fredag 23 april 2010

Tänk om tänk rätt (eller: Ta dig samman Vickan!)

Brudöverlämning. Ni kan inte ana hur många gånger jag börjat skriva ett inlägg om denna puckade företeelse som jag av någon anledning blivit besatt av, men det har liksom aldrig blivit bra. Tur (?) då att det läcker ut att Victoria vill att pappa Kungen ska leda henne nedför altaret och att det tar någorlunda hus i helvete – inte minst i kommentarsfälten.

Det går inte att komma ifrån att bröllop är fyllda med ritualer vars ursprung onekligen kan problematiseras ur ett jämställdhetsperspektiv. Tagandet av brudgummens efternamn, den vita brudklänningen (som dock inte bara symboliserade oskuld utan även rikedom), morgongåvan.. Jag kan nog i princip argumentera för att alla dessa numera har tappat mycket av sin traditionella betydelse, speciellt eftersom de flesta av dem har förändrats och utvidgats till att inte vara så strikt könsbundna (brudklänningen är väl kanske lite på gränsen, men låt gå).

Men så har vi det här med brudöverlämning. GAAAAH! Det trycker på alla mina knappar samtidigt. Det är en så oerhört konkret handling, som dessutom inte verkar kunna bli könsneutral, att jag inte förstår hur det någonsin skulle kunna vara något annat än en symbol för omyndighet (i samma kategori: att be om fadern om lov för dotterns hand). Vad skulle det i så fall vara? Om någon kan ge mig ett tillfredsställande svar på den frågan så vore jag evigt tacksam. Och det blir tydligen allt vanligare. Vad är det som händer?

Att överlämnas eller inte, det är frågan...

På ett plan kan jag förstå att blivande brudar tycker det är mysigt att gå med sin pappa. Det är nog ungefär som Pelle Billing skriver här; man känner sig speciell, värdefull. Det är lite som när någon håller upp dörren eller drar ut stolen för en, man känner sig omhändertagen och uppmärksammad. Ett annat argument som ofta förs fram på diverse bröllopsforum (ja, jag har undersökt den här frågan kanske lite väl grundligt) är att man ”älskar sin pappa” och vill "visa sin uppskattning för honom".* Man kan väl vara en independent woman ändå, eller? En överlämning definierar väl inte hur självständig man är?

Nej, du blir självklart inte fråntagen alla dina moderna rättigheter eller din tankeförmåga om du blir överlämnad. Men du sänder definitivt ut signaler om att du tycker att det är lite mysigt att återkoppla till tider då kvinnan sågs som en omyndig bytesvara. Hur intelligent är det? Och även om man bortser från sedens patriarkala rötter (och egentliga innebörd) så är dessutom brudöverlämningens moderna budskap att bruden är Kvinnan, ni vet, Den Speciella, Gåvan. Hate to be the one to break it to you ladies, men som ett kollektiv är vi inte mer speciella eller underbara än männen, även om det kan vara en lockande tanke. Det är bara ännu ett sätt att öka distansen mellan kvinna och norm, inte speciellt lyckat i ett längre perspektiv.

Folk är såklart fria att organisera sina kyrkliga bröllop efter smak och tycke, så länge trossamfundet är med på noterna (*håller tummarna för att Svenska kyrkan ska sätta ner foten ordentligt*). MEN. Ett blivande statsöverhuvuds bröllop är faktiskt inte den fria viljans högborg. Victoria får inte gifta sig med vem hon vill. Hon får heller inte gifta sig borgligt eller katolskt. Jag skulle bli mycket förvånad om hennes bröllop inte var ganska strikt reglerat utifrån övriga svenska traditioner. Varför ska Victoria då inte följa den svenska kyrkliga ordningen där brudparet går fram tillsammans som en stark symbol för den fria viljan? Är inte det något man vill förmedla till alla de miljoner åskådare som kommer följa spektaklet (undertecknad inkluderad)?

Jag tycker personligen att traditionsargumentet är relativt värdelöst i vanliga fall, precis som att traditioner inte kan ifrågasättas. Men då hela monarkins existens försvaras med att det är viktigt att bevara det svenska kulturarvet (som i det här fallet råkar vara ett jämställt sådant, det vill säga en tradition värd att upprätthålla), så kan man ju tycka att det blir att ta ett steg tillbaka. **

Hur som helst, tradition eller ej, det finns ingenting bra med brudöverlämning. Det framställs som en "kärleksfull och mysig grej", men är egentligen en vedervärdig företeelse som borde förpassats till historiens skräphög för länge sedan.

Vickan, girl - you know it’s true. Vägra brudöverlämning!


*Att de flesta döttrar älskar sin pappa är det väl ingen som tvivlar på, men är brudöverlämning verkligen det enda sättet att visa honom detta på? Älskar inte brudar som går själva nedför altaret sina pappor? Vad har pappan ens med bröllopsceremonin att göra? Bjud honom på middag eller något. Jeeeez.

** Jag vet inte så mycket om huruvida brudöverlämning är en specifikt kunglig tradition, men då Kungen och Silvia gick uppför altaret tillsammans drar jag slutsatsen att den inte är alltför benhård.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 21 april 2010

Varför jag blir så jävla förbannad och varför Anders Svensson gråter

Egentligen vill jag bara börja såsom Annika Lantz övervägde att börja sin omtalade bangartikel i somras. JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. Jag väljer precis som citerad att förtydliga mig lite istället.

När min mamma var liten och skulle åka skridskor med sin tjejkompisar fick de oftast åka på en liten isplätt i utkanten av skridskoplanen. Problemet var inte grus på isen eller att isen var extra bra i utkanten av planen utan att resterande av isen skulle användas till de jämnåriga killarnas ishockeyspel. De behövde ju plats herregud; mål, klubbor, SPELYTA!

Ovanstående fenomen visas tillslut för alla barn – sporten tillhör i slutänden männen– och blev mest tydligt för mig när jag gick på högstadiet fick boken fittstim i julklapp. Ett av bokens kapitel behandlar ämnet tjejer och sport; och då främst tjejer och fotboll. Kontentan av kapitlet var att när det kommer till kritan finns ingen framtid inom fotbollen för tjejer eftersom ingen sponsor eller klubb i slutänden ändå kommer att satsa på dem. Svart på vitt. Fel kön. Fel intresse.

Detta var då och situationen har idag till viss del förbättras. Artiklar om framgångsrika svenska och utländska damlag, damallsvenskans resultatet i tidningen och en relativt stor uppmärksamhet runt framgångsrika fotbollspelare som Martha och Vickan.

Att situationen är bättre betyder dock knappast att det idag är bra. Den övergripande attityden där kvinnor är främlingar och tillfälliga besökare i sportvärlden är fortfarande skrämmande närvarande. De tydligaste exemplen får du genom att bara att slå upp vilken dagstidning som helst. Den ena dagen rapporteras det om ett svenskt kvinnligt fotbollslag i nationell toppklass som får skotta sin egen träningsarena. Andra dagen reser sig hela Sveriges herrfotbollselit mot att gudförbjude en kvinna skulle träna herrarnas fotbollslandslag. Frågan så känslig att Anders Svensson nära på att börjar gråta när han ska uttala sig om saken i media. DET ÄR SKILLNAD PÅ DAM OCH HERRFOTBOLL.

Du behöver inte ens vända dig till massmedia för att denna bild ska målas upp. Fråga valfri person med något som helst intresse för fotboll. – ”Tjejfotboll är tråkigt. De springer långsamt. De har ingen teknik. Och vad är grejen med att hela jävla landslaget är gay?”

Det är svårt att argumentera och diskutera med någon som har dessa åsikter. Vissa saker tycker man helt enkelt bara och vissa anser att herrfotboll är Guds gåva till människan och damfotboll det motsatta. Fine! Men det som är kärnan i detta är att det egentligen inte handlar om vad dessa personer tycker. Det handlar om hur man uttrycker sina åsikter, om man faktiskt måste uttrycka sina åsikter och om du sparkar på någon som redan ligger ner. Det handlar om att du indirekt planterar en föreställning i samhället där man säger till unga tjejer att just eftersom de är av kvinnligt kön är det tråkigt att titta på när de spelar fotboll. Det handlar om att ha två elvaåringar framför sig och säga till pojken; - ”Spela fotboll, satsa, det är jävligt roligt att titta på när du spelar” och samtidigt säga det motsatta till tjejen. DET är vad dessa åsiktsyttringar egentligen handlar om. Och DET är vad media och en stor del av de fotbolls Sverige idag förmedlar ut i samhället.

Det mest skrämmande av allt är egentligen inte alla ovanstående exempel utan att jag själv ofta inte ens reagerar på hur sportsidorna i DN ser ur eller hur prioriteringarna ser ut i sportsändningarna på TV. För att återigen göra som AL uppmanar jag er att någon dag ägna ett par minuter att räkna bilderna på tidningarnas sportsidor - bara som en påminnelse för oss alla om hur verkligenheten faktiskt ser ut. Enkel matte: hur många bilder på kvinnliga idrottare visas och hur många på manliga. Vi kan väl alla ses om några veckor och stämma av.

’til then; utför valfri sportaktivitet, gör det mitt på arenan och vid snöfall; skotta för allt i världen inte planen själv.

söndag 18 april 2010

Pappor kan också läsa

Vi gillar ju det här med involverade och proaktiva pappor här på Ansats, så det här blir det en like på.

You go daddy-o!

Men Kleerup är tyvärr fortfarande en fjant.

torsdag 15 april 2010

För att så lite kan vara så dumt

Hittade sidan Transgenus häromdagen. Tanken är att man på ett enkelt sätt ska kunna konvertera feministiska texter/artiklar på nätet - byta ut ordet "kvinnor" mot "svenska [varför?] män" och se vilka absurda resultat som uppkommer ("För att så lite kan göra stor skillnad").

Det kan absolut vara ett bra knep att byta ut könen mot varandra i olika sammanhang om man vill få upp ögonen för hur olika situationen kan se ut för män och kvinnor. Då konverteraren bara går från kvinnor till (svenska) män så sluter jag mig till att Transgenus skapats med en antifeministisk baktanke. Även om jag önskar att en mer långtgående analysförmåga hade legat till grund för sidan, nu kommer man liksom bara halvvägs*, så kan väl det vara en kul grej som förhoppningsvis kommer väcka fler tankar och funderingar än bara antifeministiska.

Så långt allt väl. Men. Skaparen av Transgenus har även slängt in orden "invandrare" och "judar" i konverteraren, det vill säga dessa epitet likställs med det föregående "svenska män". Hmm. Nu framstår nationstillhörigheten av männen i än mer suspekt dager. Misströsta dock inte, det är inte tala om rasism! Man har nämligen kompletterat konverteringsscriptet med disclaimern:"Vi förespråkar definitivt inte någon främlingsfientlighet och har inga nazistiska kopplingar". Ok, då så. Eller?

Nej, faktiskt inte ok. Jag blir så trött. Det är ju inte precis första gången man möts av "feminster är könsrasister"-jargongen. Även om man bortser från/köper det extremt lama "vi är inte rasister"-försvarstalet, kvarstår faktum: MAN KAN INTE JÄMFÖRA FEMINISM MED RASISM, FASCISM ELLER ANTISEMITISM. Det är förmodligen en tröstlös kamp att försöka övertyga målgruppen om följande, men here we go:

Det inte feminismens mål att utifrån kön rangordna eller tillskriva människor bestämda, egenskaper**, så som ovanstående -ismer vill göra utifrån kultur, ursprung och religion. Feminismen vill vidga och förändra de könsroller den rådande patiarkala ordningen tvingar män och kvinnor att spela. Feminister hatar per definition inte män och vill inte att de ska döden dö. Feminister hatar per definition kvinnors strukturella underordning (och ser dessutom att denna underordning leder till nackdelar för alla människor).

Att påpeka hur olika livsvillkoren och maktförhållandena ser ut mellan könen, inse att män för det mesta har haft och fortfarande har mer makt och värderas lite högre, samt att vilja göra någonting åt detta innebär att människor ofta kategoriseras in efter könstillhörighet. Den vansinniga liknelsen mellan feminism och rasism kommer ifrån att man inom rasismen kategoriserar människor efter ursprung. Men snälla nån, om man tänker ett steg längre så inser man att det är skillnad på kategorisering och kategorisering. Feminismen kategoriserar för att synliggöra strukturer och minska diskriminering, i syfte att kunna göra så många områden som möjligt tillgängliga för alla människor oavsett könstillhörighet. Inte för att kunna diskriminera, särskilja och rangordna än mer.

Ganska uppenbara skillnader om man bara anstränger hjärnan lite grann. Ni vet, tänker ett steg längre och allt det där.

* För en (förmodligen mer genomtänkt) switcharoo-upplevelse åt andra hållet - läs Egalias döttrar.
** Förutom möjligen särartsfeministerna som gärna tillskriver könen olika "naturliga" egenskaper. Men de är ju tack och lov i klar minoritet i Sverige och dessutom stolliga hela högen så det bortser jag ifrån här.

måndag 12 april 2010

Welcome to the digital age


Äntligen har Bang fått den hemsida tidningen förtjänar, det vill säga en supersnygg (headern - jag dör) och innehållsrik sådan. För det mesta är Bang verkligen spot on, tyvärr finns inte alla artiklar på nätet, men här är några av mina digitala favoriter:

- Annika Lantz om kvinnor och humor

- Liv Strömquists "Det är sant, kulturtant"

- På flykt undan den rosa geggan


Bra skit helt enkelt - läs läs läs!

söndag 11 april 2010

Män om förtryck

Inte så många inlägg på sistone, men så blir det lätt när den spanska solen kallar. Kan dock rekommendera ett ganska intressant program på Svt Play, där Claes Borgström, Pär Ström och Niclas Järvklo (maskulinitetsforskare) diskutera mäns förtryck av kvinnor och orsakerna bakom det.

Programmet heter Annas Eviga och kan ses här. Det är kanske inget revolutionerande som sägs, men har du en halvtimme över så är det ju alltid underhållande att beskåda Strömmen försöka hävda det strukturella kvinnoförtryckets icke-vara (spoiler alert: det går inte så bra).

fredag 2 april 2010