torsdag 30 december 2010

Bokslut 2010

2010 blev året då två svenska kvinnors initiativ till icke-polariserande jämställdhetsarbete fick, egentligen något oanade, proportioner – och rätteligen så . Både #prataomdet och Rättviseförmedlingen är lysande exempel på hur enkelt det faktiskt kan vara att göra någonting som gör konkret skillnad. Och i ett debattklimat som minst sagt kan karaktäriseras som bistert är det befriande att se sådana här initiativ som inte genererar tonvis med häcklande kommentarer.

Och let’s face it – det är så den svenska jämställdhetsdebatten, i den mån den fortfarande lever, ser ut idag. Den har liksom gått lite i stå. Och på ett sätt tänker jag mig att det är för att det har varit brist på just sådana här initiativ – ’könssöverskridande’, inkluderande och positiva initiativ.

Alla debatter kan inte vara trevliga, alla samtals slutliga destination är inte samförstånd. Men att bara möta polarisering och allmänna haterz är faktiskt för jävla tröttsamt. Vi kan inte bara ha det heller, det orkar ingen i längden – känslan av att alltid prata för döva öron skapar sällan annat än frustration (alla som liksom jag läser Genusnytts kommentarfält regelbundet vet vad jag menar och jag är säker på att känslan är besvarad på motsatta sidan). Vad Rättviseförmedlingen och #prataomdet har visat är att det trots allt finns sätt att vitalisera debatten och förnya det sätt med vilket vi angriper frågor om, samt diskuterar jämställdhet.

Så tack Johanna Koljonen och tack Lina Thomsgård. Ni var bäst 2010.

söndag 19 december 2010

Ta mig!

Blev påmind om filmen nedan idag. Den är fanimej genial.



Älska Crazy Pictures.

fredag 10 december 2010

Allmän spya på Assangedebatten

Fler än jag upprörs över de totalt vidriga åsikter som uttalas i debatten kring anklagelserna mot Julian Assange. Likheterna med Bjästa påpekas från flera håll. En fruktansvärt irriterande aspekt av hela spektaklet är hur hela 'sex by surprise'-grejen har fått sitt eget liv och används för att attackera och förlöjliga svensk sexuallagstiftning, när det är Assanges advokat som verkar ha direktöversatt osmaklig svensk slang. FFS, vad hände med källkritiken?

Hursomhelst. I en av kommentarerna till Josefin Brinks (utmärkta) artikel på Newsmill står att läsa:

”Något måste också ytterligare sägas om de sexanklagelser som riktas mot Assange. Radikalfeministen Josefin Brink gör jämförelser med Bjästa-fallet, vilket under alla omständigheter är orimligt och absurt då ingen här har tvingats till sexuella handlingar – allt sex som förekommit mellan Assange och de två kvinnorna har varit högst frivilligt och med det största samtycke; saken rör istället formen på sexet, nämligen rörande användning av kondom. Den dag Josefin Brink propagerar för att tjejer som ljuger om p-piller, d.v.s. har sex på ett för killen oönskat sätt, gör sig skyldiga till våldtäkt ska jag ta hennes litania på allvar, ty det är först då hennes invändningar har relevans för detta fall. Här har ingen våldtäkt skett, helt enkelt – och vi vet detta.”

Detta reagerade både jag och Strömmen på. Till skillnad från kommentarens upphovsman (och alla andra hobbyexperter som envist hävdar Hjältens oskuld ), tror jag mig inte veta vad som faktiskt hände. Jag tycker bara, liksom alla andra vettiga människor, att saken faktiskt ska prövas.

Man har självklart rätt att säga nej till sex när som helst och för vilken anledning som helst. Detta är inte ett uttryck för 'feministisk moralistisk mansanklagande lagstiftning' så mycket som sunt jävla förnuft.

Går kondomen sönder och man vill avbryta kan väl den andra parten för fan inte tillåtas 'köra på ändå' (enligt vad jag har förstått är det främst detta Assange är anklagad för). Detsamma gäller principiellt även med p-piller, även om scenariot att en kille skulle upptäcka att tjejen inte tagit p-piller mitt under akten är ganska osannolikt. I så fall är det väl rättvisare att jämföra kondom med femidom. Det är alltså inte att kondomen gick sönder som ligger till grund för anmälan utan att Assange inte ska ha avbrutit samlaget när detta hände trots att han var medveten om att kvinnan i fråga inte ville fortsätta. Att det verkar finnas ett stort antal människor som inte förstår det, eller inte tycker att detta är av vikt att utreda är skrämmande (seriöst, kan inte ens fatta att jag skriver det här).

Kommentaren fick mig dock att fundera lite. Hur ska man betrakta 'samtycke under falska premisser'? Vad jag pratar om är situationer när den ena parten har uttalat ett krav (typ 'inget ligga om du är fertil'), den andra personen ljuger om detta, men det upptäcks inte förrens efteråt, om ens då. Är detta överhuvudtaget klassat som ett brott och vilken typ i så fall? Det är ju knappast våldtäkt. Men kanske någon form av bedrägeri?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 9 november 2010

Veckans citat

"Särskilt som feminist gäller det att försäkra opinionen om att man inte är emot samlag."

Malin Ullgren i en behövlig analys av boken och debatten kring "Den Motvillige Monarken".

måndag 18 oktober 2010

Buddy Bear!

Mitt första inlägg på Ansats handlade om att sätta vikt vid ett barns kön innan dess födsel. Att tillskriva barnet vissa egenskaper och preferenser enbart baserat på om barnet skulle bli en flicka eller en pojke. Jag ironiserade över Jamie Olivers längtan efter en son. Nu blev det ju trots allt en flicka den gången (Petal Blossom Rainbow). Jag föreställde mig att hade det blivit en son hade han fått heta Muddy Mac, eller något i den stilen. Nu ploppade ju sonen ut för en månad sedan. Buddy Bear fick han heta.

Jamies kommentar: "In a way it would have been easier to have had a girl. We're not prepared for a boy - there's no blue in the house."

Japp. Rätt in under det blå täcket bara.

söndag 12 september 2010

Offentliga sektorn - en kvinnofälla? Pt. 2

Det talas ofta om orättvisan i att metallarbetare (där majoriteten är män) har högre lön än säg sjuksköterskor (där majoriteten är kvinnor). Senast detta var uppe på tapeten var för mig när Gudrun Schyman föreläste om F!:s politiska vision i Uppsala. Det skulle inrättas en särskild lönefond, hette det. För att, fritt omskrivet, ta pengar från de rika och ge till de fattiga. I praktiken skulle det innebära att man höjer arbetsgivaravgiften för alla arbetsgivare och sedan omfördelar denna inkomst till sjuksköterskornas lönekuvert. På F!:s hemisda beskrivs åtgärden som en "'lönekorrigering' med utgångspunkt från en nationell arbetsvärdering".

Män arbetar inom privat sektor, och har högre löner. Kvinnor arbetar inom offentlig sektor, och har lägre diton. Jag är ingen expert på lönebildning i offentlig sektor, men betyder inte detta att man på ett nationellt plan redan har failat ganska hårt med att värdera de kvinnodominerade vård- och omsorgsyrkena?

Jag har förut skrivit om den offentliga sektorn som en kvinnofälla, i och med att den i mångt och mycket begränsar möjligheten för kvinnor att avancera i sin karriär, dvs att i framtiden sitta i bolagsstyrelser eller att bli chefer. I dag skriver Niclas Berggren om ännu en intressant aspekt av det hela: att personer som övergår från att vara offentligt anställda till att (i och med en privatisering) vara privat anställda i genomsnitt får en högre löneutveckling än de som stannar i den offentliga sektorn.

Som Niclas skriver: "det märkliga är att effekten för de anställda av att tillåta privata alternativ nästan aldrig diskuteras".

lördag 11 september 2010

Lagliga bordeller - för en bättre värld

Alltså.. statliga bordeller? Från en kristdemokrat? Vad händer?

Argumentet Sofie Jakobsson för går ungefär såhär: Trafficking är dåligt och prostituerade i allmänhet lever farligt då de är i händerna på kriminella. Statliga bordeller kommer minska trafficking med "upp till 70%" (något oklart vad denna siffra bygger på) samt skapa en trygg arbetsmiljö och social säkerhet för de prostituerade, vare sig de är hitskeppade som "arbetskraftsinvandring" eller bosatta i Sverige. Dessutom är ju porrindustrin på nätet så sjuk och konstig, bättre då att komma ut i verkligheten och träffa helt vanligt folk och därmed främja "respekten för varandra" genom att mötas "man och kvinna" (det vill säga genom att betala en prostituerad kvinna för sex).

Jag kan dock känna att jag inte blir helt övertygad. Staten ska alltså driva bordeller ("ta marknadsandelar från människohandlare") under kontrollerade former. Kanske är jag ute och cyklar här, men vad är egentligen ett konkurrenskraftigt pris på ett ligg? Och hur stor är efterfrågan på sexköp under stark statlig kontroll? Kommer inte övrig efterfrågan med allra största sannolikhet också mötas av ett utbud eftersom trafficking är en extremt lukrativ branch? I och för sig, om vi bara legaliserar sexköp länge nog, kommer det kanske sluta vara stigmatiserat. Då kommer alla som är sugna på lite ligga kunna gå till de statliga bordellerna utan att skämmas och allt kommer vara frid och fröjd. För det är ju klart som tusan att legaliserad prostitution leder till minskad trafficking/illegal prostitution samt sund respektfull kvinnosyn och en säker arbetsmiljö. Eller kanske inte.

Legalisering av sexköp och lagliga bordeller har tvärtom inte visat sig vara mycket alls att hänga i julgranen när det kommer till förebyggandet av av illegal prostitution och trafficking. Och sen finns det också klara indikationer på att trafficking i Sverige faktiskt har minskat som ett resultat av sexköpslagen. Verkar alltså tveksamt om legalisering verkligen tar marknadsandelar från människohandlarna. Snarare verkar förbud mot sexköp vara mer framgångsrikt. Hm.

Kanske menar Jakobsson att det är just den statliga aspekten som är nyckeln till det hela, att staten kommer ha så pass mycket kontroll över läget att

1. Alla prostituerades omständigheter noga kommer att kontrolleras, det vill säga enbart frivilliga prostituerade (de är jättemånga!) kommer finnas på bordellerna. De frivilliga bordellarbetarna kommer kunna ersätta 70% av traffickingjobben (om nu inte dessa människor egentligen kan tänka sig jobba med sex bara de fick pensionsavtal och på så sätt kan räknas som frivilliga).
2. De anställda kommer inte kunna lockas att tjäna mer någon annanstans (för desperation efter snabba cash har inte något med saken att göra)
3. Den kommer kunna sända signalen att det enbart är ok att köpa sex på lagliga bordeller och ingen annanstans. Det finns dock en överhängande risk att detta i sin tur skapar en ökad efterfrågan och ett ökat tryck på bordellerna, vilket i sin tur kräver att det statliga utbudet ökar i samma takt för att inget utrymme för illegala aktiviteter ska skapas. Möjligt förslag: skicka information om fördelarna med statliga bordeller i Sverige till kvinnor i länder med mycket prostitution och/eller fattigdom (brukar gå hand i hand).

Onekligen finns det tricky delar med att försöka konkurrera på marknaden för sexköp. Men någon som kan göra en procentuell bedömning av hur mycket trafficking kommer minska med en sån här lösning, har förmodligen redan koll på allt det här. Som avslutning bjuder jag på Jakobssons skarpsinniga analys i DN angående statlig prostitutions effekter på kvinnosynen:

"Det är inga problem med kvinnosynen i Sverige, det är kvinnan som skapar bilden av sig själv."

Halleluja!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 9 september 2010

Vad kvinnor vill ha

Det här inlägget är helt skamlöst kapat rakt av från must-read-bloggen The Viktor Report, därför att det på ett perfekt sätt summerar upp i princip allt jag känner kring Wendelas 2-årsdag och mainstream-media riktad mot det täcka könet överlag:

Därför läser jag Wendela
av The Viktor Report

”Ingen annanstans i svensk media, åtminstone inte fram till lanseringen av tidningen Yourlife, fångas det samtida föraktet gentemot kvinnliga mediekonsumenter så precist och slagkraftigt som just i Wendela. Krig, politik och samhällsproblem till den vanlige läsaren – översatta Daily Mail-undersökningar på teman som ‘choklad eller sex’ till kvinnan. Wendelas betydelse för devalveringen av begreppet ‘krönika i dagspress’ kan knappast heller överskattas. Kort sagt har Wendela på rekordtid etablerat sig som ett absolut måste för alla oss som tjänar levebröd på att skoja med fenomen i media.”


Urval på representativa Wendela-rubriker idag: "Skippa saltet om du vill ha en dotter", "Här hittar du den rätta i september", "Dyrt att resa barnsäkert i taxin", "Madeleine - om männen får välja", "Äldre kvinnor och yngre män - helt biologiskt", "Så får du kvinnorna att se rött - attraheras av rödklädda män", "Här är kändisarna som förstör ditt liv".

onsdag 8 september 2010

NÄÄÄÄÄÄÄR?

Hela den här bröstpumpsdebatten gör mig så trött. Jag är trött på att de rödgröna inte vågar stå upp för att föräldraförsäkringen bör reformeras, jag är trött på att de flesta Alliansföreträdare som förespråkar individens rätt inte tänker längre än näsan räcker och jag är framför allt trött på de förlegade attityder kring amning och föräldraskap som nu fullkomligen sköljs över oss.

De kvinnor som inte kan amma, är de hemska mammor och dåliga människor? När ska folk inse att man inte kan anpassa statlig ersättning efter hur länge mamman känner för att amma? Om en mamma tycker det är gött amma i tre år, ska hon får stanna hemma med ersättning under hela den tiden? Är inte närheten till pappan värd att stå upp för?

När ska vi få en individualiserad föräldraförsäkring? GAH!

torsdag 2 september 2010

Sagopedagogik

Ansats har (uppenbarligen) gått på sparlåga under sommarmånaderna, men höst betyder nya friska tag! Till skillnad från utbildningsväsendet tror vi dock på det här med mjukstart och börjar därför med att bjuda på lite lättsamma Second City-sketcher:







Credd till Mounir Karadja för tipset. Om videon ser avklippt ut - dubbelklicka på den så kommer du till orginalsidan.

tisdag 6 juli 2010

Burn baby burn

Mediala geniet Gudrun bränner 100 papp i en grill under Almedalsveckan i syfte att uppmärksamma det orättvisa lönegapet mellan män och kvinnor och genomslaget är totalt. Men är all publicitet bra publicitet?

Jag köper definitivt argumentet att det här är ett effektivt sätt att använda de till PR öronmärkta pengarna, uppgifter som cirkulerar gör gällande att samma belopp ger dig en halvsida i kvällspressen, och i jämförelse med en sådan annons spelar ju uppmärksammandet av brasan i en helt annan division. Lönegapet, som framför allt handlar om en undervärdering av kvinnodominerade yrken, ÄR en viktig fråga som förtjänar att lyftas fram. Att pengarna kunde "gått till välgörenhet" eller något liknande är ett dåligt argument, ofta framslängt av personer som inte är speciellt insatta i vad bra PR i politiska sammanhang betyder och, framför allt, kostar. Problemet är bara att dessa personer utgör en stor majoritet av väljarkåren. Och i de flesta vardagliga sammanhang är 100 000 kronor en betydande summa.


De som redan bestämt sig för att rösta på F! kommer naturligtvis inte ändra sig efter det här. Men som så många andra, tror jag inte att en sådan här aktion kommer underlätta för partiet att nå ut till andra väljargrupper, tvärtom. Att bränna pengar är ett extremt tilltag, och den initiala reaktionen, dvs "wtf?!", lär vara den som stannar kvar hos de allra flesta och spä på bilden av F! som ett gäng konstiga och verklighetsfrånvända extremister.

Gudrun själv är inte orolig:

"Jag tror att när den första tanken att vi inte är kloka har sjunkit in så går tankarna vidare till vårt politiska förslag. Då kommer insikten att det som inte är klokt och oerhört provokativt är att vi har en lön efter kön."

Hon har såklart rätt. Men kanske var pengabrasan så extrem att tankarna, och debatten, stannar vid den. Än så länge fokuseras det absolut mest på huruvida brännandet var rätt eller fel än på själva sakfrågan - hur lönegapet ska elimineras. Är en jämställdhetsfond rätt väg att gå? Vilka konkreta förslag har de andra partierna?

Än finns det dock tid, det har ju trots allt bara gått en dag. Och om det är någon som kan klara av att elda upp 100 000 kronor och samtidigt skapa debatt kring det underliggande budskapet under det (korta) mediala tidspann som finns att tillgå så är det Gudrun Schyman.

måndag 21 juni 2010

Puts väck (?)


"Det är tydligt att frågorna blir svårhanterliga när de rör sig in i den allra mest privata sfären, synen på man och kvinna och deras relation bakom stängda dörrar. Vid ett framträdande på Handelshögskolan i Stockholm i september 2005 sa SEB-chefen Annika Falkengren enligt sajten Realtid: »Man vill ju inte ha en sån där Mahjong-man som är hemma och dammsuger och lagar mat, det måste vara lite balans.« Hon ger uttryck för en rädsla för att jämställdhet ska försvaga attraktionskraften mellan könen och därmed kärleksrelationen."

I det senaste numret ägnar Fokus ett par uppslag om den svenska jämställdhetspolitiken , eller snarare, avstannandet och avsaknaden av en sådan. Läs den intressanta artikeln i sin helhet här!

Och så vill jag tipsa om ett annat Fokusreportage som inte har så mycket med feminism att göra men som är väldigt välskrivet och aktuellt nu i dagarna; Björn Af Kleens "Du, Victoria".

tisdag 1 juni 2010

jagkanintefattaattjagskriverdethär2010

Den här krönikan kan vara något av det dummaste jag läst. Aftonbladets Helena Trus har festat runt i Las Vegas och har kommit till insikten att det är dags att “uppgradera drinkhoran” och “börja njuta av livet” också i Stockholm.

Detta innebär i korthet att när Trus går ut i Stockholmsnatten vill hon känna sig uppskattad och bli behandlad som en drottning, vilket i sin tur betyder att hon som tjej vill slippa betala inträde, få någon slags bisarr VIP-behandling samt bli bjuden på en massa drinkar.

“Så länge det är på bådas villkor är vi är inte offer. Vi är inte horor. Männen är inga grisar. Utan vi vill, som sig bör, bara njuta av livet. Tillsammans.”

Njuta av livet-retoriken är ju en härlig klassiker i sammanhanget. Det är väl gött att kunna få en gratis utekväll, tjejer? Killarna vill ju ändå betala! Symbiosen är total! Livsnjutning ftw!

Jag tror inte det finns speciellt många som tycker att det är ett problem att en kille bjuder en tjej på en drink som ett sätt att ta kontakt. Men Trus verkar ju tycka att en gratis drink är det ultimata beviset för uppskattning och höjden av trevligt socialiserande, och att det dessutom är en toppenbra idé att detta sätts i system. The good ol’ killarna har cash, tjejerna har utseendet – varför inte? Man behöver väl inte ta det så allvarligt?

Jag kan förstå kritiken mot idiotin i att man ska känna sig tacksam för att man kommer in på en klubb snarare än att man blir välkomnad. Det är inte kul för vare sig killar eller tjejer. Men det borde väl kunna gå att lösa utan att omfamna könsstereotyper man borde avlägsna sig ifrån?

Tjejer är mer än kuttersmycken. Killar är mer än en plånbok. Bjud gärna (varandra) på drinkar, men stoppa upp “tjejer borde bli behandlade som drottningar”-retoriken där den hör hemma.

Krönikan hittad via Pelle Billing.

måndag 31 maj 2010

Fritt fram?

Bor ju som sagt i Spanien nu under vårterminen. Innan jag åkte hit tänkte jag en hel del på ”El machismo” – hur det skulle vara att bo i ett land som, iaf enligt ryktet, präglades så hårt av en sådan kultur. Jag hade läst skräckhistorier på nätet om hur tjejer, kanske speciellt utländska, inte borde gå hem själva och så vidare. Ett par månader har gått och jag kan säga att jag känner mig tryggare här än i Sverige när jag går hem mitt i natten. Överlag så är atmosfären och stämningen på själva klubbarna alltid schysst enligt min erfarenhet.

Dagtid däremot, är en annan femma. Kommentarer, inte sällan relativt grova, är legio. Visar du mycket hud.. ja då är det fritt fram helt enkelt. Visar du mindre hud.. ja då är det också fritt fram. Jag har väninnor som blivit utsatta för blottningar och andra former av sexuellt ofredande när de legat och solat i en park. Nattåget mellan Madrid och Lissabon verkar vara direkt farligt om du reser som tjej.

Nu säger jag inte att steget från ord till handling kan vara långt. Enligt vad jag har förstått handlar det framför allt om att rätten att uttala sig högljutt och direkt om kvinnor man stöter på är självklar, men att orden är tomma på innehåll. Skulle man konfrontera eller t o m gå dem till mötes, skulle det med allra största mötas med förvåning och avvisning. Allt förtäcks dessutom i någon slags traditionellt samhälleligt ”hyllande av kvinnan” (vad spanjorerna kallar ”el caballerosidad”, ungf ridderlighet).

Men vad det hela leder till är en sexualisering av det offentliga rummet som är mycket mer påtaglig än i Sverige. Där kan folk absolut stirra, men när ord blir inblandade blir situationen en helt annan. Så fort du går utanför dörren och ut i den spanska solen är du beredd på att bli reducerad till kropp vare sig du vill eller inte.

Det värsta med den här grejen är att jag märker att jag själv så lätt faller in fällan av att lägga skulden på tjejen med lite för mycket urringning eller för kort kjol. För det här är en urgammal föreställning som fortfarande lever och frodas, även i Sverige. När Isabella "Blondinbella" Löwengrip blev sexuellt ofredad på en nattklubb i Italien bemöttes hon av ett enda kollektivt ”men vad trodde du skulle hända om du gick dit klädd sådär?”.

”Utmanande” är ett ord förbehållet för kvinnor och deras klädsel och innebär en restriktion av ett slag som män inte upplever. Och nej, vi lever inte i ett vakuum. Den krassa verkligheten är att du som kvinna inte kan klä sig ”utmanande” och förvänta dig tystnad på alla platser. Vi vet att riskerna att utsättas för ovälkomna kommentarer eller handlingar är större på vissa platser än andra och att vad som anses vara utmanande varierar med land, religion och kultur.

Problemet är att den reflexmässiga utgångspunkten i sådana här frågor för det mesta ligger helt fel. Istället för att fokusera på hur kvinnor ska kunna undvika (i värsta fall låta bli att "fresta till") verbala och fysiska övergrepp genom att på ett eller annat sätt lägga band på sig själva så borde man tala mycket mer om vad män får och inte får göra – vilka restriktioner de borde lägga på sig själva och vad även till synes oskyldigt beteende kan få för konsekvenser.

Jag förstår att ett upplysande av de risker man kan möta som tjej kan vara av stor praktisk betydelse för att undvika obehagliga situationer, men det borde väl kunna gå att göra samtidigt som man flyttar över skuldbördan på den som faktiskt beter sig som en idiot?

söndag 30 maj 2010

Mors dag

I dag är det alla mödrars dag, så har du inte redan ringt eller kramat din mamma så tycker jag du borde göra det. Min egen mamma är världens bästa och dessutom min allra första feministiska förebild, utan henne hade mitt intresse för jämställdhetsfrågor inte varit tillnärmelsevis lika starkt.

Tack och grattis morsan!

lördag 15 maj 2010

Om den tvättäkta modebloggarstämpeln

Det här har jag länge tänkt skriva om, men det har liksom inte blivit av. För mig är bimbo-/modebloggarstämpeln ett så stort ämne att det känns som om var jag än börjar, så gör jag det i fel ände. Men låt oss göra ett litet försök.


För ett tag sen kollade jag på Debatt, när det handlade om SVT:s rapportering av det kungliga bröllopet. Ebba von Sydow var givetvis med, då hon är informationsansvarig från SVT:s sida. Inte helt oväntat blir första kommentaren om henne någonting i stil med att hon är modebloggare och att programmet givetvis bara kommer att handla om en massa klänningar och tårtor. Man struntar helt i att hon är en otroligt driven människa och framgångsrik journalist. Istället får hon stämpeln "modebloggare", som något slags försök till att påvisa okunskap hos henne. För det första har jag aldrig förstått mig på folk som nedvärderar andra bara för att de har ett intresse för mode. Och för det andra så blir jag fruktansvärt arg över att modeintresset ofta övertolkas på så vis att det i betraktarens öga får överskugga alla andra erfarenheter och egenskaper som en person har. Än en gång, som ett tecken på att det "säger allt om en person" att denne är/har varit modebloggare. Vissa vill liksom sätta "blåst" på andra sidan likhetstecknet oavsett situation.

Det här får mig att tänka på boken F-ordet, där Maria Niemi har bidragit med en text om femme-aktivism, alltså feminister som kämpar för att klassiskt feminina/vågade/tjejiga/slampiga klädstilar inte ska kopplas samman med ointelligens. Hon berättar om en vän (som jag tror var doktor inom ett ämne som jag tyvärr inte minns) som hade gjort det till sin grej att gå på föreläsningar iklädd den typiska "bimbo-looken" och ställa smarta frågor som fick alla i publiken att vända sig om. Hon framkallade ungefär reaktioner som: "ojoj, där ser man, hon kunde minsann, det hade man inte väntat sig, höhö". Ser man ut på ett visst sätt så förväntar sig folk att man också är på ett visst sätt.

Missförstå mig inte, jag kan också reagera på det viset. Men givetvis skäms jag oerhört mycket när det händer. Dvs: tänker jag efter så vet jag att det är jag som är den blåsta i situationen. Jag vill alltså inte klanka ner på någon som spontant råkar reagera på ett visst sätt men som sedan inser sitt misstag. Alla har vi fördomar. Men när man inte inser sin enfaldighet eller ens försöker tänka efter, då blir jag jävligt förbannad. Som i fallet med Ebba von Sydow (gawd, hon har fått utstå mycket oberättigad skit alltså).

I går kollade jag på ett annat avsnitt av Debatt, som handlade om klassamhället. Blondinbella/Isabella Löwengrip var med i egenskap av entreprenör och politiskt aktiv. Baserat på prestation i programmet skulle jag vilja påstå att hon var en av få som förtjänade att bemötas med värdighet, och ändå verkar det som om Åsa Linderborg (kulturchef på Aftonbladet och medverkande i programmet) är totalt inställd på att nedvärdera henne. Och detta är inget annat än spekulationer men jag anar att det kan ha att göra med en viss bimbo-/modebloggarstämpel. När Isabella säger att pengar är en av drivkrafterna för henne, som motiverar henne att starta nya företag, vilket indirekt leder till att hon kan anställa nya människor, så kommer Åsa med den extremt skrattretande kommentaren: men då utnyttjar du ju dessa människor. Isabella: nej, jag ger dem jobb. [lite kort bollande fram och tillbaka] Åsa: ehhm, apropå det där andra vi pratade om.... (something like that). Uppenbart att hon inte ville spinna vidare på den frågan, liksom. Men varför reagerade hon på den från första början, kan man undra.

Okej, det där sista var möjligtvis lite off topic. Fast ändå inte. Poängen är den att tjejer som Isabella Löwengrip, Ebba von Sydow och (hundra?)tusentals andra icke-kända individer så otroligt lätt får en stämpel på sig på grund av utseende och/eller intresse för mode. Man förväntar sig inte att de ska vara smarta, drivna, kunniga. Man förväntar sig "den gulliga tjejen som förvisso kan en massa mode, men inget annat". Och man behandlar dem därefter. Det hela är så fruktansvärt löjligt.

torsdag 13 maj 2010

Livstecken


Som ni kanske möjligen har märkt går Ansats lite på sparlåga för tillfället, huvudsakliga skälet är att tid är en bristvara och tentor/praktik måste prioriteras (andra kanske skulle kalla det "att leva"). Tills trycket från samhället upphör och inspirationen åter kan flöda som den ska, får ni hålla tillgodo med två lästips samt ett youtube-klipp:

Per Ström uppmanar till mailväxling med ActionAid
(kategori lolz)

Julia Skott har startat en digital simhall (kategori älska)




Bild härifrån. Nanna Johansson rulez.

fredag 23 april 2010

Tänk om tänk rätt (eller: Ta dig samman Vickan!)

Brudöverlämning. Ni kan inte ana hur många gånger jag börjat skriva ett inlägg om denna puckade företeelse som jag av någon anledning blivit besatt av, men det har liksom aldrig blivit bra. Tur (?) då att det läcker ut att Victoria vill att pappa Kungen ska leda henne nedför altaret och att det tar någorlunda hus i helvete – inte minst i kommentarsfälten.

Det går inte att komma ifrån att bröllop är fyllda med ritualer vars ursprung onekligen kan problematiseras ur ett jämställdhetsperspektiv. Tagandet av brudgummens efternamn, den vita brudklänningen (som dock inte bara symboliserade oskuld utan även rikedom), morgongåvan.. Jag kan nog i princip argumentera för att alla dessa numera har tappat mycket av sin traditionella betydelse, speciellt eftersom de flesta av dem har förändrats och utvidgats till att inte vara så strikt könsbundna (brudklänningen är väl kanske lite på gränsen, men låt gå).

Men så har vi det här med brudöverlämning. GAAAAH! Det trycker på alla mina knappar samtidigt. Det är en så oerhört konkret handling, som dessutom inte verkar kunna bli könsneutral, att jag inte förstår hur det någonsin skulle kunna vara något annat än en symbol för omyndighet (i samma kategori: att be om fadern om lov för dotterns hand). Vad skulle det i så fall vara? Om någon kan ge mig ett tillfredsställande svar på den frågan så vore jag evigt tacksam. Och det blir tydligen allt vanligare. Vad är det som händer?

Att överlämnas eller inte, det är frågan...

På ett plan kan jag förstå att blivande brudar tycker det är mysigt att gå med sin pappa. Det är nog ungefär som Pelle Billing skriver här; man känner sig speciell, värdefull. Det är lite som när någon håller upp dörren eller drar ut stolen för en, man känner sig omhändertagen och uppmärksammad. Ett annat argument som ofta förs fram på diverse bröllopsforum (ja, jag har undersökt den här frågan kanske lite väl grundligt) är att man ”älskar sin pappa” och vill "visa sin uppskattning för honom".* Man kan väl vara en independent woman ändå, eller? En överlämning definierar väl inte hur självständig man är?

Nej, du blir självklart inte fråntagen alla dina moderna rättigheter eller din tankeförmåga om du blir överlämnad. Men du sänder definitivt ut signaler om att du tycker att det är lite mysigt att återkoppla till tider då kvinnan sågs som en omyndig bytesvara. Hur intelligent är det? Och även om man bortser från sedens patriarkala rötter (och egentliga innebörd) så är dessutom brudöverlämningens moderna budskap att bruden är Kvinnan, ni vet, Den Speciella, Gåvan. Hate to be the one to break it to you ladies, men som ett kollektiv är vi inte mer speciella eller underbara än männen, även om det kan vara en lockande tanke. Det är bara ännu ett sätt att öka distansen mellan kvinna och norm, inte speciellt lyckat i ett längre perspektiv.

Folk är såklart fria att organisera sina kyrkliga bröllop efter smak och tycke, så länge trossamfundet är med på noterna (*håller tummarna för att Svenska kyrkan ska sätta ner foten ordentligt*). MEN. Ett blivande statsöverhuvuds bröllop är faktiskt inte den fria viljans högborg. Victoria får inte gifta sig med vem hon vill. Hon får heller inte gifta sig borgligt eller katolskt. Jag skulle bli mycket förvånad om hennes bröllop inte var ganska strikt reglerat utifrån övriga svenska traditioner. Varför ska Victoria då inte följa den svenska kyrkliga ordningen där brudparet går fram tillsammans som en stark symbol för den fria viljan? Är inte det något man vill förmedla till alla de miljoner åskådare som kommer följa spektaklet (undertecknad inkluderad)?

Jag tycker personligen att traditionsargumentet är relativt värdelöst i vanliga fall, precis som att traditioner inte kan ifrågasättas. Men då hela monarkins existens försvaras med att det är viktigt att bevara det svenska kulturarvet (som i det här fallet råkar vara ett jämställt sådant, det vill säga en tradition värd att upprätthålla), så kan man ju tycka att det blir att ta ett steg tillbaka. **

Hur som helst, tradition eller ej, det finns ingenting bra med brudöverlämning. Det framställs som en "kärleksfull och mysig grej", men är egentligen en vedervärdig företeelse som borde förpassats till historiens skräphög för länge sedan.

Vickan, girl - you know it’s true. Vägra brudöverlämning!


*Att de flesta döttrar älskar sin pappa är det väl ingen som tvivlar på, men är brudöverlämning verkligen det enda sättet att visa honom detta på? Älskar inte brudar som går själva nedför altaret sina pappor? Vad har pappan ens med bröllopsceremonin att göra? Bjud honom på middag eller något. Jeeeez.

** Jag vet inte så mycket om huruvida brudöverlämning är en specifikt kunglig tradition, men då Kungen och Silvia gick uppför altaret tillsammans drar jag slutsatsen att den inte är alltför benhård.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 21 april 2010

Varför jag blir så jävla förbannad och varför Anders Svensson gråter

Egentligen vill jag bara börja såsom Annika Lantz övervägde att börja sin omtalade bangartikel i somras. JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. Jag väljer precis som citerad att förtydliga mig lite istället.

När min mamma var liten och skulle åka skridskor med sin tjejkompisar fick de oftast åka på en liten isplätt i utkanten av skridskoplanen. Problemet var inte grus på isen eller att isen var extra bra i utkanten av planen utan att resterande av isen skulle användas till de jämnåriga killarnas ishockeyspel. De behövde ju plats herregud; mål, klubbor, SPELYTA!

Ovanstående fenomen visas tillslut för alla barn – sporten tillhör i slutänden männen– och blev mest tydligt för mig när jag gick på högstadiet fick boken fittstim i julklapp. Ett av bokens kapitel behandlar ämnet tjejer och sport; och då främst tjejer och fotboll. Kontentan av kapitlet var att när det kommer till kritan finns ingen framtid inom fotbollen för tjejer eftersom ingen sponsor eller klubb i slutänden ändå kommer att satsa på dem. Svart på vitt. Fel kön. Fel intresse.

Detta var då och situationen har idag till viss del förbättras. Artiklar om framgångsrika svenska och utländska damlag, damallsvenskans resultatet i tidningen och en relativt stor uppmärksamhet runt framgångsrika fotbollspelare som Martha och Vickan.

Att situationen är bättre betyder dock knappast att det idag är bra. Den övergripande attityden där kvinnor är främlingar och tillfälliga besökare i sportvärlden är fortfarande skrämmande närvarande. De tydligaste exemplen får du genom att bara att slå upp vilken dagstidning som helst. Den ena dagen rapporteras det om ett svenskt kvinnligt fotbollslag i nationell toppklass som får skotta sin egen träningsarena. Andra dagen reser sig hela Sveriges herrfotbollselit mot att gudförbjude en kvinna skulle träna herrarnas fotbollslandslag. Frågan så känslig att Anders Svensson nära på att börjar gråta när han ska uttala sig om saken i media. DET ÄR SKILLNAD PÅ DAM OCH HERRFOTBOLL.

Du behöver inte ens vända dig till massmedia för att denna bild ska målas upp. Fråga valfri person med något som helst intresse för fotboll. – ”Tjejfotboll är tråkigt. De springer långsamt. De har ingen teknik. Och vad är grejen med att hela jävla landslaget är gay?”

Det är svårt att argumentera och diskutera med någon som har dessa åsikter. Vissa saker tycker man helt enkelt bara och vissa anser att herrfotboll är Guds gåva till människan och damfotboll det motsatta. Fine! Men det som är kärnan i detta är att det egentligen inte handlar om vad dessa personer tycker. Det handlar om hur man uttrycker sina åsikter, om man faktiskt måste uttrycka sina åsikter och om du sparkar på någon som redan ligger ner. Det handlar om att du indirekt planterar en föreställning i samhället där man säger till unga tjejer att just eftersom de är av kvinnligt kön är det tråkigt att titta på när de spelar fotboll. Det handlar om att ha två elvaåringar framför sig och säga till pojken; - ”Spela fotboll, satsa, det är jävligt roligt att titta på när du spelar” och samtidigt säga det motsatta till tjejen. DET är vad dessa åsiktsyttringar egentligen handlar om. Och DET är vad media och en stor del av de fotbolls Sverige idag förmedlar ut i samhället.

Det mest skrämmande av allt är egentligen inte alla ovanstående exempel utan att jag själv ofta inte ens reagerar på hur sportsidorna i DN ser ur eller hur prioriteringarna ser ut i sportsändningarna på TV. För att återigen göra som AL uppmanar jag er att någon dag ägna ett par minuter att räkna bilderna på tidningarnas sportsidor - bara som en påminnelse för oss alla om hur verkligenheten faktiskt ser ut. Enkel matte: hur många bilder på kvinnliga idrottare visas och hur många på manliga. Vi kan väl alla ses om några veckor och stämma av.

’til then; utför valfri sportaktivitet, gör det mitt på arenan och vid snöfall; skotta för allt i världen inte planen själv.

söndag 18 april 2010

Pappor kan också läsa

Vi gillar ju det här med involverade och proaktiva pappor här på Ansats, så det här blir det en like på.

You go daddy-o!

Men Kleerup är tyvärr fortfarande en fjant.

torsdag 15 april 2010

För att så lite kan vara så dumt

Hittade sidan Transgenus häromdagen. Tanken är att man på ett enkelt sätt ska kunna konvertera feministiska texter/artiklar på nätet - byta ut ordet "kvinnor" mot "svenska [varför?] män" och se vilka absurda resultat som uppkommer ("För att så lite kan göra stor skillnad").

Det kan absolut vara ett bra knep att byta ut könen mot varandra i olika sammanhang om man vill få upp ögonen för hur olika situationen kan se ut för män och kvinnor. Då konverteraren bara går från kvinnor till (svenska) män så sluter jag mig till att Transgenus skapats med en antifeministisk baktanke. Även om jag önskar att en mer långtgående analysförmåga hade legat till grund för sidan, nu kommer man liksom bara halvvägs*, så kan väl det vara en kul grej som förhoppningsvis kommer väcka fler tankar och funderingar än bara antifeministiska.

Så långt allt väl. Men. Skaparen av Transgenus har även slängt in orden "invandrare" och "judar" i konverteraren, det vill säga dessa epitet likställs med det föregående "svenska män". Hmm. Nu framstår nationstillhörigheten av männen i än mer suspekt dager. Misströsta dock inte, det är inte tala om rasism! Man har nämligen kompletterat konverteringsscriptet med disclaimern:"Vi förespråkar definitivt inte någon främlingsfientlighet och har inga nazistiska kopplingar". Ok, då så. Eller?

Nej, faktiskt inte ok. Jag blir så trött. Det är ju inte precis första gången man möts av "feminster är könsrasister"-jargongen. Även om man bortser från/köper det extremt lama "vi är inte rasister"-försvarstalet, kvarstår faktum: MAN KAN INTE JÄMFÖRA FEMINISM MED RASISM, FASCISM ELLER ANTISEMITISM. Det är förmodligen en tröstlös kamp att försöka övertyga målgruppen om följande, men here we go:

Det inte feminismens mål att utifrån kön rangordna eller tillskriva människor bestämda, egenskaper**, så som ovanstående -ismer vill göra utifrån kultur, ursprung och religion. Feminismen vill vidga och förändra de könsroller den rådande patiarkala ordningen tvingar män och kvinnor att spela. Feminister hatar per definition inte män och vill inte att de ska döden dö. Feminister hatar per definition kvinnors strukturella underordning (och ser dessutom att denna underordning leder till nackdelar för alla människor).

Att påpeka hur olika livsvillkoren och maktförhållandena ser ut mellan könen, inse att män för det mesta har haft och fortfarande har mer makt och värderas lite högre, samt att vilja göra någonting åt detta innebär att människor ofta kategoriseras in efter könstillhörighet. Den vansinniga liknelsen mellan feminism och rasism kommer ifrån att man inom rasismen kategoriserar människor efter ursprung. Men snälla nån, om man tänker ett steg längre så inser man att det är skillnad på kategorisering och kategorisering. Feminismen kategoriserar för att synliggöra strukturer och minska diskriminering, i syfte att kunna göra så många områden som möjligt tillgängliga för alla människor oavsett könstillhörighet. Inte för att kunna diskriminera, särskilja och rangordna än mer.

Ganska uppenbara skillnader om man bara anstränger hjärnan lite grann. Ni vet, tänker ett steg längre och allt det där.

* För en (förmodligen mer genomtänkt) switcharoo-upplevelse åt andra hållet - läs Egalias döttrar.
** Förutom möjligen särartsfeministerna som gärna tillskriver könen olika "naturliga" egenskaper. Men de är ju tack och lov i klar minoritet i Sverige och dessutom stolliga hela högen så det bortser jag ifrån här.

måndag 12 april 2010

Welcome to the digital age


Äntligen har Bang fått den hemsida tidningen förtjänar, det vill säga en supersnygg (headern - jag dör) och innehållsrik sådan. För det mesta är Bang verkligen spot on, tyvärr finns inte alla artiklar på nätet, men här är några av mina digitala favoriter:

- Annika Lantz om kvinnor och humor

- Liv Strömquists "Det är sant, kulturtant"

- På flykt undan den rosa geggan


Bra skit helt enkelt - läs läs läs!

söndag 11 april 2010

Män om förtryck

Inte så många inlägg på sistone, men så blir det lätt när den spanska solen kallar. Kan dock rekommendera ett ganska intressant program på Svt Play, där Claes Borgström, Pär Ström och Niclas Järvklo (maskulinitetsforskare) diskutera mäns förtryck av kvinnor och orsakerna bakom det.

Programmet heter Annas Eviga och kan ses här. Det är kanske inget revolutionerande som sägs, men har du en halvtimme över så är det ju alltid underhållande att beskåda Strömmen försöka hävda det strukturella kvinnoförtryckets icke-vara (spoiler alert: det går inte så bra).

fredag 2 april 2010

onsdag 31 mars 2010

"Patriarkatet är pinsamt"


Nöjesguiden har låtit Gudrun Schyman möta Dödskalle & Mästerligt och resultatet är brilljant. Om du inte redan har läst den hypade intervjun - gör det här!

måndag 29 mars 2010

Hushållshärskarinnorna och köpkraften

I världens mest jämställda land lever vi i föreställningen att kvinnor saknar makt: kvinnor är maktlösa offer i en unik svensk och norsk könsmaktsordning. Här pratar vi om kvotering av föräldraförsäkringen och börsbolagens styrelser för att kvinnor ska befrias från familjen och hushållet och få tid och ork att skaffa sig makt i männens värld. Detta trots att det i själva verket är i hushållet som kvinnors makt sitter; de är i praktiken chefer över hushållskassan och har oftast sista ordet när familjen ska köpa hus, bil och andra kapitalvaror. Men kvinnokonsumentmakten räknas inte. Makt som utövas i hemmen och i shoppingcentrumen är ingen riktig makt. Den riktiga makten finns i bolagens styrelser, där männen bestämmer.

Orden är Elise Claesons och finns att läsa i Svenskan idag. Skulle kvinnor "oftast ha sista ordet" när familjen köper villa och bil? Är de verkligen ensamma chefer över hushållskassan? Jag är tveksam, men det är kanske möjligt. Vad jag vänder mig emot är argumentet att det inte spelar någon roll att kvinnor jobbar eller tjänar mindre än män, som om makt över hushållet skulle vara likställt med en egen inkomst.

Vad Elise missar är nämligen att hennes resonemang i praktiken förutsätter en penningstark och välvillig äkta make/sambo som står för kosingen när det är dags för frugan att utöva sin konsumentmakt, eftersom deltidsjobbande och uttag av föräldraledighet påverkar hennes individuella inkomst ganska rejält. Således är kvinnors konsumentkraft i Elises värld egentligen beroende av männens.* Bra där.

Det går inte att bortse i från att makt har att göra med pengar - EGNA pengar.
Att man måste göra allt för att kvinnor ska ha lika möjligheter att ta del av den inkomstbringande sfären av samhället är så självklart att det tar emot att skriva det.

* Jag antar att ensamstående helt enkelt får bita i det sura äpplet, men de är ju i alla fall fortfarande chefer över hushållskassan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 28 mars 2010

Tillbaka till framtiden?



Här är en debatt om jämställdhet från 1984 (för den som inte orkar räkna: 26 år sedan). Lyssna på diskussionen 15:40 in i klippet, om vad som händer när män tar på sig "kvinnans roll som omhändertagande moder".

"Varför är det så mycket barn som är sönderslagna, som är sönderfrasade? Är det inte därför att man har försökt inbilla sig att männen kan det lika bra?"

Och med "det" menas alltså att ta hand om barnen. Hej Eva Sternberg-debatten liksom. Ett kvarts sekel och vi har inte kommit längre?

lördag 27 mars 2010

Ett fall för Ribbing

Säga vad man vill om Magdalena Ribbing och hennes etikettspalt, men i det här svaret är hon klockren. En kvinna undrar om det verkligen är självklart att mannen ska betala för mat/aktiviteter vid dejter, som hennes väninnor påstår. Ribbing menar att väninnorna:

"är kvar i en smålarvig novellvärld där kvinnor ska "bjudas ut" och "uppvaktas" och inte klarar så värst mycket på egen hand. Det var vanligt förr när kvinnor inte hade egen försörjning och både var och skulle bli beroende av mäns ekonomi. En jämställd kvinna betalar för sig själv (...)"

M-Ribbz i egen hög person

DUH. Det är helt sjukt att det fortfarande finns kvinnor (och män) som tycker att det är mannens sak att stå för notan oavsett omständigheterna. Förekommer det här fortfarande i Sverige i någon större utsträckning? Jag trodde inte det, men jag kanske har misstagit mig. Är det vanligt?

Som Ribbing säger: "moderna kvinnor som vill vara jämställda får sluta bete sig som i en amerikansk teveserie".

Ja, verkligen. Det här är Sverige och det är 2010. Herregud gurlz, hosta upp era stålar med stolthet!

Ansats presenterar: Eva Sternberg in action!

Jag har skrivit om Eva Sternberg och hennes mossiga åsikter om mäns kapacitet att vara föräldrar förut. Här har ni henne live!



Bäst i klippet: Jenny Östergrens reaktion när hon får veta
av Eva att "hon ju ändå har en kvinnlig hjärna". Priceless.

Idiotförklaring av halva jordens befolkning, hurra! Snacka om mansdiskriminering. Min första tanke när jag såg videon: Var är Pär Ström? Svaret? Precis här. Lite lam reaktion kan jag tycka men ändå, way to go Pär, jag håller med!

För vidare underhållning: läs debattartikeln som föregick det hela samt Nyamko Sabunis sakliga och normalfuntade respons.

fredag 26 mars 2010

Island går i bräschen för den sexpositiva feminismens död?

Jaha, i dag vaknar man upp till att Island är världens mest feministiska land - sätter nästan morgonkaffet i halsen. Den stora dealen kring det hela är alltså att Island har stängt ned alla strippklubbar och förbjudit etablerandet av nya sådana. Det i kombination med sexköpslagen innebär alltså att landet är på god väg mot "the death of sex industry", som den feministiska statsministern Johanna Sigurdardottir uttrycker det.

Dislike på detta alltså. "Nu ska folk förstå att det inte är okej att köpa kvinnors kroppar", och så vidare. Det finns få saker jag blir så upprörd över som det ständiga fördömandet av andras sätt att leva: du ska tycka att ditt jobb är förnedrande, ingen ska kunna göra så här mot dig, du är hjärntvättad, ditt liv är förstört, din värdighet sitter i ditt kön.

Missförstå mig rätt, jag tycker också att trafficking är en fruktansvärd verksamhet, och jag fattar att det är detta problem man vill komma åt (även om det inte går att bortse från de tydligt moraliska undertonerna i artikeln jag länkade till). Trafficking och sexindustrin är så klart sammankopplade, visst. Men dels tror jag att förbud som dessa inte nödvändigtvis gör situationen bättre för de som är utsatta, och dels är det fruktansvärt vanskligt att glida in på banan "jag fördömer den sexuella aktivitet som jag anser vara icke önskvärd". Världens mest feministiska land? Pfft.

torsdag 25 mars 2010

Nej du, ikväll blir det inget åka av

Mykola Azarov verkar vara en skön snubbe. Nyligen vald till premiärminister i Ukraina har han anlitat en ortodox präst att driva ut sin företrädare Yulia Tymoshenkos "ande" ur sitt nya arbetsrum eftersom det "var väldigt svårt att andas därinne".

Som om ovanstående inte var nog har han även utsett en helt manlig regering med motiveringen att genomförandet av reformer "inte är kvinnogöra" och att kvinnor inte är tuffa nog att säga nej. Bra där.

Detta har dock fått den ukrainska kvinnorättsorganisationen Femen att reagera och i ett uttalande uppmanar de fruar, flickvänner och alla kvinnor nära regeringens ministrar att "bojkotta sex i protest mot den fräcka och förödmjukande behandlingen av Ukrainas kvinnor."

Är det här nu en effektiv och konstruktiv strategi? Förmodligen inte. Älskar jag tilltaget ändå? Jajemen.

onsdag 24 mars 2010

(Fi)esta à la F!

Eftersom jag gillar att det finns ett feministiskt parti samtidigt som jag verkligen inte håller med om alla dess åsikter, så ju det här rena drömmen: F! låter väljarna bestämma valfrågorna!

På deras hemsida har de alltså lagt upp en webbröstning, där man får välja ut 3 av 14 valfrågor som man tycker att F! ska driva. Gudrun Schyman själv tror att det kommer att bli jämställda löner, kortare arbetsdag och individualiserad föräldraförsäkring som vinner. Jag håller tummarna för att det bara är individualiserad föräldraförsäkring av ovan nämnda som klarar sig... Varför?

Jämställda löner, visst, låter ju asbra. Men som jag har skrivit om tidigare handlar inte detta om lika lön för lika arbete, utan grundar sig snarare i ren och skär (anti)klasspolitik. Och kortare arbetsdag, det motiverar F! med att "40-timmarsveckan förutsätter ett samhälle där kvinnor jobbar deltid för att ta hand om hem, barn och gamla." Ganska unken retorik. För det första, förutsätter 40-timmarsveckan verkligen detta? Jag tror knappast det. Och för det andra förstår jag inte hur arbetstidsförkortningen skulle hjälpa till att omfördela arbetsbördan i hemmet. Jämfört med detta är ju RUT ett mycket bättre förslag - låt drivna kvinnor satsa mer på karriären och ge samtidigt arbetslösa kvinnor (och män) jobb. Men hur som, oavsett RUT:s vara eller icke vara, det där med förkortad arbetstidsvecka köper jag inte för fem öre, åtminstone inte med de argument som F! har att komma med.

Nej, istället tycker jag att alla vi som brinner för jämställdhetsfrågor, men som gärna inte ser klassiskt vänsterorienterad politik, går in och röstar på något av de vettigare alternativen (typ "Ett modernt föräldrabegrepp"). Även om du inte ser dig själv som feminist (utan "jämställdhetsivrare", eller whatever) så är det här verkligen en chans man bör ta, om F! nu skulle komma in i riksdagen. Går på tre minuter. Se så, iväg nu!

lördag 20 mars 2010

Birro Birro Birro...

Jag kan tycka att På Spåret är lite jobbigt att se på ibland. Som när Ranelid (extremfall, jag vet) kör den klassiska översittarstilen och behandlar sin medtävlande Alexandra Charles som något slags bihang. Eller som här, när Marcus Birro så löjligt går ut i Aftonbladet och påstår att han avgjorde finalen, när alla vi som såg programmet tydligt kunde se att det var Johanna Koljonen som drog det tyngsta lasset.


Och jag har bara sett män skämmas över att de inte kan svara på "uppenbara" frågor i programmet. Eller vägrat att chansa just för att det är under deras värdighet, typ (hej Göran Rosenberg). Svårt att ta det hela med en klackspark eller? För mycket "manlig status" på spel?

onsdag 17 mars 2010

Hallå där, vi är också gravida


Klaras big up till kampanjen "Klart jag ska vara hemma!" är värd lite mer uppmärksamhet tycker jag. Älskar, älskar, älskar detta! Först och främst för att siten mest består av män. Kan tyckas förminskande av mig? Ja, det är möjligt. Men jämställdhetsfrågor ses fortfarande av gemene man som nånting "tjejer håller på med", och därför kommer det här som värsta friska vinden. Dessutom innehåller siten mycket och riktigt bra innehåll. Tips och trix, andra pappor berättar, 18 skäl att vara hemma, snabbfakta, TCO:s pappaindex... Och framför allt: inte en massa hat mot "rabiatfeministerna", som annars är rätt vanligt i genren "män för jämställdhet", men då i form av Pär Ström och gänget. Det här är istället bara straight up pepp för alla blivande pappor där ute! Loves it, som sagt.

måndag 15 mars 2010

Offentliga sektorn - en kvinnofälla?

Läste just en debattartikel på Politikerbloggen. Nima Sanandji, VD för tankesmedjan Captus, skriver om varför han inte tror att kvotering till bolagsstyrelser är rätt väg att gå för att nå jämställdhet inom näringslivet. För ovanlighetens skull har vi en motståndare som uttryckligen ändå anser att den skeva könsfördelningen är ett problem. Hurra!

Några intressanta (men inte direkt uppmuntrande) punkter i artikeln:
  • I Sverige är andelen kvinnor på chefsposter inom den privata sektorn 16 %, medan genomsnittet i EU ligger på 25 %. I USA är motsvarande siffra 38 %.
  • Kvinnor i Sverige tjänar i genomsnitt 35 000 kronor på att utbilda sig på universitetet. Inte per månad, inte per år, utan totalt sett. Vissa förlorar till och med på att utbilda sig.
  • Knappt var tredje arbetad timme inom näringslivet utförs av kvinnor.
Gissningsvis är den offentliga sektorn långt mycket större i Sverige jämfört med resten av EU, och definitivt jämfört med USA. Och den är utan tvekan kvinnodominerad. Varför pratar vi inte om vad kvinnor eventuellt förlorar på detta?

Kanske är det inte konstigt att könsfördelningen är skev i bolagsstyrelser när könsfördelningen inom hela sektorn är skev. Hur ska vi lösa detta? Diskussionen om makt handlar alldeles för lite om att för få kvinnor redan från början jobbar inom privat sektor.

Med detta sagt håller jag inte med Nima Sanandji om att kvotering nödvändigtvis är en "quick fix". Jag tror att mycket handlar om mentalitet, och hur vi förknippar makt med män. Om andelen kvinnor med makt ökar, så kommer vår (undermedvetna) inställning till vem som också är lämplig på en topposition att förändras. Förutsättningen för att en lag om kvotering ska vara gynnsam är dock att det finns tillräckligt med kvinnor inom det privata näringslivet. Jag själv kan inte ge några svar på hur detta ser ut i dag, men jag kan åtminstone drista mig till att säga att andelen kvinnor som "slussas in" i relativt lågavlönade jobb inom offentlig sektor inte direkt hjälper jämställdheten på traven.

söndag 14 mars 2010

lördag 13 mars 2010

Brev till Jan

Jag har filat på ett inlägg om kvotering ett bra tag och när jag via tips från vänner på Alliansfritt Sverige fick se nedanstående härligt motiverande youtube-klipp kände jag att det var dags:



Kära Jan Ericson,

Till att börja med: kvinnor är ingen minoritetsgruppering. Jag kan upplysa dig om att vi utgör halva mänskligheten. Således finns alla olika nationaliteter, sexuella läggningar, åldrar samt hårfärger och husdjursägare representerade inom just vår lilla grupp. Jag är glad att vi kunde reda ut det lilla missförståndet.

Vidare; könsrepresentation i bolagsstyrelser är en viktig symbolfråga som handlar om likvärdig tillgång till den ekonomiska makten i samhället. Det håller kanske inte gemene kvinna vaken om nätterna, men det heller är inget lyxproblem. Att andelen kvinnor i styrelserna ligger på knappa 20% (och har gjort så ett tag nu) är inte acceptabelt.

Ett styrelseuppdrag är inte ett jobb man söker, det är något man blir erbjuden. Att "kompetens och individen" skulle stå i centrum när det kommer till rekrytering i dagens läge (som så många kvoteringsmotståndare påstår) är skrattretande, då allt handlar om (manliga) nätverk och att känna rätt person. Kvotering är ett sätt att effektivt bryta detta mönster, eftersom det tvingar rekryterarna att lyfta blicken och verkligen börja leta efter kompetenta personer (något även kvinnorna i näringslivet fattat). Ditt sätt att lägga ansvaret på kvinnorna är klassiskt, men kvotering handlar inte om att kvinnor skulle vara svaga och hjälplösa varelser, utan om att näringslivet är trångsynt och att glastak behöver krossas (helst i går).

Du är rädd att moderata partistyrelsen inte förstår hur brett motståndet till kvotering är i resten av partiet
. Då jag ägnade hela min hösttermin åt att skriva en c-uppsats i statskunskap om just borgerliga argument kring lagstadgad könskvotering till bolagstyrelser, vet jag att du har rätt om det moderata motståndet. Ni, liksom övriga i Alliansen, är alla rörande överens om att kvotering är en oerhörd styggelse som kommer leda till det fria samhällets undergång (-ish). Jag tror däremot att även din partistyrelse är medveten om detta.

Jag skulle bli mycket förvånad om Schlingmans utspel kring lagstadgad kvotering visar sig vara annat än tomma ord i syfte att locka lite kvinnliga väljare (kvinnor är ju som bekant mer rödgröna än någonsin) samt kanske sätta lite lagom press på företagen. Jag har mycket svårt att se kvotering som en del av Alliansens gemensamma politik, både Sabuni och Olofsson är till exempel hårdnackade kvoteringsmotståndare. Schlingmans uttalande känns därför gjort med vetskap om att en kvotering aldrig kommer bli aktuell.

Så Jan, jag tror att du kan pusta ut, sluta oroa dig för den moderata kvoteringspolicyn och bara hålla tummarna för att ni vinner valet. Tyvärr.

MVH /Sömnlös Kvinna

I dagarna har det även uppstått debatt om huruvida ett företag går med högre vinst när könsfördelningen är jämnare. Oavsett vad rapporter och undersökningar säger, vare sig de visar att kvinnor har positiv eller negativ effekt på resultaten, är det min åsikt att detta är fullkomligt irrelevant när det kommer till kvoteringsfrågan, då det ytterst är en fråga om maktfördelning. Resultat går upp och ner, och att detta skulle bero på könsfördelningen i styrelsen är bara ett uttryck för a) särartsfeministiskt tänkande (suck!) eller b) tron på att kvinnor inte har kompetensen ännu. Vilket de har. Basta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 12 mars 2010

torsdag 11 mars 2010

Langa fram ett alternativ till RUT plz

Klara skrev i går om sin syn på RUT under rubriken "Money money money". Ganska ironiskt kan jag tycka.

Jag håller självklart med Klara om att pengar är en grundläggande förutsättning för kvinnors självständighet. Det är också just därför som jag undrar vart pengarna, om hon fick bestämma, skulle komma ifrån? Inte från privata städjobb i alla fall, det har vi fått klart för oss. Men ska man kritisera RUT under parollen "var i helvete är ambitionsnivån", så tycker jag att det är på sin plats att själv langa fram ett alternativ. För det är väl inte ett alternativ att dessa kvinnor ska ha mindre pengar, som ju arbetslösheten innebär? Som Klara säger, RUT för onekligen med sig positiva effekter för arbetslösa och kvinnor som i dag jobbar svart: nya jobb, vita jobb, ökad trygghet.

Inom privat sektor har kvinnor dessutom oändligt större möjligheter att avancera om man jämför med det offentliga (ja, i princip så är det ju så). Om fler kvinnor i och med RUT kommer att äga och driva egna företag så är väl det jättebra? Att kunna expandera och utveckla verksamheten ger åtminstone möjlighet till avancemang vad gäller både befattning och lön. "Pengar är kanske inte allt. Men nog är det en jävla massa", skriver Klara. Och ja, där håller jag med dig än en gång. Och än en gång undrar jag hur de tidigare arbetslösa kvinnorna skulle få jobb (alltså: högre inkomst) med samma summa skattemedel i din värld?

Givetvis innebär RUT-avdraget precis som alla andra åtgärder en utgift för staten, men skatteintäkterna låter inte vänta på sig i och med de nya vita jobben. Och lägg till detta även minskade bidrags- och A-kassautgifter. Visst vore det dyrare att skapa nya jobb inom offentlig sektor, där hela lönen betalas med skattepengar? För privat städverksamhet betalar de som vill nyttja tjänsten direkt till städerskan ur egen ficka.

Och angående pengar till privat vs. offentlig sektor: jag förväntar mig att du inte tycker att pengarna ska gå till offentliga jobb inom hemtjänst/vård/andra kvinnodominerade yrken - eftersom det är just det som du vänder dig emot i ditt inlägg.

Summa summarum: RUT har, som du säger, stor inverkan på vardagen hos de kvinnor som annars skulle vara arbetslösa eller jobba inom svart sektor. Säg att RUT försvinner - kvinnor fortsätter att vara arbetslösa, kvinnor får mindre trygghet, mindre pengar att röra sig med, mindre självständighet. Hur lösa detta? Jag välkomnar förslag på alternativ.

P.S. 1: Jag menar inte att RUT är den enda och bästa lösningen, men den gör det ju faktiskt bättre för de som får jobben. Jag är seriös när jag säger att jag välkomnar ett förslag på alternativ till RUT. Jag tror som du (utan att egentligen ha kött på benen för detta påstående) att "kvinnoyrken" värderas lägre just för att det är "kvinnoyrken". Men RUT är i alla fall ett mycket bättre förslag än ingenting.

P.S. 2: Rätta mig om jag har fel, men är det inte vänsterns grej att klaga på att det inte går tillräckligt med pengar till kvinnodominerade yrken inom offentlig sektor? Helt plötsligt när det gäller privat sektor så vänder vi på pannkakan eller?

onsdag 10 mars 2010

Money money money

Ända sedan debatten om RUT såg dagens ljus har jag varit mycket kluven. Även om det finns vissa bra argument för avdraget för hushållsnära tjänster (svarta jobb blir vita, ökad social trygghet och inträde på arbetsmarknaden för framförallt kvinnor), har jag ändå alltid varit skeptisk. Den senaste veckan har frågan återigen varit på tapeten, och jag har fått anledning att verkligen fundera över varför jag inte kan förmå mig att sälla mig till, den inte helt obetydliga, skara som ensidigt hyllar åtgärden.

Frågan jag hela tiden återkommer till (och som också till viss del svarar på vad som är skillnaden mellan ROT och RUT) är: vad tjänar exempelvis en byggnadshanterkare om man jämför med en städerska? Betydligt mer. Och jag säger inte att det är de förra som tjänar för mycket. Det är snarare lönerna inom traditionellt kvinnliga yrken som är in i helvete för låga. Den emotionella värdering som ofta följer med dessa yrken - ”att ta hand om barn och gamla är det finaste man kan göra” eller ”det är en konst att kunna städa ordentligt” - må vara sanna påståenden. Men det betalar inte några räkningar.

Avdraget för hushållsnära tjänster är en åtgärd som de facto skjutsar in fler kvinnor i en låglönesektor (såklart kraftigt expanderad i samband med avdraget) och det med motiveringen att att det är vårt ”kunskapsområde”. Ursäkta? Hela världen skulle kunna vara kvinnors kunskapsområde och det är det som borde vara vår regerings ambition – att öppna upp möjligheter för alla. Och ja, ett vitt städjobb är bättre än ett svart eller att stå utan jobb, men var i helvete är ambitionsnivån? Står valet verkligen endast mellan städjobb inom privat sektor eller arbetslöshet? Det vägrar jag att tro.

Problemet är dock att man inte kan nämna det här utan att man anklagas för att förakta "kvinnoyrken" och de som utför dem. Jaha, så du ser ner på städerskor, vad fan har du för människosyn?

Men det är inte där min sko klämmer. Jag ser inte ner på något av dessa yrken eller enskilda individers val av försörjning – man gör det man måste eller det man vill. Att föra den sortens resonemang är ett billigt knep att låtsas som om att pengar inte spelar någon roll. Det kanske det inte gör för alla, men det gör det för de allra allra flesta. Pengar ger makt att kunna forma sitt liv på egna villkor.

Därför skulle man kunna resonera att om nu RUT ger jobb (hur många dessa egentligen är, därom tvistar dock de lärde) borde det vara en bra reform, fler kvinnor i arbete, hurra! Jobben är vita och pensionsgrundande, hurra! Och ja, så långt är jag med. MEN. Det är ett faktum att man tjänar oerhört lite som städerska, och det är både en kvinno - och klassfälla att uppmuntras in i ett lågavlönat yrke genom att säga att det nu är kvinnornas tur att driva näringsverksamhet. Underförstått: "städning är kvinnornas område, det är vad kvinnor kan". Är det regeringens uppdrag att upprätthålla synen på städning som ”kvinnogöra”? Ska skattepengar användas till att upprätthålla en struktur som gör att främst kvinnor tar lågavlönade jobb?

Vad det hela kokar ner till är alltså good ol´cash och det faktum att kvinnor som grupp tjänar betydligt mindre än män som grupp. Jag tycker att den aspekten i debatten har kommit alldeles i skymundan. Lotta Gröning snuddade lite vid den i SVT:s Debatt, där hon frågade sig ”var är pigorna?”. Vad är det för skillnad mellan att slava i offentlig sektor, typ hemtjänst, till en skitlön eller att städa i privat sektor för en skitlön? Och svaret är: egentligen ingen. Kvinnor förväntas göra de här yrkena ändå och deras kunskaper och erfarenheter värderas extremt lågt oavsett om det är marknaden eller det offentliga som sätter lönerna. Problemet sträcker sig alltså egentligen bortom RUT och blockpolitik, avdraget i fråga är bara ett symtom.

Det kommer förvisso alltid finnas yrken som är lågavlönade relativt sett. Problemet ligger i att dessa yrken idag domineras av kvinnor. RUT, eller kanske framför allt retoriken och tankebanorna kring avdraget, gör absolut ingenting för att förändra detta.

Pengar är kanske inte allt. Men nog är det en jävla massa – även för kvinnor.

P.S. när det gäller medelklassen och dess ”livspussel”: Det är beklagligt att man har svårt att få vardagen att gå ihop. Att köpa hushållsnära tjänster är en lösning. Men just RUT kommer inte åt själva roten till problemet – könsuppdelningen av sysslor i hemmet och samhället – utan är bara ett sätt att låta några kvinnor göra det som förut var alla kvinnors jobb, med hjälp av statliga styrmedel. Och det mina vänner är bullshit. D.S.

P.S 2 Skön ironi i sammanhanget är för övrigt att Moderaternas nya jämställdhetspolitiska plattform fastslår följande: ”Kvinnor tjänar, äger och bestämmer fortfarande mindre än vad män gör. Det är inte acceptabelt.” D.S


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 8 mars 2010

Land of confusion

Ja, jag lyssnar på Genesis. Men desto viktigare - Sverige verkar ju onekligen vara förvirrat i dag. Är det okej att gratulera på Internationella kvinnodagen eller inte?

Moderaternas Twitter, där man gratulerar "alla kvinnor" på Internationella kvinnodagen, har utlöst raseriutbrott på bloggar här, här och här. För att nämna ett fåtal. Moderaten Lorri Mortensen Mates uttrycker sig dessutom som följer, i ett inlägg på Moderatnytt:

"I många länder uppvaktar männen sin kvinna extra på Internationella kvinnodagen. Det är något stort och betydelsefullt och man vill visa att man respekterar [kvinnor]."

Det här uttalandet (och hela blogginlägget för den delen) är ju helt "sinnes" på flera olika sätt. Att män ska uppvakta kvinnor, och dessutom sina kvinnor, med blommor är bara way too ironiskt och förminskar verkligen meningen med den här dagen. Jag håller med Lisa Förare Winbladh om att Internationella kvinnodagen knappast är någon jävla Mors dag. Det är ingen dag att gratulera kvinnor för att de är just kvinnor.

Att däremot gratulera de personer och grupper som kämpar för kvinnors sak tycker jag är något som nästan hör den här dagen till. En uppmuntran att fortsätta kämpa. Det, i kombination med att uppmärksamma att vi har oerhört mycket kvar att göra, som Hanna Fridén skriver. Det behövs (sorgligt nog) en särskild dag för att informera om de orättvisor som världens kvinnor står inför, framför allt med tanke på hur dessa frågor ofta kommer i skymundan resterande 364 dagar.

Men som tur är finns det människor som uppmärksammar dessa frågor året om. Och jag vill med detta inlägg gratulera alla er som inte ger upp kampen - er insats gör skillnad. Så grattis, och fortsätt för guds skull med det ni gör!

söndag 7 mars 2010

Fler progressiva pappor

Igår skrev jag om den allt starkare pappaopinionen, och idag vaknade jag upp till ännu en glad nyhet:

Klart jag ska vara hemma!

Carlos Rojas kampanj, med ambitionen att sänka TCO:s pappaindexprognos med i alla fall ett par år, drar igång i morgon. Tills dess kan ni läsa lite mer (och se fina bilder) här.

lördag 6 mars 2010

Hurra för PIFF (och Robinson-Martin)!

Såhär i RUT-tider* är det lätt att glömma en mycket viktigare valfråga, nämligen den om individualiserad föräldraförsäkring. Jag hoppas hoppas hoppas att åtminstone de rödgröna kommer ta den här frågan på allvar och inte fega ur. När man läser citat som det nedan inser man exakt hur viktigt det är med offensiv lagstiftning i det här fallet:

" -Pappaindex ökar betydligt långsammare än i början av 2000-talet, säger TCOs ordförande Sture Nordh. Det kommer att ta lång tid innan vi har uppnått målet om ett jämställt uttag, 51 år för riket som genomsnitt. Det varierar också regionalt, från 24 år i Kronobergs län till 600 år i Västmanland."

Yay, grattis Västmanland!

Hur som helst, det är valår och landet har börjat vakna. Framför allt har papporna börjat vakna, Robinson-Martin (av alla människor) har lanserat portalen coolapappor.se, i syfte att "inspirera pappor att stärka sig i sin papparoll", och det gillar vi ju.

Sedan har vi ett något mer politiskt projekt, nämligen startandet av PIFF - Pappor för individualiserad föräldraförsäkring, PIFF är ett partipolitiskt obundet nätverk som vill vad de heter och menar allvar

Det gillar vi ännu mer tror jag.

* det kommer ett RUT-inlägg i sinom tid, under förutsättning att jag får ordning på min förvirrade tankevärld

fredag 5 mars 2010

Bringin' teh lolz (pt. 2)


Det här överträffar ju lätt allt jag har sett i klädväg nånsin. Ljusrosa och kavlar och grytvantar och stekspadar (och tungskrapa?)... För bebisar på 6-8 månader? Really? Det sorgliga tippar liksom över i asgarv för mig. Måste bara haffa den här "sköna" overallen till min blivande unge.

-Va ele som e så lolit mamma?

Bild lånad från bloggen Sociological Images.

Det här gör mig lyrisk

Många har nog fått nys om fantastiska Rättviseförmedlingen vid det här laget, men säkert långt ifrån alla. Det känns som om det här kan bli något stort, eller hur va? Initiativtagaren Lina Thomsgård har fått med sig drygt 1 800 fans på Facebook efter bara några dagar.

Tanken med det hela? Väldigt simpel. Det finns otaliga områden som är mans- eller för den delen kvinnodominerade. Det har till exempel talats mycket om historieböckernas överdos av män på sistone, vilket Rättviseförmedlingen uppmärksammade; bad folk att leverera tips på historiskt viktiga men i böckerna icke-förekommande kvinnor; lade upp en radda förslag på tillägg på hemsidan. Voilà!
Ytterligare ett exempel: någon eftersökte män som skulle kunna leda lite barnunderhållning. Vederbörande hörde av sig till Rättviseförmedlingen, som i sin tur förmedlade vidare denna önskan till alla Facebookfans.

Det här är ett praktexempel på något enkelt, men ändå så genialt. En slags arbets-/idéförmedling i jämlikhetens namn. Jag bara älskar det. Och klart att du också ska bli ett fan! Jo jag sa klicka på länken rå.

P.S. Om jag hade fått bestämma loggan så hade det även tittat ut en pil från ringen där uppe. Men det är ju jag det...

torsdag 4 mars 2010

Bringin' teh lolz


AHHH - panik! Shiloh har kort hår och byxor! Och hon har inga dockor att leka med! Hon kommer bli en pojke! Ring soc!

onsdag 3 mars 2010

"Grattis" världen - könsstereotyperna lever och frodas

Fenomenet grabbar som svinar, skämtar om sin sexualitet och är allmänt "chill" vad gäller allehanda droger (i teve alltså) är knappast något nytt. Men det är något jag fortfarande stör mig så innerligt på. Har, som sist i ledet, börjat kolla på det gamla "Grattis världen" med Filip och Fredrik. Tycker att det är ett nice program och hela den biten, men kan inte sluta tänka på att om programmet skulle vara med Filippa och Fredrika så skulle det istället sändas på motsvarande "Öppna kanalen", alternativt inte alls. Kanske att ingen ens skulle vilja kolla. Ni tänker att "Jo, det skulle vi visst, det spelar ju ingen roll att dom är killar, vi gillar bara att dom gör sin grej". Men näe, jag är inte så säker på det.

Tänk er att det enda vi ändrar i programmet är Filips och Fredriks kön. Inget annat. Hur många skulle tycka att dom var sköna i klippet här nere? Eller när kameramannen zoomar in deras "ballar"? Eller när dom tävlar i att spotta bajs? Eller bara är allmänt packade? Svaret är troligtvis: inte särskilt många. Filippa och Fredrika skulle nog snarare klassas som jobbiga och äckliga än sköna och frigjorda.


"höhö"


Jag kan tänka mig att typ Carolina Gynning eller Nour El-Refai skulle kunna få publiken med sig på en sådan här grej, men räknas det (i det här fallet)? Dom är ju redan etablerade som två "sköna" tjejer. Killar slår ju igenom med program som "Grattis världen". Jag har för mig att MTV sände ett program motsvarande Jackass fast med tjejer, någon som känner till? Antar att dom bara sände det i en säsong, det floppade ju. Jag minns i alla fall att jag själv tyckte att det var lite löjligt (även om jag göttade mig i att MTV sände det av ovan nämnda anledning). Men there you go liksom, jag själv tyckte att det var löjligt. Hur löjligt är inte det? Skämmes på mig.*

Anyway, är jag ute och cyklar gällande den här grejen? Jag har ju liksom tagit för givet hur en majoritet skulle reagera "ifall att", vilket såklart inte är helt oproblematiskt. Men hur som helst, tycker ni något annat så hit me. Det skulle ju vara oerhört befriande om jag hade fel.


* P.S. Reserverar mig för att jag kanske tyckte att det var löjligt för att det var typ det 10:e programmet i rad där man tävlade om vem som kunde äta mest pubeshår. Inte? Nehe.