måndag 31 maj 2010

Fritt fram?

Bor ju som sagt i Spanien nu under vårterminen. Innan jag åkte hit tänkte jag en hel del på ”El machismo” – hur det skulle vara att bo i ett land som, iaf enligt ryktet, präglades så hårt av en sådan kultur. Jag hade läst skräckhistorier på nätet om hur tjejer, kanske speciellt utländska, inte borde gå hem själva och så vidare. Ett par månader har gått och jag kan säga att jag känner mig tryggare här än i Sverige när jag går hem mitt i natten. Överlag så är atmosfären och stämningen på själva klubbarna alltid schysst enligt min erfarenhet.

Dagtid däremot, är en annan femma. Kommentarer, inte sällan relativt grova, är legio. Visar du mycket hud.. ja då är det fritt fram helt enkelt. Visar du mindre hud.. ja då är det också fritt fram. Jag har väninnor som blivit utsatta för blottningar och andra former av sexuellt ofredande när de legat och solat i en park. Nattåget mellan Madrid och Lissabon verkar vara direkt farligt om du reser som tjej.

Nu säger jag inte att steget från ord till handling kan vara långt. Enligt vad jag har förstått handlar det framför allt om att rätten att uttala sig högljutt och direkt om kvinnor man stöter på är självklar, men att orden är tomma på innehåll. Skulle man konfrontera eller t o m gå dem till mötes, skulle det med allra största mötas med förvåning och avvisning. Allt förtäcks dessutom i någon slags traditionellt samhälleligt ”hyllande av kvinnan” (vad spanjorerna kallar ”el caballerosidad”, ungf ridderlighet).

Men vad det hela leder till är en sexualisering av det offentliga rummet som är mycket mer påtaglig än i Sverige. Där kan folk absolut stirra, men när ord blir inblandade blir situationen en helt annan. Så fort du går utanför dörren och ut i den spanska solen är du beredd på att bli reducerad till kropp vare sig du vill eller inte.

Det värsta med den här grejen är att jag märker att jag själv så lätt faller in fällan av att lägga skulden på tjejen med lite för mycket urringning eller för kort kjol. För det här är en urgammal föreställning som fortfarande lever och frodas, även i Sverige. När Isabella "Blondinbella" Löwengrip blev sexuellt ofredad på en nattklubb i Italien bemöttes hon av ett enda kollektivt ”men vad trodde du skulle hända om du gick dit klädd sådär?”.

”Utmanande” är ett ord förbehållet för kvinnor och deras klädsel och innebär en restriktion av ett slag som män inte upplever. Och nej, vi lever inte i ett vakuum. Den krassa verkligheten är att du som kvinna inte kan klä sig ”utmanande” och förvänta dig tystnad på alla platser. Vi vet att riskerna att utsättas för ovälkomna kommentarer eller handlingar är större på vissa platser än andra och att vad som anses vara utmanande varierar med land, religion och kultur.

Problemet är att den reflexmässiga utgångspunkten i sådana här frågor för det mesta ligger helt fel. Istället för att fokusera på hur kvinnor ska kunna undvika (i värsta fall låta bli att "fresta till") verbala och fysiska övergrepp genom att på ett eller annat sätt lägga band på sig själva så borde man tala mycket mer om vad män får och inte får göra – vilka restriktioner de borde lägga på sig själva och vad även till synes oskyldigt beteende kan få för konsekvenser.

Jag förstår att ett upplysande av de risker man kan möta som tjej kan vara av stor praktisk betydelse för att undvika obehagliga situationer, men det borde väl kunna gå att göra samtidigt som man flyttar över skuldbördan på den som faktiskt beter sig som en idiot?

söndag 30 maj 2010

Mors dag

I dag är det alla mödrars dag, så har du inte redan ringt eller kramat din mamma så tycker jag du borde göra det. Min egen mamma är världens bästa och dessutom min allra första feministiska förebild, utan henne hade mitt intresse för jämställdhetsfrågor inte varit tillnärmelsevis lika starkt.

Tack och grattis morsan!

lördag 15 maj 2010

Om den tvättäkta modebloggarstämpeln

Det här har jag länge tänkt skriva om, men det har liksom inte blivit av. För mig är bimbo-/modebloggarstämpeln ett så stort ämne att det känns som om var jag än börjar, så gör jag det i fel ände. Men låt oss göra ett litet försök.


För ett tag sen kollade jag på Debatt, när det handlade om SVT:s rapportering av det kungliga bröllopet. Ebba von Sydow var givetvis med, då hon är informationsansvarig från SVT:s sida. Inte helt oväntat blir första kommentaren om henne någonting i stil med att hon är modebloggare och att programmet givetvis bara kommer att handla om en massa klänningar och tårtor. Man struntar helt i att hon är en otroligt driven människa och framgångsrik journalist. Istället får hon stämpeln "modebloggare", som något slags försök till att påvisa okunskap hos henne. För det första har jag aldrig förstått mig på folk som nedvärderar andra bara för att de har ett intresse för mode. Och för det andra så blir jag fruktansvärt arg över att modeintresset ofta övertolkas på så vis att det i betraktarens öga får överskugga alla andra erfarenheter och egenskaper som en person har. Än en gång, som ett tecken på att det "säger allt om en person" att denne är/har varit modebloggare. Vissa vill liksom sätta "blåst" på andra sidan likhetstecknet oavsett situation.

Det här får mig att tänka på boken F-ordet, där Maria Niemi har bidragit med en text om femme-aktivism, alltså feminister som kämpar för att klassiskt feminina/vågade/tjejiga/slampiga klädstilar inte ska kopplas samman med ointelligens. Hon berättar om en vän (som jag tror var doktor inom ett ämne som jag tyvärr inte minns) som hade gjort det till sin grej att gå på föreläsningar iklädd den typiska "bimbo-looken" och ställa smarta frågor som fick alla i publiken att vända sig om. Hon framkallade ungefär reaktioner som: "ojoj, där ser man, hon kunde minsann, det hade man inte väntat sig, höhö". Ser man ut på ett visst sätt så förväntar sig folk att man också är på ett visst sätt.

Missförstå mig inte, jag kan också reagera på det viset. Men givetvis skäms jag oerhört mycket när det händer. Dvs: tänker jag efter så vet jag att det är jag som är den blåsta i situationen. Jag vill alltså inte klanka ner på någon som spontant råkar reagera på ett visst sätt men som sedan inser sitt misstag. Alla har vi fördomar. Men när man inte inser sin enfaldighet eller ens försöker tänka efter, då blir jag jävligt förbannad. Som i fallet med Ebba von Sydow (gawd, hon har fått utstå mycket oberättigad skit alltså).

I går kollade jag på ett annat avsnitt av Debatt, som handlade om klassamhället. Blondinbella/Isabella Löwengrip var med i egenskap av entreprenör och politiskt aktiv. Baserat på prestation i programmet skulle jag vilja påstå att hon var en av få som förtjänade att bemötas med värdighet, och ändå verkar det som om Åsa Linderborg (kulturchef på Aftonbladet och medverkande i programmet) är totalt inställd på att nedvärdera henne. Och detta är inget annat än spekulationer men jag anar att det kan ha att göra med en viss bimbo-/modebloggarstämpel. När Isabella säger att pengar är en av drivkrafterna för henne, som motiverar henne att starta nya företag, vilket indirekt leder till att hon kan anställa nya människor, så kommer Åsa med den extremt skrattretande kommentaren: men då utnyttjar du ju dessa människor. Isabella: nej, jag ger dem jobb. [lite kort bollande fram och tillbaka] Åsa: ehhm, apropå det där andra vi pratade om.... (something like that). Uppenbart att hon inte ville spinna vidare på den frågan, liksom. Men varför reagerade hon på den från första början, kan man undra.

Okej, det där sista var möjligtvis lite off topic. Fast ändå inte. Poängen är den att tjejer som Isabella Löwengrip, Ebba von Sydow och (hundra?)tusentals andra icke-kända individer så otroligt lätt får en stämpel på sig på grund av utseende och/eller intresse för mode. Man förväntar sig inte att de ska vara smarta, drivna, kunniga. Man förväntar sig "den gulliga tjejen som förvisso kan en massa mode, men inget annat". Och man behandlar dem därefter. Det hela är så fruktansvärt löjligt.

torsdag 13 maj 2010

Livstecken


Som ni kanske möjligen har märkt går Ansats lite på sparlåga för tillfället, huvudsakliga skälet är att tid är en bristvara och tentor/praktik måste prioriteras (andra kanske skulle kalla det "att leva"). Tills trycket från samhället upphör och inspirationen åter kan flöda som den ska, får ni hålla tillgodo med två lästips samt ett youtube-klipp:

Per Ström uppmanar till mailväxling med ActionAid
(kategori lolz)

Julia Skott har startat en digital simhall (kategori älska)




Bild härifrån. Nanna Johansson rulez.