måndag 18 januari 2010

Gästblogg: Håll käften och sjung

Shut Up and Sing är namnet på en dokumentär från 2006 om Dixie Chicks. Dixie Chicks är en countrygrupp från Dallas, Texas, USA och har varit aktiva sedan 1989. Under en konsert i London 2003 sade Natalie Maines, gruppens frontfigur och ledsångare sedan 1995 följande, tio dagar innan invasionen av Irak: "We don't want this war, this violence, and we're ashamed that the President of the United States is from Texas".

Dixie Chicks, som ett traditionellt countryband bestående av tre söta southern gals, skar sig där och då med lejonparten av deras lyssnarskara - kristna, konservativa sydstatsbor som kanske inte skulle göra vad som helst för sitt land men i alla lägen skrika hur högt som helst för det. George W Bushs förtroendesiffror var även vid denna tidpunkt högre än någonsin. Det tog, kort sagt, hus i helvete.

Det är här Shut Up and Sing börjar, och vi får sedan följa bandet under tre år av bojkottande radiostationer, sänkta försäljningssiffror (de är emellertid fortfarande tidernas bäst säljande band bestående av endast kvinnor), före detta fans som bränner deras skivor, mordhot och förminskande kommentarer i media. Det är ett fascinerande porträtt av ett band, till synes i kris, men som mitt i all kontrovers står stolta och vägrar böja sig för någon. De har redan en uppenbart stark sammanhållning i början av filmen som bara utvecklas och stärks än mer med tidens gång.

Det går förstås inte att undgå att se denna film ur ett feministiskt perspektiv. Den förlegade kvinnobild som finns i USA (och i synnerhet södern) tar sig uttryck redan i filmens titel: de söta countryflickorna förväntas hålla käften och sjunga. Såväl av publiken (inte bara män) som röster i media (återigen: inte bara män), som båda mer eller mindre säger det uttryckligen. Man kan spekulera i vad reaktionen hade varit om ett Dixie Dudes hade stått bakom samma ödesdigra uttalande där i London 2003 och svaret är: i grunden ungefär likadan - när det kommer till extrempatriotism är amerikaner (tack och lov?) hyfsat könsneutrala och ryter till på minsta lilla negg, från vem det än är. Åtminstone den initiala reaktionen, i synnerhet från publiken, skulle nog inte te sig alldeles särskild från den vi ser här. Skillnaden ligger i rollen Dixie Chicks som kvinnliga artister förväntas spela, och de skällsord och tillmälen de får utstå (se "stämplarna" på ovanstående bild bland annat), speciellt av media och sedermera även av kreativa konsertbesökare med tillhörande plakat när de inte bara misslyckas med att leva upp till bilden utan helt bryter med den. Inte noga med att de kliver ur rollen som vackra underhållare som ska just hålla käften och sjunga, de faktiskt utnyttjar sin maktfyllda position för att säga något om Viktiga Saker de inte har något rätt att uttala sig om! De vet inte vad de pratar om.

På gamla goda Fox News (som ätit ur stora republikanska handen sedan urminnes tider) låter inte domarna vänta på sig. De är ignoranta. De, mycket riktigt, vet inte vad de pratar om. "I call them the Dixie Twits", inleder en kostymman. "These are the dumbest bimbos, with due respect (!), that I have seen". Bill O'Reilly, chefsidiot på Fox News, som vanligtvis nöjer sig med att kalla de - oftast manliga - gäster han är missnöjd med för "pinheads", går precis så här långt: "These are callow, foolish women who deserve to be slapped around".

Men bandet vägrar som sagt böja sig. Vägrar be om ursäkt. De (eller i huvudsak Natalie Maines) slår ner förslag på förslag som managern lägger fram för att vara bara aningen tillmötesgående mot medierna. Och det är så härligt att se hur denna Maines, inte bara i eldiga diskussioner om integritet och moral, aldrig på något sätt låter sig definieras, varken av kön eller något annat. Hon är inte en stark kvinna per se (även om hon automatiskt är även det), hon är bara en så stark och imponerande person.

De brottstycken ur bandmedlemmarnas privatliv vi får se skänker också en intressant, härligt nyanserad bild av Familjen (i synnerhet den klassiskt perfekta amerikanska). Eftersom Dixie-brudarna som sagt är tidernas bäst säljande band bestående av endast kvinnor är det de som, kort sagt, brings home the bacon och jobbar mest (i huvudsak genom att turnera) medan deras män glatt stannar hemma och tar hand om barnen och sitt, även om de också jobbar i viss utsträckning (två av dem är musiker och deltidsbonde, en skådespelare). (Kul halvrelaterad fakta här: när Twilight-författaren Stephenie Meyers miljoner började rulla in sade hennes man upp sig från sitt arbete som advokat och blev självutnämnd hemmaman för att ta hand om deras två barn. Hela familjen är förövrigt mormoner.)

Det är en av de bästa dokumentärer jag sett, om ett band jag knappt kände till innan. Och även om jag inte är speciellt svag för country har jag numera ett nytt anthem närhelst min stolthet känns trampad på: Dixie Chicks - Not Ready to Make Nice.

Se den, okej?

Petter Arbman (som i vanliga fall bloggar här)

Inga kommentarer: