söndag 31 januari 2010

En svensk röst

I dag meddelades det att Margot Wallström har blivit utnämnd till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, en helt nyinrättad post. Wallström ska i sitt arbete verka för "att FN-resolutionen 1820 om sexuellt våld i krigsdrabbade områden efterlevs under konflikter" samt "främja kvinnornas roll i samhällsuppbyggnaden" när konflikten har upphört.

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg där jag kritiserade Bildt för att vara alldeles för passiv när det kommer till att inkludera kvinnors erfarenheter och perspektiv inom internationellt freds-och säkerhetsarbete. Även om Wallström inte kommer representera Sverige på samma sätt som Bildt gör i sin roll som utrikesminister så har vi i alla fall fått en svensk, förhoppningsvis stark, röst i denna angelägna fråga. Jag både tror och hoppas att Wallström kommer göra ett utmärkt jobb!

Och även om Bildt inte själv uppmärksammar kvinnors utsatta situation i konflikter har han dock haft ett finger med i spelet när det kommer till utnämningen, då han, med resten av regeringen bakom sig, var den som nominerade Wallström till jobbet. Åtminstone ett litet steg i rätt riktning.

fredag 29 januari 2010

torsdag 28 januari 2010

Bara bröst från fejan till bloggen

I hopp om att detta når ut till åtminstone någon mer än mina (i många fall likasinnade) facebook-vänner, bjuder jag på 1. en gammal status:

Lina Eriksson tänker på "det här med topless" igen, och undrar om de som framför argument som att "ska inget längre få vara heligt?" även stödjer tanken bakom att kvinnor i vissa länder förväntas skyla sitt hår, vare sig de vill det eller inte. Allt annat vore ju oanständigt enligt rådande normer, eller hur?

den 13 januari kl. 15:37

Och 2. en fantastisk seriestripp av Sara Hansson, tillika min profilbild:



Det skulle vara trevligt om nån anti-bara-bröstare kom till tals med ett vettigt argument mot ovanstående. För hittills ligger ju nivån på andra sidan debatten i klass med "skärp er nu tjejer". Ingen särskild tyngd i det va?

måndag 25 januari 2010

Rätten till könsneutral lönesättning går före principen om mindre byråkrati

Moderaterna gör en satsning i feministisk riktning. Bland de viktigaste punkterna finner jag den om kartläggningen av löneskillnader. Det skulle vara så befriande att en gång för alla få en grundlig redogörelse för vad som gör att löner skiljer sig åt mellan män och kvinnor, och hur stor denna skillnad är.

Pär Ström menar ju att skillnaden som beror på kön ligger någonstans på promillen. Andra argumenterar för (orimligt) höga siffror. Det finns så klart skillnader som är berättigade. Det går ju inte att utan vidare jämföra genomsnittsinkomsten för alla män och alla kvinnor - män sitter ju i större utsträckning på höga poster och tar sig an mer riskfyllda jobb. Hur som helst, jag själv kan komma på två viktiga problem som man kan tänkas komma åt genom en grundlig undersökning av löneskillnaderna:
  1. Hur stor löneskillnaden är mellan män och kvinnor med samma befattning, samma utbildning, samma erfarenheter och så vidare. Är denna skillnad konstant mellan branscher eller tydligare inom vissa?
  2. Hur mycket den låga lönen i vissa yrken kan förklaras av att yrket är kvinnodominerat.
Moderaterna vill kartlägga lönesättningen i större utsträckning än tidigare: den privata sektorn måste rapportera vartannat istället för vart tredje år, och den offentliga sektorn måste rapportera varje år. Arbetsgivare kommer sedan att rankas så att man ska kunna jämföra i hur stor utsträckning de efterlever en könsneutral lönesättning. Jag antar att detta kommer innebära en storm av motsättningar från privata sektorn, som kommer anropa Alliansens mål om mindre byråkrati för företagen. Men som Hillevi Engström säger:

"...ur mitt perspektiv så är regelförenkling underordnat rätten till en saklig lön."


torsdag 21 januari 2010

"A laissez-fair policy toward leg hair"

För ett par dagar sedan vann Mo'Nique en Golden Globe för sin insats i filmen Precious. Och hon gjorde det au naturel:


Tydligen är det här med håriga ben lite av hennes grej. Hon har tydligen visat upp sina orakade vader på The View med orden "I must show America what a real leg looks like . . . because it's too much in the morning, every morning, to shave, to cut, you got Band-aids baby".

Man måste älska när någon vågar utmana utseendenormen i de här sammanhangen. Det här är den bästa "kvinnorharegentligenocksåhårpåkroppen"-händelsen sedan Julia Roberts vinkade till pressen på premiären av Notting Hill i slutet av 90-talet.

Way to go Mo-Nique!

onsdag 20 januari 2010

RIP Cliff - aborterad 2009.01.20



Haha, "...and then painting a nursery, either pink or blue, helps give women the information they need to be sure they're making the right decision." Hur som, det här med "name the baby" för ju tankarna direkt till vaktmästaren Ove. Ni vet, han som blev utsatt för ett abortförsök.




måndag 18 januari 2010

Gästblogg: Håll käften och sjung

Shut Up and Sing är namnet på en dokumentär från 2006 om Dixie Chicks. Dixie Chicks är en countrygrupp från Dallas, Texas, USA och har varit aktiva sedan 1989. Under en konsert i London 2003 sade Natalie Maines, gruppens frontfigur och ledsångare sedan 1995 följande, tio dagar innan invasionen av Irak: "We don't want this war, this violence, and we're ashamed that the President of the United States is from Texas".

Dixie Chicks, som ett traditionellt countryband bestående av tre söta southern gals, skar sig där och då med lejonparten av deras lyssnarskara - kristna, konservativa sydstatsbor som kanske inte skulle göra vad som helst för sitt land men i alla lägen skrika hur högt som helst för det. George W Bushs förtroendesiffror var även vid denna tidpunkt högre än någonsin. Det tog, kort sagt, hus i helvete.

Det är här Shut Up and Sing börjar, och vi får sedan följa bandet under tre år av bojkottande radiostationer, sänkta försäljningssiffror (de är emellertid fortfarande tidernas bäst säljande band bestående av endast kvinnor), före detta fans som bränner deras skivor, mordhot och förminskande kommentarer i media. Det är ett fascinerande porträtt av ett band, till synes i kris, men som mitt i all kontrovers står stolta och vägrar böja sig för någon. De har redan en uppenbart stark sammanhållning i början av filmen som bara utvecklas och stärks än mer med tidens gång.

Det går förstås inte att undgå att se denna film ur ett feministiskt perspektiv. Den förlegade kvinnobild som finns i USA (och i synnerhet södern) tar sig uttryck redan i filmens titel: de söta countryflickorna förväntas hålla käften och sjunga. Såväl av publiken (inte bara män) som röster i media (återigen: inte bara män), som båda mer eller mindre säger det uttryckligen. Man kan spekulera i vad reaktionen hade varit om ett Dixie Dudes hade stått bakom samma ödesdigra uttalande där i London 2003 och svaret är: i grunden ungefär likadan - när det kommer till extrempatriotism är amerikaner (tack och lov?) hyfsat könsneutrala och ryter till på minsta lilla negg, från vem det än är. Åtminstone den initiala reaktionen, i synnerhet från publiken, skulle nog inte te sig alldeles särskild från den vi ser här. Skillnaden ligger i rollen Dixie Chicks som kvinnliga artister förväntas spela, och de skällsord och tillmälen de får utstå (se "stämplarna" på ovanstående bild bland annat), speciellt av media och sedermera även av kreativa konsertbesökare med tillhörande plakat när de inte bara misslyckas med att leva upp till bilden utan helt bryter med den. Inte noga med att de kliver ur rollen som vackra underhållare som ska just hålla käften och sjunga, de faktiskt utnyttjar sin maktfyllda position för att säga något om Viktiga Saker de inte har något rätt att uttala sig om! De vet inte vad de pratar om.

På gamla goda Fox News (som ätit ur stora republikanska handen sedan urminnes tider) låter inte domarna vänta på sig. De är ignoranta. De, mycket riktigt, vet inte vad de pratar om. "I call them the Dixie Twits", inleder en kostymman. "These are the dumbest bimbos, with due respect (!), that I have seen". Bill O'Reilly, chefsidiot på Fox News, som vanligtvis nöjer sig med att kalla de - oftast manliga - gäster han är missnöjd med för "pinheads", går precis så här långt: "These are callow, foolish women who deserve to be slapped around".

Men bandet vägrar som sagt böja sig. Vägrar be om ursäkt. De (eller i huvudsak Natalie Maines) slår ner förslag på förslag som managern lägger fram för att vara bara aningen tillmötesgående mot medierna. Och det är så härligt att se hur denna Maines, inte bara i eldiga diskussioner om integritet och moral, aldrig på något sätt låter sig definieras, varken av kön eller något annat. Hon är inte en stark kvinna per se (även om hon automatiskt är även det), hon är bara en så stark och imponerande person.

De brottstycken ur bandmedlemmarnas privatliv vi får se skänker också en intressant, härligt nyanserad bild av Familjen (i synnerhet den klassiskt perfekta amerikanska). Eftersom Dixie-brudarna som sagt är tidernas bäst säljande band bestående av endast kvinnor är det de som, kort sagt, brings home the bacon och jobbar mest (i huvudsak genom att turnera) medan deras män glatt stannar hemma och tar hand om barnen och sitt, även om de också jobbar i viss utsträckning (två av dem är musiker och deltidsbonde, en skådespelare). (Kul halvrelaterad fakta här: när Twilight-författaren Stephenie Meyers miljoner började rulla in sade hennes man upp sig från sitt arbete som advokat och blev självutnämnd hemmaman för att ta hand om deras två barn. Hela familjen är förövrigt mormoner.)

Det är en av de bästa dokumentärer jag sett, om ett band jag knappt kände till innan. Och även om jag inte är speciellt svag för country har jag numera ett nytt anthem närhelst min stolthet känns trampad på: Dixie Chicks - Not Ready to Make Nice.

Se den, okej?

Petter Arbman (som i vanliga fall bloggar här)

oh. my. fucking. gawwwwd.


Apropå svinerier... Kvinnorna från the Democratic Women's Caucus

försöker få sitt sagt om the Health Care Bill men blir totalt jävla

nedtystade. Jag finner inga ord. Trotsåldern 2.0?

söndag 17 januari 2010

Dags för Bildt att vakna

"Under de senaste 50 åren har fler flickor mördats - just för att de är flickor - än män dött under 1900-talets alla krig. Ja, varje årtionde dödas fler flickor än alla de människor som slaktats under 1900-talets olika folkmord."

Något som inte ofta får så mycket uppmärksamhet här på Ansats är internationella utblickar, förmodligen för att det är lättare och bekvämare att konfrontera och fundera över fenomen i sin närhet. Men jag läste nyss en text av Per Wirtén som jag bara måste kommentera.

"Könsmördare" handlar om det fruktansvärda våld kvinnor över hela världen möter enbart på grund av sitt kön. Statistiken i citatet ovan talar sitt tydliga språk, och man frågar sig såklart hur i helvete detta kan få fortgå så pass obemärkt?

I höstas var jag på ett seminarium om könskvotering till bolagsstyrelser. Samtalet gled dock in på ett problem som den övergripande frågan om jämställdhet brottas med - att den aldrig tycks vinna något momentum. Det rullar liksom aldrig på, tystnar rösterna, stannar utvecklingen av. Flera av deltagarna, framför allt de från riksdagspartierna, vittnade om att jämställdhet, hur mycket den än existerar formellt, fortfarande kräver ständig vårdnad och uppmärksamhet om man vill se faktiska resultat. Jämställdheten kommer inte av sig själv.

Det systematiserade och utbredda våldet mot kvinnor är en global säkerhetsfråga. Det är uppenbart att situationen kräver mer uppmärksamhet och att de drabbade kvinnorna måste få chans att föra sin egen talan. Det är lika uppenbart att det här är en fråga som måste behandlas på internationell nivå. Den borde vara en självklar del av den svensk utrikes-och säkerhetspolitiken (liksom strävan att bredda definitionen av säkerhet till att handla om mer än just frånvaro av regelrätta väpnade konflikter).

Därför blir man jävligt upprörd när man läser Kvinna till Kvinnas granskning av utrikesminister Carl Bildt, som syftade till att se om avsikten i utrikesdeklarationen om kvinnors deltagande i freds- och säkerhetsarbete avspeglades i hans arbete. Svaret är nej. Bildts ointresse (okunskap?) är skrämmande.

Det räcker inte att de svenska utrikesdeklarationerna på pappret stödjer FN:s resolution 1325. Sveriges representanter i internationella sammanhang måste också aktivt driva frågorna kopplade till den problematik resolutionen uppmärksammar.

Det är faktiskt deras förbannade skyldighet.


2010 - Vaginans år

Snubblade över facebookgruppen Vaginans år 2010 - the vagina strikes back häromdagen och kunde glatt konstatera att någon (några?) driftiga personer har beslutat sig för att göra 2010 till året "då vaginan slutar vara en skämsig framskärt man inte kan prata om, och blir behandlat med sin rättmätiga dos awesome".

hehe.

Fet like på detta, fram för fler fittskämt! Besök projekets blogg på sniglad.blogspot.com (namnet!) och ta del av intressanta funderingar kring vår relation till tha vajayjay samt det stående inslaget "veckans vagina". Kanske ska man ta och skicka in ett bidrag...?

lördag 16 januari 2010

Om myggbett som svider...

Har ni läst "Myggor och tigrar" av Maja Lundgren? Hon som fick så mycket skit för att hon hängde ut enskilda personer och för att hon ansågs paranoid. Jag älskade boken. Åtminstone bitvis. Långa stycken om hennes Camorraförtjusning intresserade mig inte särskilt, men resten.

De intressanta delarna liknar debattartikeln signerad Åsa Beckman i gårdagens DN. Det Beckman skriver om var visserligen en rätt uppenbar kränkning, medan Lundgren oftast porträtterar subtila ageranden (kopplingen till boktiteln: vi pratar om myggor här) men som ändå i någon mening förminskar ditt värde. Medvetet eller omedvetet. Och du går ifrån platsen med en klump i magen, kanske utan att riktigt kunna klura ut anledningen till det.

I Maja Lundgrens fall handlar det bland annat om hur hennes chef på Aftonbladet alltsom oftast fann det naturligt att i första hand fråga en man om han ville skriva om något av "de tyngre" ämnena. Subtila "lilla gumman"-beteenden som det inte är lätt att sätta fingret på, och än mindre kritisera. Kan det inte vara så att just den här mannen passar bäst att skriva om just det här ämnet? Man kommer liksom alltid att mötas med försvarbara argument. Så står man istället där och känner sig bortvald, undrar varför, överväger att säga något. Men oftast gör vi ju inte det, kanske för att vi är rädda för att framstå som PMS:iga surkärringar som anmärker på minsta detalj. Kanske för att kritiken snarare kommer att missgynna oss än tvärtom.

Woop woop, tänk om! Det finns lösningar på nästan alla problem. Just nu läser jag boken "Härskarteknik" av Elaine Bergqvist, en av Sveriges mest anlitade retorikkonsulter. Jag citerar första stycket i inledningen:

"Har du lämnat ett sammanhang med ett missnöje som du inte kan sätta fingret på? Har du deltagit i ett gruppsamtal där du inte känt dig sedd? Då har du med största sannolikhet blivit härskad över, och det är aldrig trevligt. Därför att du görs mindre än du är och det är svårt att säga exakt varför."

Hon frågar sig, hur ska man hantera sådana här situationer? Är det bästa att hoppa på "härskaren" med bitsk kritik? Nej, det är inte det. För det första riskerar du i så fall att, precis som jag skrev ovan, missgynnas av din rättframhet istället för tvärtom (dessutom kan det ju hända att du faktiskt misstar dig). För det andra så minskar sannolikheten att "härskaren" i det här fallet verkligen kommer att reflektera över sitt beteende.

Det är inte heller optimalt av dig att inta försvarsställning och säga något i stil med "jag känner mig ledsen över att ni behandlar mig på det här sättet". Även då ger du härskaren ett övertag, som kan komma med en kommentar i stil med: "det är tråkigt att du tar det så". Vad svarar man på det liksom? Diskussion död.

Nyckeln i sådana här situationer är istället att på ett neutralt sätt spegla läget. Ställ frågor. Vad syftar du på när du kallar mig "lilla gumman"? (Oh yes, det händer fortfarande att tjejer blir kallade för lilla gumman). Varför frågar ni inte mig om jag vill vara med? Vad menar du när du säger att du ska pissa i min gom? (Haha, skämt). Nej men seriöst, det här är bra skit. Ni borde läsa boken. Helst skulle jag vilja printa ned alla mina favorittips (förutom att ställa frågor då), men det här är ju trots allt en blogg och inlägget är redan alldeles för långt. So, två klyschiga men ack så viktiga visdomsord som avslutning:

Ta ingen skit. Reflektera över ditt eget beteende.

Over and out.

fredag 8 januari 2010

The topless bikini

Victoria's Secret lanserar "The topless bikini" på det kommande omslaget till årets baddräktskatalog. Visst önskar man att nån modebloggare hakar på trenden? Gör den allmänt accepterad och hela det där köret. Klingen? Bara bröst 2010, det nya svarta? I can see it happening!

torsdag 7 januari 2010

Gudrun och Moderatmännen


En intressant men alldeles för kort debatt mellan Moderatmännen och Gudrun Schyman. Urban Johansson, som är en av de tre grundarna till Moderatmännen, verkar vara en vettig politiker. När jag läser artikeln "Behöver partierna mansförbund?" på Newsmill känner jag verkligen ÄNTLIGEN. Väldigt klok och genomtänkt (jag kan ha några åsikter om vissa detaljer, men det är mindre viktigt i sammanhanget). Särskild like på avslutningen, där man uppmanar fler män att engagera sig för jämställdhet:

"Det håller inte längre att vi lutar oss tillbaka i någon slags infantil grabbighet och beter oss som förvuxna pojkar. Här krävs att vi själva öppnar ögonen och börjar formulera motkrav i debatten. Därför startar vi Moderatmännen, ställer en massa frågor och tar in männen i matchen samtidigt som vi välkomnar alla kön att vara med på ett hörn för att utveckla jämställdheten."

Kom igen nu, alla ni andra dudes. Haka på! Vi på Ansats välkomnar mer än gärna gästbloggare (eller varför inte heltidsbloggare?). Skicka ett mail till mig eller Klara, våra kontaktuppgifter finns i högerspalten.

Btw, kan inte undgå att irritera mig på killen i Charlie Sheen-skjorta i videoklippet. "Åh nej, nu får ni ju stöd av Gudrun, det var ju inte meningen när vi bjöd in dig, höhö". ZOMG.