och kläder.

Troschock a la 1997

Men när det hela begav sig var inte detta något vi lade särskilt mycket vikt vid (om vi ens gjorde det överhuvudtaget). Nej, den mest bestående känslan, som fortfarande kan infinna sig när jag hör Wannabe eller egentligen vilken annan låt som helst, är befrielse.

Det var befriande att budskapet var riktat mot OSS – för tjejer av tjejer. Vi behövde inte tråna efter något pojkband, tillägna våra prepubertala hjärtan till någon fulblonderad amerikan och läsa i FRIDA (*host* skittidning *host*) om vilken sorts tjej han föredrog. Nej, nu stod vi i centrum. Vi hade rätt att ta plats och vi behövde bara oss själva – friendship never ends! Spice Girls var det största bandet i världen, de var coola, starka och kaxiga och det bästa var att vi uppmuntrades att vara likadana.

Att det samtidigt fanns skillnader dem emellan gjorde identifikationen lättare, fem superhjältinnor med olika egenskaper, alla kunde hitta någon de var lik och ingen var mer värd än de andra. Resultatet blev en slags kollektiv självförtroende-boost, vars långtgående effekter kanske inte ska överskattas, men definitivt inte heller avfärdas.

Dessutom var det många tjejers första konkreta kontakt med begreppet feminism. Tolkningen kan ifrågasättas, men man kan ju inte ifrågasätta något man aldrig har hört talas om eller satt ord på. Jag är av uppfattningen att Spice Girls och Girl Power fungerade som dörröppnare och inte som en bromskloss inom området.

Summa sumarum: Spice Girls var ur många aspekter inte alls speciellt feministiska. Men sättet det mottogs på av fansen gjorde att nettoeffekten ändå blev positiv ur en feministisk synvinkel och därför tycker jag att de kan klassas som feministiska förebilder.

Nedan ett klipp där gruppen på toppen av sin karriär mottar ett specialpris på Brit Awards 1998 och visar upp sig från sin bästa sida.



Girl Power hindrade dock inte presentatören från att fälla den förminskande kommentaren om i lättklädda tjejer i slutet. SUCK.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

4 kommentarer:

Johanna sa...

Kan inte göra något annat än att hålla med! Girl Power, hellz yeah!

maja sa...

haha, vilken upplyftande tisdagsnatt detta blev.
1. Tycker ändå rätt ofta att exakt alla andra kan skita i kjolängder.
2. Tycker om när de rycker bort duken för de tjocka, vita männen.

Och så bra skrivet!

Petter sa...

Scary Spice var världens coolaste tjej (då kallade man henne dessutom just "tjej") när jag var elva. Sjuuukt kär! Och "Wannabe" är ju serri en av de låtar man peppar hårdast till då den dyker upp på dansgolvet.

Steve Lando sa...

Håller helt med i din analys, denna girlpower och hela supermänniskostatus de erhöll och spillde över på alla tjejer är en väldigt bra motivator för tjejer att lysa upp sig själva och hävda sin rätt, samt att ta för sig av vad de nu vill ha.

Det skapar pondus, en dos bitchighet, en god dos divinitet, och en hel del självsäkerhet.