måndag 31 maj 2010

Fritt fram?

Bor ju som sagt i Spanien nu under vårterminen. Innan jag åkte hit tänkte jag en hel del på ”El machismo” – hur det skulle vara att bo i ett land som, iaf enligt ryktet, präglades så hårt av en sådan kultur. Jag hade läst skräckhistorier på nätet om hur tjejer, kanske speciellt utländska, inte borde gå hem själva och så vidare. Ett par månader har gått och jag kan säga att jag känner mig tryggare här än i Sverige när jag går hem mitt i natten. Överlag så är atmosfären och stämningen på själva klubbarna alltid schysst enligt min erfarenhet.

Dagtid däremot, är en annan femma. Kommentarer, inte sällan relativt grova, är legio. Visar du mycket hud.. ja då är det fritt fram helt enkelt. Visar du mindre hud.. ja då är det också fritt fram. Jag har väninnor som blivit utsatta för blottningar och andra former av sexuellt ofredande när de legat och solat i en park. Nattåget mellan Madrid och Lissabon verkar vara direkt farligt om du reser som tjej.

Nu säger jag inte att steget från ord till handling kan vara långt. Enligt vad jag har förstått handlar det framför allt om att rätten att uttala sig högljutt och direkt om kvinnor man stöter på är självklar, men att orden är tomma på innehåll. Skulle man konfrontera eller t o m gå dem till mötes, skulle det med allra största mötas med förvåning och avvisning. Allt förtäcks dessutom i någon slags traditionellt samhälleligt ”hyllande av kvinnan” (vad spanjorerna kallar ”el caballerosidad”, ungf ridderlighet).

Men vad det hela leder till är en sexualisering av det offentliga rummet som är mycket mer påtaglig än i Sverige. Där kan folk absolut stirra, men när ord blir inblandade blir situationen en helt annan. Så fort du går utanför dörren och ut i den spanska solen är du beredd på att bli reducerad till kropp vare sig du vill eller inte.

Det värsta med den här grejen är att jag märker att jag själv så lätt faller in fällan av att lägga skulden på tjejen med lite för mycket urringning eller för kort kjol. För det här är en urgammal föreställning som fortfarande lever och frodas, även i Sverige. När Isabella "Blondinbella" Löwengrip blev sexuellt ofredad på en nattklubb i Italien bemöttes hon av ett enda kollektivt ”men vad trodde du skulle hända om du gick dit klädd sådär?”.

”Utmanande” är ett ord förbehållet för kvinnor och deras klädsel och innebär en restriktion av ett slag som män inte upplever. Och nej, vi lever inte i ett vakuum. Den krassa verkligheten är att du som kvinna inte kan klä sig ”utmanande” och förvänta dig tystnad på alla platser. Vi vet att riskerna att utsättas för ovälkomna kommentarer eller handlingar är större på vissa platser än andra och att vad som anses vara utmanande varierar med land, religion och kultur.

Problemet är att den reflexmässiga utgångspunkten i sådana här frågor för det mesta ligger helt fel. Istället för att fokusera på hur kvinnor ska kunna undvika (i värsta fall låta bli att "fresta till") verbala och fysiska övergrepp genom att på ett eller annat sätt lägga band på sig själva så borde man tala mycket mer om vad män får och inte får göra – vilka restriktioner de borde lägga på sig själva och vad även till synes oskyldigt beteende kan få för konsekvenser.

Jag förstår att ett upplysande av de risker man kan möta som tjej kan vara av stor praktisk betydelse för att undvika obehagliga situationer, men det borde väl kunna gå att göra samtidigt som man flyttar över skuldbördan på den som faktiskt beter sig som en idiot?

Inga kommentarer: