Ansats

Bokslut 2010

2010-12-30T17:23:00.002+01:00

2010 blev året då två svenska kvinnors initiativ till icke-polariserande jämställdhetsarbete fick, egentligen något oanade, proportioner – och rätteligen så . Både #prataomdet och Rättviseförmedlingen är lysande exempel på hur enkelt det faktiskt kan vara att göra någonting som gör konkret skillnad. Och i ett debattklimat som minst sagt kan karaktäriseras som bistert är det befriande att se sådana här initiativ som inte genererar tonvis med häcklande kommentarer.

Och let’s face it – det är så den svenska jämställdhetsdebatten, i den mån den fortfarande lever, ser ut idag. Den har liksom gått lite i stå. Och på ett sätt tänker jag mig att det är för att det har varit brist på just sådana här initiativ – ’könssöverskridande’, inkluderande och positiva initiativ.

Alla debatter kan inte vara trevliga, alla samtals slutliga destination är inte samförstånd. Men att bara möta polarisering och allmänna haterz är faktiskt för jävla tröttsamt. Vi kan inte bara ha det heller, det orkar ingen i längden – känslan av att alltid prata för döva öron skapar sällan annat än frustration (alla som liksom jag läser Genusnytts kommentarfält regelbundet vet vad jag menar och jag är säker på att känslan är besvarad på motsatta sidan). Vad Rättviseförmedlingen och #prataomdet har visat är att det trots allt finns sätt att vitalisera debatten och förnya det sätt med vilket vi angriper frågor om, samt diskuterar jämställdhet.

Så tack Johanna Koljonen och tack Lina Thomsgård. Ni var bäst 2010.

Ta mig!

2010-12-19T12:00:00.002+01:00

Blev påmind om filmen nedan idag. Den är fanimej genial.

Älska Crazy Pictures.

Allmän spya på Assangedebatten

2010-12-10T19:39:00.010+01:00

Fler än jag upprörs över de totalt vidriga åsikter som uttalas i debatten kring anklagelserna mot Julian Assange. Likheterna med Bjästa påpekas från flera håll. En fruktansvärt irriterande aspekt av hela spektaklet är hur hela 'sex by surprise'-grejen har fått sitt eget liv och används för att attackera och förlöjliga svensk sexuallagstiftning, när det är Assanges advokat som verkar ha direktöversatt osmaklig svensk slang. FFS, vad hände med källkritiken?

Hursomhelst. I en av kommentarerna till Josefin Brinks (utmärkta) artikel på Newsmill står att läsa:

”Något måste också ytterligare sägas om de sexanklagelser som riktas mot Assange. Radikalfeministen Josefin Brink gör jämförelser med Bjästa-fallet, vilket under alla omständigheter är orimligt och absurt då ingen här har tvingats till sexuella handlingar – allt sex som förekommit mellan Assange och de två kvinnorna har varit högst frivilligt och med det största samtycke; saken rör istället formen på sexet, nämligen rörande användning av kondom. Den dag Josefin Brink propagerar för att tjejer som ljuger om p-piller, d.v.s. har sex på ett för killen oönskat sätt, gör sig skyldiga till våldtäkt ska jag ta hennes litania på allvar, ty det är först då hennes invändningar har relevans för detta fall. Här har ingen våldtäkt skett, helt enkelt – och vi vet detta.”

Detta reagerade både jag och Strömmen på. Till skillnad från kommentarens upphovsman (och alla andra hobbyexperter som envist hävdar Hjältens oskuld ), tror jag mig inte veta vad som faktiskt hände. Jag tycker bara, liksom alla andra vettiga människor, att saken faktiskt ska prövas.

Man har självklart rätt att säga nej till sex när som helst och för vilken anledning som helst. Detta är inte ett uttryck för 'feministisk moralistisk mansanklagande lagstiftning' så mycket som sunt jävla förnuft.

Går kondomen sönder och man vill avbryta kan väl den andra parten för fan inte tillåtas 'köra på ändå' (enligt vad jag har förstått är det främst detta Assange är anklagad för). Detsamma gäller principiellt även med p-piller, även om scenariot att en kille skulle upptäcka att tjejen inte tagit p-piller mitt under akten är ganska osannolikt. I så fall är det väl rättvisare att jämföra kondom med femidom. Det är alltså inte att kondomen gick sönder som ligger till grund för anmälan utan att Assange inte ska ha avbrutit samlaget när detta hände trots att han var medveten om att kvinnan i fråga inte ville fortsätta. Att det verkar finnas ett stort antal människor som inte förstår det, eller inte tycker att detta är av vikt att utreda är skrämmande (seriöst, kan inte ens fatta att jag skriver det här).

Kommentaren fick mig dock att fundera lite. Hur ska man betrakta 'samtycke under falska premisser'? Vad jag pratar om är situationer när den ena parten har uttalat ett krav (typ 'inget ligga om du är fertil'), den andra personen ljuger om detta, men det upptäcks inte förrens efteråt, om ens då. Är detta överhuvudtaget klassat som ett brott och vilken typ i så fall? Det är ju knappast våldtäkt. Men kanske någon form av bedrägeri?

Läs även andra bloggares åsikter om Julian Assange, sex by surprise, Lasse Anrell är en idiot, brottsrubricering

Veckans citat

2010-11-09T20:15:00.002+01:00

"Särskilt som feminist gäller det att försäkra opinionen om att man inte är emot samlag."

Malin Ullgren i en behövlig analys av boken och debatten kring "Den Motvillige Monarken".

Buddy Bear!

2010-10-18T22:57:00.003+02:00

Mitt första inlägg på Ansats handlade om att sätta vikt vid ett barns kön innan dess födsel. Att tillskriva barnet vissa egenskaper och preferenser enbart baserat på om barnet skulle bli en flicka eller en pojke. Jag ironiserade över Jamie Olivers längtan efter en son. Nu blev det ju trots allt en flicka den gången (Petal Blossom Rainbow). Jag föreställde mig att hade det blivit en son hade han fått heta Muddy Mac, eller något i den stilen. Nu ploppade ju sonen ut för en månad sedan. Buddy Bear fick han heta.

Jamies kommentar: "In a way it would have been easier to have had a girl. We're not prepared for a boy - there's no blue in the house."

Japp. Rätt in under det blå täcket bara.

Offentliga sektorn - en kvinnofälla? Pt. 2

2010-09-12T10:08:00.004+02:00

Det talas ofta om orättvisan i att metallarbetare (där majoriteten är män) har högre lön än säg sjuksköterskor (där majoriteten är kvinnor). Senast detta var uppe på tapeten var för mig när Gudrun Schyman föreläste om F!:s politiska vision i Uppsala. Det skulle inrättas en särskild lönefond, hette det. För att, fritt omskrivet, ta pengar från de rika och ge till de fattiga. I praktiken skulle det innebära att man höjer arbetsgivaravgiften för alla arbetsgivare och sedan omfördelar denna inkomst till sjuksköterskornas lönekuvert. På F!:s hemisda beskrivs åtgärden som en "'lönekorrigering' med utgångspunkt från en nationell arbetsvärdering".

Män arbetar inom privat sektor, och har högre löner. Kvinnor arbetar inom offentlig sektor, och har lägre diton. Jag är ingen expert på lönebildning i offentlig sektor, men betyder inte detta att man på ett nationellt plan redan har failat ganska hårt med att värdera de kvinnodominerade vård- och omsorgsyrkena?

Jag har förut skrivit om den offentliga sektorn som en kvinnofälla, i och med att den i mångt och mycket begränsar möjligheten för kvinnor att avancera i sin karriär, dvs att i framtiden sitta i bolagsstyrelser eller att bli chefer. I dag skriver Niclas Berggren om ännu en intressant aspekt av det hela: att personer som övergår från att vara offentligt anställda till att (i och med en privatisering) vara privat anställda i genomsnitt får en högre löneutveckling än de som stannar i den offentliga sektorn.

Som Niclas skriver: "det märkliga är att effekten för de anställda av att tillåta privata alternativ nästan aldrig diskuteras".

Lagliga bordeller - för en bättre värld

2010-09-11T01:00:00.006+02:00

Alltså.. statliga bordeller? Från en kristdemokrat? Vad händer?

Argumentet Sofie Jakobsson för går ungefär såhär: Trafficking är dåligt och prostituerade i allmänhet lever farligt då de är i händerna på kriminella. Statliga bordeller kommer minska trafficking med "upp till 70%" (något oklart vad denna siffra bygger på) samt skapa en trygg arbetsmiljö och social säkerhet för de prostituerade, vare sig de är hitskeppade som "arbetskraftsinvandring" eller bosatta i Sverige. Dessutom är ju porrindustrin på nätet så sjuk och konstig, bättre då att komma ut i verkligheten och träffa helt vanligt folk och därmed främja "respekten för varandra" genom att mötas "man och kvinna" (det vill säga genom att betala en prostituerad kvinna för sex).

Jag kan dock känna att jag inte blir helt övertygad. Staten ska alltså driva bordeller ("ta marknadsandelar från människohandlare") under kontrollerade former. Kanske är jag ute och cyklar här, men vad är egentligen ett konkurrenskraftigt pris på ett ligg? Och hur stor är efterfrågan på sexköp under stark statlig kontroll? Kommer inte övrig efterfrågan med allra största sannolikhet också mötas av ett utbud eftersom trafficking är en extremt lukrativ branch? I och för sig, om vi bara legaliserar sexköp länge nog, kommer det kanske sluta vara stigmatiserat. Då kommer alla som är sugna på lite ligga kunna gå till de statliga bordellerna utan att skämmas och allt kommer vara frid och fröjd. För det är ju klart som tusan att legaliserad prostitution leder till minskad trafficking/illegal prostitution samt sund respektfull kvinnosyn och en säker arbetsmiljö. Eller kanske inte.

Legalisering av sexköp och lagliga bordeller har tvärtom inte visat sig vara mycket alls att hänga i julgranen när det kommer till förebyggandet av av illegal prostitution och trafficking. Och sen finns det också klara indikationer på att trafficking i Sverige faktiskt har minskat som ett resultat av sexköpslagen. Verkar alltså tveksamt om legalisering verkligen tar marknadsandelar från människohandlarna. Snarare verkar förbud mot sexköp vara mer framgångsrikt. Hm.

Kanske menar Jakobsson att det är just den statliga aspekten som är nyckeln till det hela, att staten kommer ha så pass mycket kontroll över läget att

1. Alla prostituerades omständigheter noga kommer att kontrolleras, det vill säga enbart frivilliga prostituerade (de är jättemånga!) kommer finnas på bordellerna. De frivilliga bordellarbetarna kommer kunna ersätta 70% av traffickingjobben (om nu inte dessa människor egentligen kan tänka sig jobba med sex bara de fick pensionsavtal och på så sätt kan räknas som frivilliga).
2. De anställda kommer inte kunna lockas att tjäna mer någon annanstans (för desperation efter snabba cash har inte något med saken att göra)
3. Den kommer kunna sända signalen att det enbart är ok att köpa sex på lagliga bordeller och ingen annanstans. Det finns dock en överhängande risk att detta i sin tur skapar en ökad efterfrågan och ett ökat tryck på bordellerna, vilket i sin tur kräver att det statliga utbudet ökar i samma takt för att inget utrymme för illegala aktiviteter ska skapas. Möjligt förslag: skicka information om fördelarna med statliga bordeller i Sverige till kvinnor i länder med mycket prostitution och/eller fattigdom (brukar gå hand i hand).

Onekligen finns det tricky delar med att försöka konkurrera på marknaden för sexköp. Men någon som kan göra en procentuell bedömning av hur mycket trafficking kommer minska med en sån här lösning, har förmodligen redan koll på allt det här. Som avslutning bjuder jag på Jakobssons skarpsinniga analys i DN angående statlig prostitutions effekter på kvinnosynen:

"Det är inga problem med kvinnosynen i Sverige, det är kvinnan som skapar bilden av sig själv."

Halleluja!

Läs även andra bloggares åsikter om statliga bordeller, prostitution, trafficking, Sofie Jakobsson, genomtänkta förslag

Vad kvinnor vill ha

2010-09-09T15:00:00.004+02:00

Det här inlägget är helt skamlöst kapat rakt av från must-read-bloggen The Viktor Report, därför att det på ett perfekt sätt summerar upp i princip allt jag känner kring Wendelas 2-årsdag och mainstream-media riktad mot det täcka könet överlag:

Därför läser jag Wendela
av The Viktor Report

”Ingen annanstans i svensk media, åtminstone inte fram till lanseringen av tidningen Yourlife, fångas det samtida föraktet gentemot kvinnliga mediekonsumenter så precist och slagkraftigt som just i Wendela. Krig, politik och samhällsproblem till den vanlige läsaren – översatta Daily Mail-undersökningar på teman som ‘choklad eller sex’ till kvinnan. Wendelas betydelse för devalveringen av begreppet ‘krönika i dagspress’ kan knappast heller överskattas. Kort sagt har Wendela på rekordtid etablerat sig som ett absolut måste för alla oss som tjänar levebröd på att skoja med fenomen i media.”

Urval på representativa Wendela-rubriker idag: "Skippa saltet om du vill ha en dotter", "Här hittar du den rätta i september", "Dyrt att resa barnsäkert i taxin", "Madeleine - om männen får välja", "Äldre kvinnor och yngre män - helt biologiskt", "Så får du kvinnorna att se rött - attraheras av rödklädda män", "Här är kändisarna som förstör ditt liv".

NÄÄÄÄÄÄÄR?

2010-09-08T08:54:00.005+02:00

Hela den här bröstpumpsdebatten gör mig så trött. Jag är trött på att de rödgröna inte vågar stå upp för att föräldraförsäkringen bör reformeras, jag är trött på att de flesta Alliansföreträdare som förespråkar individens rätt inte tänker längre än näsan räcker och jag är framför allt trött på de förlegade attityder kring amning och föräldraskap som nu fullkomligen sköljs över oss.

De kvinnor som inte kan amma, är de hemska mammor och dåliga människor? När ska folk inse att man inte kan anpassa statlig ersättning efter hur länge mamman känner för att amma? Om en mamma tycker det är gött amma i tre år, ska hon får stanna hemma med ersättning under hela den tiden? Är inte närheten till pappan värd att stå upp för?

När ska vi få en individualiserad föräldraförsäkring? GAH!

Sagopedagogik

2010-09-02T19:50:00.004+02:00

Ansats har (uppenbarligen) gått på sparlåga under sommarmånaderna, men höst betyder nya friska tag! Till skillnad från utbildningsväsendet tror vi dock på det här med mjukstart och börjar därför med att bjuda på lite lättsamma Second City-sketcher:

Credd till Mounir Karadja för tipset. Om videon ser avklippt ut - dubbelklicka på den så kommer du till orginalsidan.

Burn baby burn

2010-07-06T16:59:00.005+02:00

Mediala geniet Gudrun bränner 100 papp i en grill under Almedalsveckan i syfte att uppmärksamma det orättvisa lönegapet mellan män och kvinnor och genomslaget är totalt. Men är all publicitet bra publicitet?

Jag köper definitivt argumentet att det här är ett effektivt sätt att använda de till PR öronmärkta pengarna, uppgifter som cirkulerar gör gällande att samma belopp ger dig en halvsida i kvällspressen, och i jämförelse med en sådan annons spelar ju uppmärksammandet av brasan i en helt annan division. Lönegapet, som framför allt handlar om en undervärdering av kvinnodominerade yrken, ÄR en viktig fråga som förtjänar att lyftas fram. Att pengarna kunde "gått till välgörenhet" eller något liknande är ett dåligt argument, ofta framslängt av personer som inte är speciellt insatta i vad bra PR i politiska sammanhang betyder och, framför allt, kostar. Problemet är bara att dessa personer utgör en stor majoritet av väljarkåren. Och i de flesta vardagliga sammanhang är 100 000 kronor en betydande summa.

De som redan bestämt sig för att rösta på F! kommer naturligtvis inte ändra sig efter det här. Men som så många andra, tror jag inte att en sådan här aktion kommer underlätta för partiet att nå ut till andra väljargrupper, tvärtom. Att bränna pengar är ett extremt tilltag, och den initiala reaktionen, dvs "wtf?!", lär vara den som stannar kvar hos de allra flesta och spä på bilden av F! som ett gäng konstiga och verklighetsfrånvända extremister.

Gudrun själv är inte orolig:

"Jag tror att när den första tanken att vi inte är kloka har sjunkit in så går tankarna vidare till vårt politiska förslag. Då kommer insikten att det som inte är klokt och oerhört provokativt är att vi har en lön efter kön."

Hon har såklart rätt. Men kanske var pengabrasan så extrem att tankarna, och debatten, stannar vid den. Än så länge fokuseras det absolut mest på huruvida brännandet var rätt eller fel än på själva sakfrågan - hur lönegapet ska elimineras. Är en jämställdhetsfond rätt väg att gå? Vilka konkreta förslag har de andra partierna?

Än finns det dock tid, det har ju trots allt bara gått en dag. Och om det är någon som kan klara av att elda upp 100 000 kronor och samtidigt skapa debatt kring det underliggande budskapet under det (korta) mediala tidspann som finns att tillgå så är det Gudrun Schyman.

Puts väck (?)

2010-06-21T21:06:00.003+02:00

"Det är tydligt att frågorna blir svårhanterliga när de rör sig in i den allra mest privata sfären, synen på man och kvinna och deras relation bakom stängda dörrar. Vid ett framträdande på Handelshögskolan i Stockholm i september 2005 sa SEB-chefen Annika Falkengren enligt sajten Realtid: »Man vill ju inte ha en sån där Mahjong-man som är hemma och dammsuger och lagar mat, det måste vara lite balans.« Hon ger uttryck för en rädsla för att jämställdhet ska försvaga attraktionskraften mellan könen och därmed kärleksrelationen."

I det senaste numret ägnar Fokus ett par uppslag om den svenska jämställdhetspolitiken , eller snarare, avstannandet och avsaknaden av en sådan. Läs den intressanta artikeln i sin helhet här!

Och så vill jag tipsa om ett annat Fokusreportage som inte har så mycket med feminism att göra men som är väldigt välskrivet och aktuellt nu i dagarna; Björn Af Kleens "Du, Victoria".

jagkanintefattaattjagskriverdethär2010

2010-06-01T13:04:00.005+02:00

Den här krönikan kan vara något av det dummaste jag läst. Aftonbladets Helena Trus har festat runt i Las Vegas och har kommit till insikten att det är dags att “uppgradera drinkhoran” och “börja njuta av livet” också i Stockholm.

Detta innebär i korthet att när Trus går ut i Stockholmsnatten vill hon känna sig uppskattad och bli behandlad som en drottning, vilket i sin tur betyder att hon som tjej vill slippa betala inträde, få någon slags bisarr VIP-behandling samt bli bjuden på en massa drinkar.

“Så länge det är på bådas villkor är vi är inte offer. Vi är inte horor. Männen är inga grisar. Utan vi vill, som sig bör, bara njuta av livet. Tillsammans.”

Njuta av livet-retoriken är ju en härlig klassiker i sammanhanget. Det är väl gött att kunna få en gratis utekväll, tjejer? Killarna vill ju ändå betala! Symbiosen är total! Livsnjutning ftw!

Jag tror inte det finns speciellt många som tycker att det är ett problem att en kille bjuder en tjej på en drink som ett sätt att ta kontakt. Men Trus verkar ju tycka att en gratis drink är det ultimata beviset för uppskattning och höjden av trevligt socialiserande, och att det dessutom är en toppenbra idé att detta sätts i system. The good ol’ killarna har cash, tjejerna har utseendet – varför inte? Man behöver väl inte ta det så allvarligt?

Jag kan förstå kritiken mot idiotin i att man ska känna sig tacksam för att man kommer in på en klubb snarare än att man blir välkomnad. Det är inte kul för vare sig killar eller tjejer. Men det borde väl kunna gå att lösa utan att omfamna könsstereotyper man borde avlägsna sig ifrån?

Tjejer är mer än kuttersmycken. Killar är mer än en plånbok. Bjud gärna (varandra) på drinkar, men stoppa upp “tjejer borde bli behandlade som drottningar”-retoriken där den hör hemma.

Krönikan hittad via Pelle Billing.

Fritt fram?

2010-05-31T21:00:00.004+02:00

Bor ju som sagt i Spanien nu under vårterminen. Innan jag åkte hit tänkte jag en hel del på ”El machismo” – hur det skulle vara att bo i ett land som, iaf enligt ryktet, präglades så hårt av en sådan kultur. Jag hade läst skräckhistorier på nätet om hur tjejer, kanske speciellt utländska, inte borde gå hem själva och så vidare. Ett par månader har gått och jag kan säga att jag känner mig tryggare här än i Sverige när jag går hem mitt i natten. Överlag så är atmosfären och stämningen på själva klubbarna alltid schysst enligt min erfarenhet.

Dagtid däremot, är en annan femma. Kommentarer, inte sällan relativt grova, är legio. Visar du mycket hud.. ja då är det fritt fram helt enkelt. Visar du mindre hud.. ja då är det också fritt fram. Jag har väninnor som blivit utsatta för blottningar och andra former av sexuellt ofredande när de legat och solat i en park. Nattåget mellan Madrid och Lissabon verkar vara direkt farligt om du reser som tjej.

Nu säger jag inte att steget från ord till handling kan vara långt. Enligt vad jag har förstått handlar det framför allt om att rätten att uttala sig högljutt och direkt om kvinnor man stöter på är självklar, men att orden är tomma på innehåll. Skulle man konfrontera eller t o m gå dem till mötes, skulle det med allra största mötas med förvåning och avvisning. Allt förtäcks dessutom i någon slags traditionellt samhälleligt ”hyllande av kvinnan” (vad spanjorerna kallar ”el caballerosidad”, ungf ridderlighet).

Men vad det hela leder till är en sexualisering av det offentliga rummet som är mycket mer påtaglig än i Sverige. Där kan folk absolut stirra, men när ord blir inblandade blir situationen en helt annan. Så fort du går utanför dörren och ut i den spanska solen är du beredd på att bli reducerad till kropp vare sig du vill eller inte.

Det värsta med den här grejen är att jag märker att jag själv så lätt faller in fällan av att lägga skulden på tjejen med lite för mycket urringning eller för kort kjol. För det här är en urgammal föreställning som fortfarande lever och frodas, även i Sverige. När Isabella "Blondinbella" Löwengrip blev sexuellt ofredad på en nattklubb i Italien bemöttes hon av ett enda kollektivt ”men vad trodde du skulle hända om du gick dit klädd sådär?”.

”Utmanande” är ett ord förbehållet för kvinnor och deras klädsel och innebär en restriktion av ett slag som män inte upplever. Och nej, vi lever inte i ett vakuum. Den krassa verkligheten är att du som kvinna inte kan klä sig ”utmanande” och förvänta dig tystnad på alla platser. Vi vet att riskerna att utsättas för ovälkomna kommentarer eller handlingar är större på vissa platser än andra och att vad som anses vara utmanande varierar med land, religion och kultur.

Problemet är att den reflexmässiga utgångspunkten i sådana här frågor för det mesta ligger helt fel. Istället för att fokusera på hur kvinnor ska kunna undvika (i värsta fall låta bli att "fresta till") verbala och fysiska övergrepp genom att på ett eller annat sätt lägga band på sig själva så borde man tala mycket mer om vad män får och inte får göra – vilka restriktioner de borde lägga på sig själva och vad även till synes oskyldigt beteende kan få för konsekvenser.

Jag förstår att ett upplysande av de risker man kan möta som tjej kan vara av stor praktisk betydelse för att undvika obehagliga situationer, men det borde väl kunna gå att göra samtidigt som man flyttar över skuldbördan på den som faktiskt beter sig som en idiot?

Mors dag

2010-05-30T19:06:00.003+02:00

I dag är det alla mödrars dag, så har du inte redan ringt eller kramat din mamma så tycker jag du borde göra det. Min egen mamma är världens bästa och dessutom min allra första feministiska förebild, utan henne hade mitt intresse för jämställdhetsfrågor inte varit tillnärmelsevis lika starkt.

Tack och grattis morsan!

Om den tvättäkta modebloggarstämpeln

2010-05-15T16:07:00.011+02:00

Det här har jag länge tänkt skriva om, men det har liksom inte blivit av. För mig är bimbo-/modebloggarstämpeln ett så stort ämne att det känns som om var jag än börjar, så gör jag det i fel ände. Men låt oss göra ett litet försök.

För ett tag sen kollade jag på Debatt, när det handlade om SVT:s rapportering av det kungliga bröllopet. Ebba von Sydow var givetvis med, då hon är informationsansvarig från SVT:s sida. Inte helt oväntat blir första kommentaren om henne någonting i stil med att hon är modebloggare och att programmet givetvis bara kommer att handla om en massa klänningar och tårtor. Man struntar helt i att hon är en otroligt driven människa och framgångsrik journalist. Istället får hon stämpeln "modebloggare", som något slags försök till att påvisa okunskap hos henne. För det första har jag aldrig förstått mig på folk som nedvärderar andra bara för att de har ett intresse för mode. Och för det andra så blir jag fruktansvärt arg över att modeintresset ofta övertolkas på så vis att det i betraktarens öga får överskugga alla andra erfarenheter och egenskaper som en person har. Än en gång, som ett tecken på att det "säger allt om en person" att denne är/har varit modebloggare. Vissa vill liksom sätta "blåst" på andra sidan likhetstecknet oavsett situation.

Det här får mig att tänka på boken F-ordet, där Maria Niemi har bidragit med en text om femme-aktivism, alltså feminister som kämpar för att klassiskt feminina/vågade/tjejiga/slampiga klädstilar inte ska kopplas samman med ointelligens. Hon berättar om en vän (som jag tror var doktor inom ett ämne som jag tyvärr inte minns) som hade gjort det till sin grej att gå på föreläsningar iklädd den typiska "bimbo-looken" och ställa smarta frågor som fick alla i publiken att vända sig om. Hon framkallade ungefär reaktioner som: "ojoj, där ser man, hon kunde minsann, det hade man inte väntat sig, höhö". Ser man ut på ett visst sätt så förväntar sig folk att man också är på ett visst sätt.

Missförstå mig inte, jag kan också reagera på det viset. Men givetvis skäms jag oerhört mycket när det händer. Dvs: tänker jag efter så vet jag att det är jag som är den blåsta i situationen. Jag vill alltså inte klanka ner på någon som spontant råkar reagera på ett visst sätt men som sedan inser sitt misstag. Alla har vi fördomar. Men när man inte inser sin enfaldighet eller ens försöker tänka efter, då blir jag jävligt förbannad. Som i fallet med Ebba von Sydow (gawd, hon har fått utstå mycket oberättigad skit alltså).

I går kollade jag på ett annat avsnitt av Debatt, som handlade om klassamhället. Blondinbella/Isabella Löwengrip var med i egenskap av entreprenör och politiskt aktiv. Baserat på prestation i programmet skulle jag vilja påstå att hon var en av få som förtjänade att bemötas med värdighet, och ändå verkar det som om Åsa Linderborg (kulturchef på Aftonbladet och medverkande i programmet) är totalt inställd på att nedvärdera henne. Och detta är inget annat än spekulationer men jag anar att det kan ha att göra med en viss bimbo-/modebloggarstämpel. När Isabella säger att pengar är en av drivkrafterna för henne, som motiverar henne att starta nya företag, vilket indirekt leder till att hon kan anställa nya människor, så kommer Åsa med den extremt skrattretande kommentaren: men då utnyttjar du ju dessa människor. Isabella: nej, jag ger dem jobb. [lite kort bollande fram och tillbaka] Åsa: ehhm, apropå det där andra vi pratade om.... (something like that). Uppenbart att hon inte ville spinna vidare på den frågan, liksom. Men varför reagerade hon på den från första början, kan man undra.

Okej, det där sista var möjligtvis lite off topic. Fast ändå inte. Poängen är den att tjejer som Isabella Löwengrip, Ebba von Sydow och (hundra?)tusentals andra icke-kända individer så otroligt lätt får en stämpel på sig på grund av utseende och/eller intresse för mode. Man förväntar sig inte att de ska vara smarta, drivna, kunniga. Man förväntar sig "den gulliga tjejen som förvisso kan en massa mode, men inget annat". Och man behandlar dem därefter. Det hela är så fruktansvärt löjligt.

Livstecken

2010-05-13T10:12:00.006+02:00

Som ni kanske möjligen har märkt går Ansats lite på sparlåga för tillfället, huvudsakliga skälet är att tid är en bristvara och tentor/praktik måste prioriteras (andra kanske skulle kalla det "att leva"). Tills trycket från samhället upphör och inspirationen åter kan flöda som den ska, får ni hålla tillgodo med två lästips samt ett youtube-klipp:

Per Ström uppmanar till mailväxling med ActionAid (kategori lolz)

Julia Skott har startat en digital simhall (kategori älska)

Bild härifrån. Nanna Johansson rulez.

Tänk om tänk rätt (eller: Ta dig samman Vickan!)

2010-04-23T15:42:00.011+02:00

Brudöverlämning. Ni kan inte ana hur många gånger jag börjat skriva ett inlägg om denna puckade företeelse som jag av någon anledning blivit besatt av, men det har liksom aldrig blivit bra. Tur (?) då att det läcker ut att Victoria vill att pappa Kungen ska leda henne nedför altaret och att det tar någorlunda hus i helvete – inte minst i kommentarsfälten.

Det går inte att komma ifrån att bröllop är fyllda med ritualer vars ursprung onekligen kan problematiseras ur ett jämställdhetsperspektiv. Tagandet av brudgummens efternamn, den vita brudklänningen (som dock inte bara symboliserade oskuld utan även rikedom), morgongåvan.. Jag kan nog i princip argumentera för att alla dessa numera har tappat mycket av sin traditionella betydelse, speciellt eftersom de flesta av dem har förändrats och utvidgats till att inte vara så strikt könsbundna (brudklänningen är väl kanske lite på gränsen, men låt gå).

Men så har vi det här med brudöverlämning. GAAAAH! Det trycker på alla mina knappar samtidigt. Det är en så oerhört konkret handling, som dessutom inte verkar kunna bli könsneutral, att jag inte förstår hur det någonsin skulle kunna vara något annat än en symbol för omyndighet (i samma kategori: att be om fadern om lov för dotterns hand). Vad skulle det i så fall vara? Om någon kan ge mig ett tillfredsställande svar på den frågan så vore jag evigt tacksam. Och det blir tydligen allt vanligare. Vad är det som händer?

Att överlämnas eller inte, det är frågan...

På ett plan kan jag förstå att blivande brudar tycker det är mysigt att gå med sin pappa. Det är nog ungefär som Pelle Billing skriver här; man känner sig speciell, värdefull. Det är lite som när någon håller upp dörren eller drar ut stolen för en, man känner sig omhändertagen och uppmärksammad. Ett annat argument som ofta förs fram på diverse bröllopsforum (ja, jag har undersökt den här frågan kanske lite väl grundligt) är att man ”älskar sin pappa” och vill "visa sin uppskattning för honom".* Man kan väl vara en independent woman ändå, eller? En överlämning definierar väl inte hur självständig man är?

Nej, du blir självklart inte fråntagen alla dina moderna rättigheter eller din tankeförmåga om du blir överlämnad. Men du sänder definitivt ut signaler om att du tycker att det är lite mysigt att återkoppla till tider då kvinnan sågs som en omyndig bytesvara. Hur intelligent är det? Och även om man bortser från sedens patriarkala rötter (och egentliga innebörd) så är dessutom brudöverlämningens moderna budskap att bruden är Kvinnan, ni vet, Den Speciella, Gåvan. Hate to be the one to break it to you ladies, men som ett kollektiv är vi inte mer speciella eller underbara än männen, även om det kan vara en lockande tanke. Det är bara ännu ett sätt att öka distansen mellan kvinna och norm, inte speciellt lyckat i ett längre perspektiv.

Folk är såklart fria att organisera sina kyrkliga bröllop efter smak och tycke, så länge trossamfundet är med på noterna (*håller tummarna för att Svenska kyrkan ska sätta ner foten ordentligt*). MEN. Ett blivande statsöverhuvuds bröllop är faktiskt inte den fria viljans högborg. Victoria får inte gifta sig med vem hon vill. Hon får heller inte gifta sig borgligt eller katolskt. Jag skulle bli mycket förvånad om hennes bröllop inte var ganska strikt reglerat utifrån övriga svenska traditioner. Varför ska Victoria då inte följa den svenska kyrkliga ordningen där brudparet går fram tillsammans som en stark symbol för den fria viljan? Är inte det något man vill förmedla till alla de miljoner åskådare som kommer följa spektaklet (undertecknad inkluderad)?

Jag tycker personligen att traditionsargumentet är relativt värdelöst i vanliga fall, precis som att traditioner inte kan ifrågasättas. Men då hela monarkins existens försvaras med att det är viktigt att bevara det svenska kulturarvet (som i det här fallet råkar vara ett jämställt sådant, det vill säga en tradition värd att upprätthålla), så kan man ju tycka att det blir att ta ett steg tillbaka. **

Hur som helst, tradition eller ej, det finns ingenting bra med brudöverlämning. Det framställs som en "kärleksfull och mysig grej", men är egentligen en vedervärdig företeelse som borde förpassats till historiens skräphög för länge sedan.

Vickan, girl - you know it’s true. Vägra brudöverlämning!

*Att de flesta döttrar älskar sin pappa är det väl ingen som tvivlar på, men är brudöverlämning verkligen det enda sättet att visa honom detta på? Älskar inte brudar som går själva nedför altaret sina pappor? Vad har pappan ens med bröllopsceremonin att göra? Bjud honom på middag eller något. Jeeeez.

** Jag vet inte så mycket om huruvida brudöverlämning är en specifikt kunglig tradition, men då Kungen och Silvia gick uppför altaret tillsammans drar jag slutsatsen att den inte är alltför benhård.

Läs även andra bloggares åsikter om brudöverlämning, monarki, traditioner, bröllop, Kvinnan

Varför jag blir så jävla förbannad och varför Anders Svensson gråter

2010-04-21T12:29:00.003+02:00

Egentligen vill jag bara börja såsom Annika Lantz övervägde att börja sin omtalade bangartikel i somras. JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. Jag väljer precis som citerad att förtydliga mig lite istället.

När min mamma var liten och skulle åka skridskor med sin tjejkompisar fick de oftast åka på en liten isplätt i utkanten av skridskoplanen. Problemet var inte grus på isen eller att isen var extra bra i utkanten av planen utan att resterande av isen skulle användas till de jämnåriga killarnas ishockeyspel. De behövde ju plats herregud; mål, klubbor, SPELYTA!

Ovanstående fenomen visas tillslut för alla barn – sporten tillhör i slutänden männen– och blev mest tydligt för mig när jag gick på högstadiet fick boken fittstim i julklapp. Ett av bokens kapitel behandlar ämnet tjejer och sport; och då främst tjejer och fotboll. Kontentan av kapitlet var att när det kommer till kritan finns ingen framtid inom fotbollen för tjejer eftersom ingen sponsor eller klubb i slutänden ändå kommer att satsa på dem. Svart på vitt. Fel kön. Fel intresse.

Detta var då och situationen har idag till viss del förbättras. Artiklar om framgångsrika svenska och utländska damlag, damallsvenskans resultatet i tidningen och en relativt stor uppmärksamhet runt framgångsrika fotbollspelare som Martha och Vickan.

Att situationen är bättre betyder dock knappast att det idag är bra. Den övergripande attityden där kvinnor är främlingar och tillfälliga besökare i sportvärlden är fortfarande skrämmande närvarande. De tydligaste exemplen får du genom att bara att slå upp vilken dagstidning som helst. Den ena dagen rapporteras det om ett svenskt kvinnligt fotbollslag i nationell toppklass som får skotta sin egen träningsarena. Andra dagen reser sig hela Sveriges herrfotbollselit mot att gudförbjude en kvinna skulle träna herrarnas fotbollslandslag. Frågan så känslig att Anders Svensson nära på att börjar gråta när han ska uttala sig om saken i media. DET ÄR SKILLNAD PÅ DAM OCH HERRFOTBOLL.

Du behöver inte ens vända dig till massmedia för att denna bild ska målas upp. Fråga valfri person med något som helst intresse för fotboll. – ”Tjejfotboll är tråkigt. De springer långsamt. De har ingen teknik. Och vad är grejen med att hela jävla landslaget är gay?”

Det är svårt att argumentera och diskutera med någon som har dessa åsikter. Vissa saker tycker man helt enkelt bara och vissa anser att herrfotboll är Guds gåva till människan och damfotboll det motsatta. Fine! Men det som är kärnan i detta är att det egentligen inte handlar om vad dessa personer tycker. Det handlar om hur man uttrycker sina åsikter, om man faktiskt måste uttrycka sina åsikter och om du sparkar på någon som redan ligger ner. Det handlar om att du indirekt planterar en föreställning i samhället där man säger till unga tjejer att just eftersom de är av kvinnligt kön är det tråkigt att titta på när de spelar fotboll. Det handlar om att ha två elvaåringar framför sig och säga till pojken; - ”Spela fotboll, satsa, det är jävligt roligt att titta på när du spelar” och samtidigt säga det motsatta till tjejen. DET är vad dessa åsiktsyttringar egentligen handlar om. Och DET är vad media och en stor del av de fotbolls Sverige idag förmedlar ut i samhället.

Det mest skrämmande av allt är egentligen inte alla ovanstående exempel utan att jag själv ofta inte ens reagerar på hur sportsidorna i DN ser ur eller hur prioriteringarna ser ut i sportsändningarna på TV. För att återigen göra som AL uppmanar jag er att någon dag ägna ett par minuter att räkna bilderna på tidningarnas sportsidor - bara som en påminnelse för oss alla om hur verkligenheten faktiskt ser ut. Enkel matte: hur många bilder på kvinnliga idrottare visas och hur många på manliga. Vi kan väl alla ses om några veckor och stämma av.

’til then; utför valfri sportaktivitet, gör det mitt på arenan och vid snöfall; skotta för allt i världen inte planen själv.

Pappor kan också läsa

2010-04-18T20:06:00.005+02:00

Vi gillar ju det här med involverade och proaktiva pappor här på Ansats, så det här blir det en like på.

You go daddy-o!

Men Kleerup är tyvärr fortfarande en fjant.

För att så lite kan vara så dumt

2010-04-15T09:00:00.006+02:00

Hittade sidan Transgenus häromdagen. Tanken är att man på ett enkelt sätt ska kunna konvertera feministiska texter/artiklar på nätet - byta ut ordet "kvinnor" mot "svenska [varför?] män" och se vilka absurda resultat som uppkommer ("För att så lite kan göra stor skillnad").

Det kan absolut vara ett bra knep att byta ut könen mot varandra i olika sammanhang om man vill få upp ögonen för hur olika situationen kan se ut för män och kvinnor. Då konverteraren bara går från kvinnor till (svenska) män så sluter jag mig till att Transgenus skapats med en antifeministisk baktanke. Även om jag önskar att en mer långtgående analysförmåga hade legat till grund för sidan, nu kommer man liksom bara halvvägs*, så kan väl det vara en kul grej som förhoppningsvis kommer väcka fler tankar och funderingar än bara antifeministiska.

Så långt allt väl. Men. Skaparen av Transgenus har även slängt in orden "invandrare" och "judar" i konverteraren, det vill säga dessa epitet likställs med det föregående "svenska män". Hmm. Nu framstår nationstillhörigheten av männen i än mer suspekt dager. Misströsta dock inte, det är inte tala om rasism! Man har nämligen kompletterat konverteringsscriptet med disclaimern:"Vi förespråkar definitivt inte någon främlingsfientlighet och har inga nazistiska kopplingar". Ok, då så. Eller?

Nej, faktiskt inte ok. Jag blir så trött. Det är ju inte precis första gången man möts av "feminster är könsrasister"-jargongen. Även om man bortser från/köper det extremt lama "vi är inte rasister"-försvarstalet, kvarstår faktum: MAN KAN INTE JÄMFÖRA FEMINISM MED RASISM, FASCISM ELLER ANTISEMITISM. Det är förmodligen en tröstlös kamp att försöka övertyga målgruppen om följande, men here we go:

Det inte feminismens mål att utifrån kön rangordna eller tillskriva människor bestämda, egenskaper**, så som ovanstående -ismer vill göra utifrån kultur, ursprung och religion. Feminismen vill vidga och förändra de könsroller den rådande patiarkala ordningen tvingar män och kvinnor att spela. Feminister hatar per definition inte män och vill inte att de ska döden dö. Feminister hatar per definition kvinnors strukturella underordning (och ser dessutom att denna underordning leder till nackdelar för alla människor).

Att påpeka hur olika livsvillkoren och maktförhållandena ser ut mellan könen, inse att män för det mesta har haft och fortfarande har mer makt och värderas lite högre, samt att vilja göra någonting åt detta innebär att människor ofta kategoriseras in efter könstillhörighet. Den vansinniga liknelsen mellan feminism och rasism kommer ifrån att man inom rasismen kategoriserar människor efter ursprung. Men snälla nån, om man tänker ett steg längre så inser man att det är skillnad på kategorisering och kategorisering. Feminismen kategoriserar för att synliggöra strukturer och minska diskriminering, i syfte att kunna göra så många områden som möjligt tillgängliga för alla människor oavsett könstillhörighet. Inte för att kunna diskriminera, särskilja och rangordna än mer.

Ganska uppenbara skillnader om man bara anstränger hjärnan lite grann. Ni vet, tänker ett steg längre och allt det där.

* För en (förmodligen mer genomtänkt) switcharoo-upplevelse åt andra hållet - läs Egalias döttrar.
** Förutom möjligen särartsfeministerna som gärna tillskriver könen olika "naturliga" egenskaper. Men de är ju tack och lov i klar minoritet i Sverige och dessutom stolliga hela högen så det bortser jag ifrån här.

Welcome to the digital age

2010-04-12T10:00:00.004+02:00

Äntligen har Bang fått den hemsida tidningen förtjänar, det vill säga en supersnygg (headern - jag dör) och innehållsrik sådan. För det mesta är Bang verkligen spot on, tyvärr finns inte alla artiklar på nätet, men här är några av mina digitala favoriter:

- Annika Lantz om kvinnor och humor

- Liv Strömquists "Det är sant, kulturtant"

- På flykt undan den rosa geggan

Bra skit helt enkelt - läs läs läs!

Män om förtryck

2010-04-11T10:08:00.003+02:00

Inte så många inlägg på sistone, men så blir det lätt när den spanska solen kallar. Kan dock rekommendera ett ganska intressant program på Svt Play, där Claes Borgström, Pär Ström och Niclas Järvklo (maskulinitetsforskare) diskutera mäns förtryck av kvinnor och orsakerna bakom det.

Programmet heter Annas Eviga och kan ses här. Det är kanske inget revolutionerande som sägs, men har du en halvtimme över så är det ju alltid underhållande att beskåda Strömmen försöka hävda det strukturella kvinnoförtryckets icke-vara (spoiler alert: det går inte så bra).

Härliga tider!

2010-04-02T11:11:00.003+02:00

Av Nina Hemmingsson såklart.

"Patriarkatet är pinsamt"

2010-03-31T16:43:00.007+02:00

Nöjesguiden har låtit Gudrun Schyman möta Dödskalle & Mästerligt och resultatet är brilljant. Om du inte redan har läst den hypade intervjun - gör det här!

Hushållshärskarinnorna och köpkraften

2010-03-29T17:23:00.008+02:00

I världens mest jämställda land lever vi i föreställningen att kvinnor saknar makt: kvinnor är maktlösa offer i en unik svensk och norsk könsmaktsordning. Här pratar vi om kvotering av föräldraförsäkringen och börsbolagens styrelser för att kvinnor ska befrias från familjen och hushållet och få tid och ork att skaffa sig makt i männens värld. Detta trots att det i själva verket är i hushållet som kvinnors makt sitter; de är i praktiken chefer över hushållskassan och har oftast sista ordet när familjen ska köpa hus, bil och andra kapitalvaror. Men kvinnokonsumentmakten räknas inte. Makt som utövas i hemmen och i shoppingcentrumen är ingen riktig makt. Den riktiga makten finns i bolagens styrelser, där männen bestämmer.

Orden är Elise Claesons och finns att läsa i Svenskan idag. Skulle kvinnor "oftast ha sista ordet" när familjen köper villa och bil? Är de verkligen ensamma chefer över hushållskassan? Jag är tveksam, men det är kanske möjligt. Vad jag vänder mig emot är argumentet att det inte spelar någon roll att kvinnor jobbar eller tjänar mindre än män, som om makt över hushållet skulle vara likställt med en egen inkomst.

Vad Elise missar är nämligen att hennes resonemang i praktiken förutsätter en penningstark och välvillig äkta make/sambo som står för kosingen när det är dags för frugan att utöva sin konsumentmakt, eftersom deltidsjobbande och uttag av föräldraledighet påverkar hennes individuella inkomst ganska rejält. Således är kvinnors konsumentkraft i Elises värld egentligen beroende av männens.* Bra där.

Det går inte att bortse i från att makt har att göra med pengar - EGNA pengar. Att man måste göra allt för att kvinnor ska ha lika möjligheter att ta del av den inkomstbringande sfären av samhället är så självklart att det tar emot att skriva det.

* Jag antar att ensamstående helt enkelt får bita i det sura äpplet, men de är ju i alla fall fortfarande chefer över hushållskassan.

Läs även andra bloggares åsikter om hushållsmakt, konsumentmakt, Elise Claeson, sura äpplen

Tillbaka till framtiden?

2010-03-28T16:35:00.006+02:00

Här är en debatt om jämställdhet från 1984 (för den som inte orkar räkna: 26 år sedan). Lyssna på diskussionen 15:40 in i klippet, om vad som händer när män tar på sig "kvinnans roll som omhändertagande moder".

"Varför är det så mycket barn som är sönderslagna, som är sönderfrasade? Är det inte därför att man har försökt inbilla sig att männen kan det lika bra?"

Och med "det" menas alltså att ta hand om barnen. Hej Eva Sternberg-debatten liksom. Ett kvarts sekel och vi har inte kommit längre?

Ett fall för Ribbing

2010-03-27T08:00:00.000+01:00

Säga vad man vill om Magdalena Ribbing och hennes etikettspalt, men i det här svaret är hon klockren. En kvinna undrar om det verkligen är självklart att mannen ska betala för mat/aktiviteter vid dejter, som hennes väninnor påstår. Ribbing menar att väninnorna:

"är kvar i en smålarvig novellvärld där kvinnor ska "bjudas ut" och "uppvaktas" och inte klarar så värst mycket på egen hand. Det var vanligt förr när kvinnor inte hade egen försörjning och både var och skulle bli beroende av mäns ekonomi. En jämställd kvinna betalar för sig själv (...)"

M-Ribbz i egen hög person

DUH. Det är helt sjukt att det fortfarande finns kvinnor (och män) som tycker att det är mannens sak att stå för notan oavsett omständigheterna. Förekommer det här fortfarande i Sverige i någon större utsträckning? Jag trodde inte det, men jag kanske har misstagit mig. Är det vanligt?

Som Ribbing säger: "moderna kvinnor som vill vara jämställda får sluta bete sig som i en amerikansk teveserie".

Ja, verkligen. Det här är Sverige och det är 2010. Herregud gurlz, hosta upp era stålar med stolthet!

Ansats presenterar: Eva Sternberg in action!

2010-03-27T00:43:00.006+01:00

Jag har skrivit om Eva Sternberg och hennes mossiga åsikter om mäns kapacitet att vara föräldrar förut. Här har ni henne live!

Bäst i klippet: Jenny Östergrens reaktion när hon får veta
av Eva att "hon ju ändå har en kvinnlig hjärna". Priceless.
Idiotförklaring av halva jordens befolkning, hurra! Snacka om mansdiskriminering. Min första tanke när jag såg videon: Var är Pär Ström? Svaret? Precis här. Lite lam reaktion kan jag tycka men ändå, way to go Pär, jag håller med!

För vidare underhållning: läs debattartikeln som föregick det hela samt Nyamko Sabunis sakliga och normalfuntade respons.

Island går i bräschen för den sexpositiva feminismens död?

2010-03-26T07:38:00.007+01:00

Jaha, i dag vaknar man upp till att Island är världens mest feministiska land - sätter nästan morgonkaffet i halsen. Den stora dealen kring det hela är alltså att Island har stängt ned alla strippklubbar och förbjudit etablerandet av nya sådana. Det i kombination med sexköpslagen innebär alltså att landet är på god väg mot "the death of sex industry", som den feministiska statsministern Johanna Sigurdardottir uttrycker det.

Dislike på detta alltså. "Nu ska folk förstå att det inte är okej att köpa kvinnors kroppar", och så vidare. Det finns få saker jag blir så upprörd över som det ständiga fördömandet av andras sätt att leva: du ska tycka att ditt jobb är förnedrande, ingen ska kunna göra så här mot dig, du är hjärntvättad, ditt liv är förstört, din värdighet sitter i ditt kön.

Missförstå mig rätt, jag tycker också att trafficking är en fruktansvärd verksamhet, och jag fattar att det är detta problem man vill komma åt (även om det inte går att bortse från de tydligt moraliska undertonerna i artikeln jag länkade till). Trafficking och sexindustrin är så klart sammankopplade, visst. Men dels tror jag att förbud som dessa inte nödvändigtvis gör situationen bättre för de som är utsatta, och dels är det fruktansvärt vanskligt att glida in på banan "jag fördömer den sexuella aktivitet som jag anser vara icke önskvärd". Världens mest feministiska land? Pfft.

Nej du, ikväll blir det inget åka av

2010-03-25T17:52:00.005+01:00

Mykola Azarov verkar vara en skön snubbe. Nyligen vald till premiärminister i Ukraina har han anlitat en ortodox präst att driva ut sin företrädare Yulia Tymoshenkos "ande" ur sitt nya arbetsrum eftersom det "var väldigt svårt att andas därinne".

Som om ovanstående inte var nog har han även utsett en helt manlig regering med motiveringen att genomförandet av reformer "inte är kvinnogöra" och att kvinnor inte är tuffa nog att säga nej. Bra där.

Detta har dock fått den ukrainska kvinnorättsorganisationen Femen att reagera och i ett uttalande uppmanar de fruar, flickvänner och alla kvinnor nära regeringens ministrar att "bojkotta sex i protest mot den fräcka och förödmjukande behandlingen av Ukrainas kvinnor."

Är det här nu en effektiv och konstruktiv strategi? Förmodligen inte. Älskar jag tilltaget ändå? Jajemen.

(Fi)esta à la F!

2010-03-24T09:07:00.008+01:00

Eftersom jag gillar att det finns ett feministiskt parti samtidigt som jag verkligen inte håller med om alla dess åsikter, så ju det här rena drömmen: F! låter väljarna bestämma valfrågorna!

På deras hemsida har de alltså lagt upp en webbröstning, där man får välja ut 3 av 14 valfrågor som man tycker att F! ska driva. Gudrun Schyman själv tror att det kommer att bli jämställda löner, kortare arbetsdag och individualiserad föräldraförsäkring som vinner. Jag håller tummarna för att det bara är individualiserad föräldraförsäkring av ovan nämnda som klarar sig... Varför?

Jämställda löner, visst, låter ju asbra. Men som jag har skrivit om tidigare handlar inte detta om lika lön för lika arbete, utan grundar sig snarare i ren och skär (anti)klasspolitik. Och kortare arbetsdag, det motiverar F! med att "40-timmarsveckan förutsätter ett samhälle där kvinnor jobbar deltid för att ta hand om hem, barn och gamla." Ganska unken retorik. För det första, förutsätter 40-timmarsveckan verkligen detta? Jag tror knappast det. Och för det andra förstår jag inte hur arbetstidsförkortningen skulle hjälpa till att omfördela arbetsbördan i hemmet. Jämfört med detta är ju RUT ett mycket bättre förslag - låt drivna kvinnor satsa mer på karriären och ge samtidigt arbetslösa kvinnor (och män) jobb. Men hur som, oavsett RUT:s vara eller icke vara, det där med förkortad arbetstidsvecka köper jag inte för fem öre, åtminstone inte med de argument som F! har att komma med.

Nej, istället tycker jag att alla vi som brinner för jämställdhetsfrågor, men som gärna inte ser klassiskt vänsterorienterad politik, går in och röstar på något av de vettigare alternativen (typ "Ett modernt föräldrabegrepp"). Även om du inte ser dig själv som feminist (utan "jämställdhetsivrare", eller whatever) så är det här verkligen en chans man bör ta, om F! nu skulle komma in i riksdagen. Går på tre minuter. Se så, iväg nu!

Birro Birro Birro...

2010-03-20T10:49:00.003+01:00

Jag kan tycka att På Spåret är lite jobbigt att se på ibland. Som när Ranelid (extremfall, jag vet) kör den klassiska översittarstilen och behandlar sin medtävlande Alexandra Charles som något slags bihang. Eller som här, när Marcus Birro så löjligt går ut i Aftonbladet och påstår att han avgjorde finalen, när alla vi som såg programmet tydligt kunde se att det var Johanna Koljonen som drog det tyngsta lasset.

Och jag har bara sett män skämmas över att de inte kan svara på "uppenbara" frågor i programmet. Eller vägrat att chansa just för att det är under deras värdighet, typ (hej Göran Rosenberg). Svårt att ta det hela med en klackspark eller? För mycket "manlig status" på spel?

Hallå där, vi är också gravida

2010-03-17T07:38:00.009+01:00

Klaras big up till kampanjen "Klart jag ska vara hemma!" är värd lite mer uppmärksamhet tycker jag. Älskar, älskar, älskar detta! Först och främst för att siten mest består av män. Kan tyckas förminskande av mig? Ja, det är möjligt. Men jämställdhetsfrågor ses fortfarande av gemene man som nånting "tjejer håller på med", och därför kommer det här som värsta friska vinden. Dessutom innehåller siten mycket och riktigt bra innehåll. Tips och trix, andra pappor berättar, 18 skäl att vara hemma, snabbfakta, TCO:s pappaindex... Och framför allt: inte en massa hat mot "rabiatfeministerna", som annars är rätt vanligt i genren "män för jämställdhet", men då i form av Pär Ström och gänget. Det här är istället bara straight up pepp för alla blivande pappor där ute! Loves it, som sagt.

Offentliga sektorn - en kvinnofälla?

2010-03-15T12:03:00.005+01:00

Läste just en debattartikel på Politikerbloggen. Nima Sanandji, VD för tankesmedjan Captus, skriver om varför han inte tror att kvotering till bolagsstyrelser är rätt väg att gå för att nå jämställdhet inom näringslivet. För ovanlighetens skull har vi en motståndare som uttryckligen ändå anser att den skeva könsfördelningen är ett problem. Hurra!

Några intressanta (men inte direkt uppmuntrande) punkter i artikeln:

I Sverige är andelen kvinnor på chefsposter inom den privata sektorn 16 %, medan genomsnittet i EU ligger på 25 %. I USA är motsvarande siffra 38 %.
Kvinnor i Sverige tjänar i genomsnitt 35 000 kronor på att utbilda sig på universitetet. Inte per månad, inte per år, utan totalt sett. Vissa förlorar till och med på att utbilda sig.
Knappt var tredje arbetad timme inom näringslivet utförs av kvinnor.

Gissningsvis är den offentliga sektorn långt mycket större i Sverige jämfört med resten av EU, och definitivt jämfört med USA. Och den är utan tvekan kvinnodominerad. Varför pratar vi inte om vad kvinnor eventuellt förlorar på detta?

Kanske är det inte konstigt att könsfördelningen är skev i bolagsstyrelser när könsfördelningen inom hela sektorn är skev. Hur ska vi lösa detta? Diskussionen om makt handlar alldeles för lite om att för få kvinnor redan från början jobbar inom privat sektor.

Med detta sagt håller jag inte med Nima Sanandji om att kvotering nödvändigtvis är en "quick fix". Jag tror att mycket handlar om mentalitet, och hur vi förknippar makt med män. Om andelen kvinnor med makt ökar, så kommer vår (undermedvetna) inställning till vem som också är lämplig på en topposition att förändras. Förutsättningen för att en lag om kvotering ska vara gynnsam är dock att det finns tillräckligt med kvinnor inom det privata näringslivet. Jag själv kan inte ge några svar på hur detta ser ut i dag, men jag kan åtminstone drista mig till att säga att andelen kvinnor som "slussas in" i relativt lågavlönade jobb inom offentlig sektor inte direkt hjälper jämställdheten på traven.

Läs även andra bloggares åsikter om offentlig sektor, kvinnofälla, kvotering, jämställdhet, bolagsstyrelser, feminism

Franska hemligheter

2010-03-14T12:00:00.000+01:00

Brev till Jan

2010-03-13T00:29:00.005+01:00

Jag har filat på ett inlägg om kvotering ett bra tag och när jag via tips från vänner på Alliansfritt Sverige fick se nedanstående härligt motiverande youtube-klipp kände jag att det var dags:

Kära Jan Ericson,

Till att börja med: kvinnor är ingen minoritetsgruppering. Jag kan upplysa dig om att vi utgör halva mänskligheten. Således finns alla olika nationaliteter, sexuella läggningar, åldrar samt hårfärger och husdjursägare representerade inom just vår lilla grupp. Jag är glad att vi kunde reda ut det lilla missförståndet.

Vidare; könsrepresentation i bolagsstyrelser är en viktig symbolfråga som handlar om likvärdig tillgång till den ekonomiska makten i samhället. Det håller kanske inte gemene kvinna vaken om nätterna, men det heller är inget lyxproblem. Att andelen kvinnor i styrelserna ligger på knappa 20% (och har gjort så ett tag nu) är inte acceptabelt.

Ett styrelseuppdrag är inte ett jobb man söker, det är något man blir erbjuden. Att "kompetens och individen" skulle stå i centrum när det kommer till rekrytering i dagens läge (som så många kvoteringsmotståndare påstår) är skrattretande, då allt handlar om (manliga) nätverk och att känna rätt person. Kvotering är ett sätt att effektivt bryta detta mönster, eftersom det tvingar rekryterarna att lyfta blicken och verkligen börja leta efter kompetenta personer (något även kvinnorna i näringslivet fattat). Ditt sätt att lägga ansvaret på kvinnorna är klassiskt, men kvotering handlar inte om att kvinnor skulle vara svaga och hjälplösa varelser, utan om att näringslivet är trångsynt och att glastak behöver krossas (helst i går).

Du är rädd att moderata partistyrelsen inte förstår hur brett motståndet till kvotering är i resten av partiet. Då jag ägnade hela min hösttermin åt att skriva en c-uppsats i statskunskap om just borgerliga argument kring lagstadgad könskvotering till bolagstyrelser, vet jag att du har rätt om det moderata motståndet. Ni, liksom övriga i Alliansen, är alla rörande överens om att kvotering är en oerhörd styggelse som kommer leda till det fria samhällets undergång (-ish). Jag tror däremot att även din partistyrelse är medveten om detta.

Jag skulle bli mycket förvånad om Schlingmans utspel kring lagstadgad kvotering visar sig vara annat än tomma ord i syfte att locka lite kvinnliga väljare (kvinnor är ju som bekant mer rödgröna än någonsin) samt kanske sätta lite lagom press på företagen. Jag har mycket svårt att se kvotering som en del av Alliansens gemensamma politik, både Sabuni och Olofsson är till exempel hårdnackade kvoteringsmotståndare. Schlingmans uttalande känns därför gjort med vetskap om att en kvotering aldrig kommer bli aktuell.

Så Jan, jag tror att du kan pusta ut, sluta oroa dig för den moderata kvoteringspolicyn och bara hålla tummarna för att ni vinner valet. Tyvärr.

MVH /Sömnlös Kvinna

I dagarna har det även uppstått debatt om huruvida ett företag går med högre vinst när könsfördelningen är jämnare. Oavsett vad rapporter och undersökningar säger, vare sig de visar att kvinnor har positiv eller negativ effekt på resultaten, är det min åsikt att detta är fullkomligt irrelevant när det kommer till kvoteringsfrågan, då det ytterst är en fråga om maktfördelning. Resultat går upp och ner, och att detta skulle bero på könsfördelningen i styrelsen är bara ett uttryck för a) särartsfeministiskt tänkande (suck!) eller b) tron på att kvinnor inte har kompetensen ännu. Vilket de har. Basta.

Läs även andra bloggares åsikter om kvotering, Jan Ericson, lyxproblem, kompetens

Bringin' teh lolz (pt 3)

2010-03-12T12:00:00.000+01:00

Langa fram ett alternativ till RUT plz

2010-03-11T08:00:00.008+01:00

Klara skrev i går om sin syn på RUT under rubriken "Money money money". Ganska ironiskt kan jag tycka.

Jag håller självklart med Klara om att pengar är en grundläggande förutsättning för kvinnors självständighet. Det är också just därför som jag undrar vart pengarna, om hon fick bestämma, skulle komma ifrån? Inte från privata städjobb i alla fall, det har vi fått klart för oss. Men ska man kritisera RUT under parollen "var i helvete är ambitionsnivån", så tycker jag att det är på sin plats att själv langa fram ett alternativ. För det är väl inte ett alternativ att dessa kvinnor ska ha mindre pengar, som ju arbetslösheten innebär? Som Klara säger, RUT för onekligen med sig positiva effekter för arbetslösa och kvinnor som i dag jobbar svart: nya jobb, vita jobb, ökad trygghet.

Inom privat sektor har kvinnor dessutom oändligt större möjligheter att avancera om man jämför med det offentliga (ja, i princip så är det ju så). Om fler kvinnor i och med RUT kommer att äga och driva egna företag så är väl det jättebra? Att kunna expandera och utveckla verksamheten ger åtminstone möjlighet till avancemang vad gäller både befattning och lön. "Pengar är kanske inte allt. Men nog är det en jävla massa", skriver Klara. Och ja, där håller jag med dig än en gång. Och än en gång undrar jag hur de tidigare arbetslösa kvinnorna skulle få jobb (alltså: högre inkomst) med samma summa skattemedel i din värld?

Givetvis innebär RUT-avdraget precis som alla andra åtgärder en utgift för staten, men skatteintäkterna låter inte vänta på sig i och med de nya vita jobben. Och lägg till detta även minskade bidrags- och A-kassautgifter. Visst vore det dyrare att skapa nya jobb inom offentlig sektor, där hela lönen betalas med skattepengar? För privat städverksamhet betalar de som vill nyttja tjänsten direkt till städerskan ur egen ficka.

Och angående pengar till privat vs. offentlig sektor: jag förväntar mig att du inte tycker att pengarna ska gå till offentliga jobb inom hemtjänst/vård/andra kvinnodominerade yrken - eftersom det är just det som du vänder dig emot i ditt inlägg.

Summa summarum: RUT har, som du säger, stor inverkan på vardagen hos de kvinnor som annars skulle vara arbetslösa eller jobba inom svart sektor. Säg att RUT försvinner - kvinnor fortsätter att vara arbetslösa, kvinnor får mindre trygghet, mindre pengar att röra sig med, mindre självständighet. Hur lösa detta? Jag välkomnar förslag på alternativ.

P.S. 1: Jag menar inte att RUT är den enda och bästa lösningen, men den gör det ju faktiskt bättre för de som får jobben. Jag är seriös när jag säger att jag välkomnar ett förslag på alternativ till RUT. Jag tror som du (utan att egentligen ha kött på benen för detta påstående) att "kvinnoyrken" värderas lägre just för att det är "kvinnoyrken". Men RUT är i alla fall ett mycket bättre förslag än ingenting.

P.S. 2: Rätta mig om jag har fel, men är det inte vänsterns grej att klaga på att det inte går tillräckligt med pengar till kvinnodominerade yrken inom offentlig sektor? Helt plötsligt när det gäller privat sektor så vänder vi på pannkakan eller?

Money money money

2010-03-10T12:00:00.000+01:00

Ända sedan debatten om RUT såg dagens ljus har jag varit mycket kluven. Även om det finns vissa bra argument för avdraget för hushållsnära tjänster (svarta jobb blir vita, ökad social trygghet och inträde på arbetsmarknaden för framförallt kvinnor), har jag ändå alltid varit skeptisk. Den senaste veckan har frågan återigen varit på tapeten, och jag har fått anledning att verkligen fundera över varför jag inte kan förmå mig att sälla mig till, den inte helt obetydliga, skara som ensidigt hyllar åtgärden.

Frågan jag hela tiden återkommer till (och som också till viss del svarar på vad som är skillnaden mellan ROT och RUT) är: vad tjänar exempelvis en byggnadshanterkare om man jämför med en städerska? Betydligt mer. Och jag säger inte att det är de förra som tjänar för mycket. Det är snarare lönerna inom traditionellt kvinnliga yrken som är in i helvete för låga. Den emotionella värdering som ofta följer med dessa yrken - ”att ta hand om barn och gamla är det finaste man kan göra” eller ”det är en konst att kunna städa ordentligt” - må vara sanna påståenden. Men det betalar inte några räkningar.

Avdraget för hushållsnära tjänster är en åtgärd som de facto skjutsar in fler kvinnor i en låglönesektor (såklart kraftigt expanderad i samband med avdraget) och det med motiveringen att att det är vårt ”kunskapsområde”. Ursäkta? Hela världen skulle kunna vara kvinnors kunskapsområde och det är det som borde vara vår regerings ambition – att öppna upp möjligheter för alla. Och ja, ett vitt städjobb är bättre än ett svart eller att stå utan jobb, men var i helvete är ambitionsnivån? Står valet verkligen endast mellan städjobb inom privat sektor eller arbetslöshet? Det vägrar jag att tro.

Problemet är dock att man inte kan nämna det här utan att man anklagas för att förakta "kvinnoyrken" och de som utför dem. Jaha, så du ser ner på städerskor, vad fan har du för människosyn?

Men det är inte där min sko klämmer. Jag ser inte ner på något av dessa yrken eller enskilda individers val av försörjning – man gör det man måste eller det man vill. Att föra den sortens resonemang är ett billigt knep att låtsas som om att pengar inte spelar någon roll. Det kanske det inte gör för alla, men det gör det för de allra allra flesta. Pengar ger makt att kunna forma sitt liv på egna villkor.

Därför skulle man kunna resonera att om nu RUT ger jobb (hur många dessa egentligen är, därom tvistar dock de lärde) borde det vara en bra reform, fler kvinnor i arbete, hurra! Jobben är vita och pensionsgrundande, hurra! Och ja, så långt är jag med. MEN. Det är ett faktum att man tjänar oerhört lite som städerska, och det är både en kvinno - och klassfälla att uppmuntras in i ett lågavlönat yrke genom att säga att det nu är kvinnornas tur att driva näringsverksamhet. Underförstått: "städning är kvinnornas område, det är vad kvinnor kan". Är det regeringens uppdrag att upprätthålla synen på städning som ”kvinnogöra”? Ska skattepengar användas till att upprätthålla en struktur som gör att främst kvinnor tar lågavlönade jobb?

Vad det hela kokar ner till är alltså good ol´cash och det faktum att kvinnor som grupp tjänar betydligt mindre än män som grupp. Jag tycker att den aspekten i debatten har kommit alldeles i skymundan. Lotta Gröning snuddade lite vid den i SVT:s Debatt, där hon frågade sig ”var är pigorna?”. Vad är det för skillnad mellan att slava i offentlig sektor, typ hemtjänst, till en skitlön eller att städa i privat sektor för en skitlön? Och svaret är: egentligen ingen. Kvinnor förväntas göra de här yrkena ändå och deras kunskaper och erfarenheter värderas extremt lågt oavsett om det är marknaden eller det offentliga som sätter lönerna. Problemet sträcker sig alltså egentligen bortom RUT och blockpolitik, avdraget i fråga är bara ett symtom.

Det kommer förvisso alltid finnas yrken som är lågavlönade relativt sett. Problemet ligger i att dessa yrken idag domineras av kvinnor. RUT, eller kanske framför allt retoriken och tankebanorna kring avdraget, gör absolut ingenting för att förändra detta.

Pengar är kanske inte allt. Men nog är det en jävla massa – även för kvinnor.

P.S. när det gäller medelklassen och dess ”livspussel”: Det är beklagligt att man har svårt att få vardagen att gå ihop. Att köpa hushållsnära tjänster är en lösning. Men just RUT kommer inte åt själva roten till problemet – könsuppdelningen av sysslor i hemmet och samhället – utan är bara ett sätt att låta några kvinnor göra det som förut var alla kvinnors jobb, med hjälp av statliga styrmedel. Och det mina vänner är bullshit. D.S.

P.S 2 Skön ironi i sammanhanget är för övrigt att Moderaternas nya jämställdhetspolitiska plattform fastslår följande: ”Kvinnor tjänar, äger och bestämmer fortfarande mindre än vad män gör. Det är inte acceptabelt.” D.S

Läs även andra bloggares åsikter om RUT, hushållsnära tjänster, kvinnofälla, pengar, livspussel

Land of confusion

2010-03-08T18:52:00.006+01:00

Ja, jag lyssnar på Genesis. Men desto viktigare - Sverige verkar ju onekligen vara förvirrat i dag. Är det okej att gratulera på Internationella kvinnodagen eller inte?

Moderaternas Twitter, där man gratulerar "alla kvinnor" på Internationella kvinnodagen, har utlöst raseriutbrott på bloggar här, här och här. För att nämna ett fåtal. Moderaten Lorri Mortensen Mates uttrycker sig dessutom som följer, i ett inlägg på Moderatnytt:

"I många länder uppvaktar männen sin kvinna extra på Internationella kvinnodagen. Det är något stort och betydelsefullt och man vill visa att man respekterar [kvinnor]."

Det här uttalandet (och hela blogginlägget för den delen) är ju helt "sinnes" på flera olika sätt. Att män ska uppvakta kvinnor, och dessutom sina kvinnor, med blommor är bara way too ironiskt och förminskar verkligen meningen med den här dagen. Jag håller med Lisa Förare Winbladh om att Internationella kvinnodagen knappast är någon jävla Mors dag. Det är ingen dag att gratulera kvinnor för att de är just kvinnor.

Att däremot gratulera de personer och grupper som kämpar för kvinnors sak tycker jag är något som nästan hör den här dagen till. En uppmuntran att fortsätta kämpa. Det, i kombination med att uppmärksamma att vi har oerhört mycket kvar att göra, som Hanna Fridén skriver. Det behövs (sorgligt nog) en särskild dag för att informera om de orättvisor som världens kvinnor står inför, framför allt med tanke på hur dessa frågor ofta kommer i skymundan resterande 364 dagar.

Men som tur är finns det människor som uppmärksammar dessa frågor året om. Och jag vill med detta inlägg gratulera alla er som inte ger upp kampen - er insats gör skillnad. Så grattis, och fortsätt för guds skull med det ni gör!

Fler progressiva pappor

2010-03-07T13:45:00.004+01:00

Igår skrev jag om den allt starkare pappaopinionen, och idag vaknade jag upp till ännu en glad nyhet:

Klart jag ska vara hemma!

Carlos Rojas kampanj, med ambitionen att sänka TCO:s pappaindexprognos med i alla fall ett par år, drar igång i morgon. Tills dess kan ni läsa lite mer (och se fina bilder) här.

Hurra för PIFF (och Robinson-Martin)!

2010-03-06T18:11:00.012+01:00

Såhär i RUT-tider* är det lätt att glömma en mycket viktigare valfråga, nämligen den om individualiserad föräldraförsäkring. Jag hoppas hoppas hoppas att åtminstone de rödgröna kommer ta den här frågan på allvar och inte fega ur. När man läser citat som det nedan inser man exakt hur viktigt det är med offensiv lagstiftning i det här fallet:

" -Pappaindex ökar betydligt långsammare än i början av 2000-talet, säger TCOs ordförande Sture Nordh. Det kommer att ta lång tid innan vi har uppnått målet om ett jämställt uttag, 51 år för riket som genomsnitt. Det varierar också regionalt, från 24 år i Kronobergs län till 600 år i Västmanland."

Yay, grattis Västmanland!

Hur som helst, det är valår och landet har börjat vakna. Framför allt har papporna börjat vakna, Robinson-Martin (av alla människor) har lanserat portalen coolapappor.se, i syfte att "inspirera pappor att stärka sig i sin papparoll", och det gillar vi ju.

Sedan har vi ett något mer politiskt projekt, nämligen startandet av PIFF - Pappor för individualiserad föräldraförsäkring, PIFF är ett partipolitiskt obundet nätverk som vill vad de heter och menar allvar

Det gillar vi ännu mer tror jag.

* det kommer ett RUT-inlägg i sinom tid, under förutsättning att jag får ordning på min förvirrade tankevärld

Bringin' teh lolz (pt. 2)

2010-03-05T19:02:00.002+01:00

Det här överträffar ju lätt allt jag har sett i klädväg nånsin. Ljusrosa och kavlar och grytvantar och stekspadar (och tungskrapa?)... För bebisar på 6-8 månader? Really? Det sorgliga tippar liksom över i asgarv för mig. Måste bara haffa den här "sköna" overallen till min blivande unge.

-Va ele som e så lolit mamma?

Bild lånad från bloggen Sociological Images.

Det här gör mig lyrisk

2010-03-05T07:51:00.002+01:00

Många har nog fått nys om fantastiska Rättviseförmedlingen vid det här laget, men säkert långt ifrån alla. Det känns som om det här kan bli något stort, eller hur va? Initiativtagaren Lina Thomsgård har fått med sig drygt 1 800 fans på Facebook efter bara några dagar.

Tanken med det hela? Väldigt simpel. Det finns otaliga områden som är mans- eller för den delen kvinnodominerade. Det har till exempel talats mycket om historieböckernas överdos av män på sistone, vilket Rättviseförmedlingen uppmärksammade; bad folk att leverera tips på historiskt viktiga men i böckerna icke-förekommande kvinnor; lade upp en radda förslag på tillägg på hemsidan. Voilà!

Ytterligare ett exempel: någon eftersökte män som skulle kunna leda lite barnunderhållning. Vederbörande hörde av sig till Rättviseförmedlingen, som i sin tur förmedlade vidare denna önskan till alla Facebookfans.

Det här är ett praktexempel på något enkelt, men ändå så genialt. En slags arbets-/idéförmedling i jämlikhetens namn. Jag bara älskar det. Och klart att du också ska bli ett fan! Jo jag sa klicka på länken rå.

P.S. Om jag hade fått bestämma loggan så hade det även tittat ut en pil från ringen där uppe. Men det är ju jag det...

Bringin' teh lolz

2010-03-04T15:12:00.004+01:00

AHHH - panik! Shiloh har kort hår och byxor! Och hon har inga dockor att leka med! Hon kommer bli en pojke! Ring soc!

"Grattis" världen - könsstereotyperna lever och frodas

2010-03-03T11:50:00.015+01:00

Fenomenet grabbar som svinar, skämtar om sin sexualitet och är allmänt "chill" vad gäller allehanda droger (i teve alltså) är knappast något nytt. Men det är något jag fortfarande stör mig så innerligt på. Har, som sist i ledet, börjat kolla på det gamla "Grattis världen" med Filip och Fredrik. Tycker att det är ett nice program och hela den biten, men kan inte sluta tänka på att om programmet skulle vara med Filippa och Fredrika så skulle det istället sändas på motsvarande "Öppna kanalen", alternativt inte alls. Kanske att ingen ens skulle vilja kolla. Ni tänker att "Jo, det skulle vi visst, det spelar ju ingen roll att dom är killar, vi gillar bara att dom gör sin grej". Men näe, jag är inte så säker på det.

Tänk er att det enda vi ändrar i programmet är Filips och Fredriks kön. Inget annat. Hur många skulle tycka att dom var sköna i klippet här nere? Eller när kameramannen zoomar in deras "ballar"? Eller när dom tävlar i att spotta bajs? Eller bara är allmänt packade? Svaret är troligtvis: inte särskilt många. Filippa och Fredrika skulle nog snarare klassas som jobbiga och äckliga än sköna och frigjorda.

"höhö"

Jag kan tänka mig att typ Carolina Gynning eller Nour El-Refai skulle kunna få publiken med sig på en sådan här grej, men räknas det (i det här fallet)? Dom är ju redan etablerade som två "sköna" tjejer. Killar slår ju igenom med program som "Grattis världen". Jag har för mig att MTV sände ett program motsvarande Jackass fast med tjejer, någon som känner till? Antar att dom bara sände det i en säsong, det floppade ju. Jag minns i alla fall att jag själv tyckte att det var lite löjligt (även om jag göttade mig i att MTV sände det av ovan nämnda anledning). Men there you go liksom, jag själv tyckte att det var löjligt. Hur löjligt är inte det? Skämmes på mig.*

Anyway, är jag ute och cyklar gällande den här grejen? Jag har ju liksom tagit för givet hur en majoritet skulle reagera "ifall att", vilket såklart inte är helt oproblematiskt. Men hur som helst, tycker ni något annat så hit me. Det skulle ju vara oerhört befriande om jag hade fel.

* P.S. Reserverar mig för att jag kanske tyckte att det var löjligt för att det var typ det 10:e programmet i rad där man tävlade om vem som kunde äta mest pubeshår. Inte? Nehe.

Bu för Björn Borg

2010-03-02T22:51:00.003+01:00

"Åååh, vad vi gillar att gnugga plast mot våra taniga kroppar" skriker de undernärda tjejerna på denna reklambild i tunnelbanan åt mig varje dag. Det började så bra med reklamfilmen för Björn Borgs nya underklädesserie Love for all (även om kopplinen till underkläder kan tyckas nåågot långsökt) där ett homosexuellt manligt par blir vigda i kyrkan av en kvinnlig präst. Men vad hände sen? Tillbaka på ruta ett - överretuscherade ben med plastig look som är förvånansvärt lika mina gamla Barbiedockors. Jag blir så trött, less och ganska förbannad över att detta är den bild av kvinnokroppen som vi tydligen fortfarande måste matas med! Synd - hade annars kunnat tänka mig att köpa trosorna som egentligen är riktigt schyssta, men någonting fick mig att tappa lusten på vägen!

Inga konstigheter?

2010-02-26T19:39:00.009+01:00

I dag hittade jag den här videon via Paradise-Cimons blogg:

Jag har tidigare skrivit om den extremt tidiga sexualiseringen av kvinnokroppen. Att ett gäng sju-åringar dansar PCD-style, till en sådan låttext, klädda som jajagvetintevad är helt åt helvete. De är SJU ÅR GAMLA! Kalla mig konservativ, men det borde väl vara en ålder då man lär sig de fyra räknesätten och inte diverse förförelsekonster?

Fy fan vad jag är glad över att jag inte är ett barn av den här tiden.

Foglig hustru önskas

2010-02-12T12:19:00.006+01:00

Svd.se påbörjade i veckan en artikelserie om s.k. fruimport - svenska män som satt i system att ta hit thailändskor, i hopp om att få en foglig hustru. Svenskor är ju så krångliga och feministiska, ställer en massa krav och ifrågasätter saker hela tiden. I Thailand är kulturen annorlunda och brudarna mer tillmötesgående. Perfekt!

Kvinnorna som kommer hit från Thailand är självklart inte ointelligenta varelser som inte förstår sitt eget bästa. Kanske är det exakt en sådan relation de vill ha. Och det är klart att det finns thailändskor som utnyttjar männen också, att dessa förhållanden i många fall börjar i tron om ett ömsesidigt utbyte. Kärlek, sex och uppmärksamhet mot ekonomisk trygghet.

Men om du kommer till ett främmande land, ofta för att undslippa extrem fattigdom, inte kan språket och är totalt beroende av en annan människas välvillighet - ja då är du i en oerhört utsatt position. Tydligen måste relationen ha varat i två år för att ett permanent uppehållstillstånd ska kunna utfärdas. Med ett telefonsamtal till migrationsverket kan du bli hemskickad till Thailand igen. Praktiskt för din pojkvän om du inte skulle visa dig vara vad han hade tänkt sig eller, den stora fasan, börja influeras av de svenska kvinnorna och "ställa krav utifrån svenska ideal" (tänk om den thailändska fogligheten inte sitter så djupt?).

Så vad är man då beredd att utstå för att få ett bättre liv? Två år med misshandel och isolering från omvärlden? Exemplen som tas upp är helt fruktansvärda och att det finns mörkertal verkar ju inte orimligt med tanke på omständigheterna. Att dessa män dessutom upprepar mönstret gång på gång gör mig mörkrädd. Det här handlar inte om några stackars "kärlekskranka" svennar utan kvinnoföraktande jävla svin.

Stigmatiserar man då förhållanden mellan svenska män och utländska kvinnor genom att lyfta fram det här? Ja, det gör man kanske i viss mån. Det finns säkert många par därute som får sin relation ifrågasatt och ilskan över detta syns tydligt i till exempel det här kommentarsfältet.

Det lustiga i sammanhanget är att ilskan riktas mot kvinnojourer, SVD och (såklart) feminister i allmänhet, som "drar alla män över en kam" och för att dessa, i mångas mening extrema undantag, uppmärksammas. Man kan ju tycka att ilskan borde riktas mot orsaken - de män som uppvisar en enormt taskig kvinnosyn (där kan vi snacka rasism), utnyttjar thailändskornas sårbara situation när det kommer till uppehållstillstånd och de facto ägnar sig åt modern slavhandel. Det är ju dessa män som berättigar artikelserier som denna.

Pelle Billing skriver om hur män och kvinnor som har förhållanden med asylsökanden framställs olika i media. Och det finns vissa poänger med hans resonemang, absolut. Självklart kan det handla om kärlek oavsett om det handlar om en svensk man och en utländsk kvinna eller vice versa och ja, kvinnor är också kapabla till att utnyttja andra människor. Men finns det verkligen en marknad för "lydiga makar" från andra länder som det uppenbarligen finns med västerländska män och utländska "lydiga hustrur"?

Jag har exempelvis väldigt svårt att tänka mig att det skulle finnas en motsvarande uppsjö av forum eller hemsidor för svenska kvinnor som vill åka till Afrika/Mellanöstern/Wherever för att ta hem en lydig make som kan uppfylla alla ens krav.

Say it with me people: könsmaktsordning.

Läs även andra bloggares åsikter om importfruar, Thailand, kärlek, könsmaktsordning

Jämställdhet upprätthålls inte av handskakning

2010-02-09T16:58:00.008+01:00

I går dömde tingsrätten Arbetsförmedlingen för religiös diskriminering sedan de dragit in den ekonomiska ersättningen för en muslimsk man eftersom han inte velat skaka hand med en kvinnlig, potentiell chef. Mannen ska istället ha bugat och fört handen till bröstet. Reaktionerna har såklart inte väntat på sig.

Argument som "antingen ska man ta alla i hand eller ingen" eller "man måste ta seden dit man kommer" viner tätt. Många är också de argument som hävdar att jämställdheten i och med domen har blivit underställd religionen och att detta är en "framgång för en medeltida kvinnosyn", eftersom vi i Sverige enligt lag måste behandla män och kvinnor lika.

Liksom när Carl Hamilton blev bestört över att de två tjejerna från Halal-TV inte ville skaka hand med honom undrar jag när handskakning blev det ultimata och enda acceptabla uttrycket för jämställdhet och respekt? Snälla nån, det hänger väl inte på om händerna vidrör varandra eller inte, det finns tusen andra sätt att visa att man är välvilligt inställd till en person.

De bakomliggande skälen till och den religiösa legitimiteten i mannen och Halal-TV-tjejernas inställning till kroppskontakt med det andra könet må kunna ifrågasättas och diskuteras. Men är ett uteblivet handslag anledning nog att drabbas av någon slags jämställdhetspanik (sorgligt nog ofta med rasistiska undertoner)? Mycket tveksamt.

Läs även andra bloggares åsikter om religiös diskriminering, Arbetsförmedlingen, skaka hand, jämställdhet

Jämställdhetsbussen

2010-02-04T20:37:00.005+01:00

Sedan ett par veckor tillbaka bor jag i Spanien, landet där det billiga rödvinet flödar och siesta är verklighet. Det är också landet där F! har ett systerparti och där statsministern tar jämställdhet på allvar.

Hur som helst, jag kommer med största sannolikhet få anledning att skriva mer ingående om den spanska jämställdhetspolitiken, men det jag tänkte att det här inlägget skulle handla om är "El autobús de la Igualdad" som jag råkade gå förbi häromdagen.

Nu råkade klockan vara rätt sen och bussen var således inte öppen för besökare, men endast en googling senare visade sig mina misstankar stämma: Den blåa bussen åker runt i regionen Castilla y León för att informera och sprida kunskap om jämställdhet, främst riktad till barn och ungdomar.

Åh, detta gör mig bara så glad! En buss för att på ett enkelt och roligt sätt kunna sprida budskapet att alla ska ha samma möjligheter - är det inte helt underbart?

Farliga Birgitta Ohlsson

2010-02-03T16:01:00.003+01:00

I dagens Expressen kan man läsa en oerhört underhållande debattartikel av Eva Sternberg, där hon menar att vår nytillträdda EU-minister Birgitta Ohlsson är en "farlig förebild" därför att hon är gravid och vill jobba samtidigt. Sternberg är nere med biologin (surprise, surprise!) och menar att kvinnor för barnens bästa inte ska "leka män" genom att lämna huset.

"Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas"

På sin blogg fortsätter Sternberg sitt korståg mot den onaturlighet som är arbetande mödrar genom att dra vilda slutsatser om vad detta får för konsekvenser för samhället:

"...om det vore så, att vi har kommit på något som är friskt och
ändamålsenligt genom att göra fäderna till babyskötare och kvinnorna till arbetare i
hierarkierna utanför hemmen, hur kommer det sig då att vi mår så dåligt?
Hur kommer det sig att skolan är en enda mobbningasrena [sic], barnen går på lugnande
medel och procenten bokstavsbarn i Sverige är näst högst per capita i världen?
Kan någon då förklara varför barnen i Sverige är de som i högre utsträckning än i andra
jämförbara länder använder alkohol och andra droger före femton års ålder?
Svara mig den som kan!"

Ja du Eva Sternberg.. Att barn mår bra av tid med ansvarsfulla och uppmärksamma vuxna är det nog ingen som förnekar. Men att hävda att enbart kvinnor, eller rättare sagt mammor, kan fylla en sådan funktion är betydligt farligare för barns möjligheter till ett lyckligt liv än en gravid EU-minister.

Läs även andra bloggares åsikter om Eva Sternberg, Birgitta Ohlsson, arbetande mödrar, könsroller, idioti

En svensk röst

2010-01-31T15:46:00.007+01:00

I dag meddelades det att Margot Wallström har blivit utnämnd till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, en helt nyinrättad post. Wallström ska i sitt arbete verka för "att FN-resolutionen 1820 om sexuellt våld i krigsdrabbade områden efterlevs under konflikter" samt "främja kvinnornas roll i samhällsuppbyggnaden" när konflikten har upphört.

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg där jag kritiserade Bildt för att vara alldeles för passiv när det kommer till att inkludera kvinnors erfarenheter och perspektiv inom internationellt freds-och säkerhetsarbete. Även om Wallström inte kommer representera Sverige på samma sätt som Bildt gör i sin roll som utrikesminister så har vi i alla fall fått en svensk, förhoppningsvis stark, röst i denna angelägna fråga. Jag både tror och hoppas att Wallström kommer göra ett utmärkt jobb!

Och även om Bildt inte själv uppmärksammar kvinnors utsatta situation i konflikter har han dock haft ett finger med i spelet när det kommer till utnämningen, då han, med resten av regeringen bakom sig, var den som nominerade Wallström till jobbet. Åtminstone ett litet steg i rätt riktning.

Nour regerar

2010-01-29T09:00:00.000+01:00

Bara bröst från fejan till bloggen

2010-01-28T10:38:00.005+01:00

I hopp om att detta når ut till åtminstone någon mer än mina (i många fall likasinnade) facebook-vänner, bjuder jag på 1. en gammal status:

Lina Eriksson tänker på "det här med topless" igen, och undrar om de som framför argument som att "ska inget längre få vara heligt?" även stödjer tanken bakom att kvinnor i vissa länder förväntas skyla sitt hår, vare sig de vill det eller inte. Allt annat vore ju oanständigt enligt rådande normer, eller hur?

Och 2. en fantastisk seriestripp av Sara Hansson, tillika min profilbild:

Det skulle vara trevligt om nån anti-bara-bröstare kom till tals med ett vettigt argument mot ovanstående. För hittills ligger ju nivån på andra sidan debatten i klass med "skärp er nu tjejer". Ingen särskild tyngd i det va?

Läs även andra bloggares åsikter om bara bröst, klädkoder, sexualisering, anständighet, feminism

Rätten till könsneutral lönesättning går före principen om mindre byråkrati

2010-01-25T13:37:00.004+01:00

Moderaterna gör en satsning i feministisk riktning. Bland de viktigaste punkterna finner jag den om kartläggningen av löneskillnader. Det skulle vara så befriande att en gång för alla få en grundlig redogörelse för vad som gör att löner skiljer sig åt mellan män och kvinnor, och hur stor denna skillnad är.

Pär Ström menar ju att skillnaden som beror på kön ligger någonstans på promillen. Andra argumenterar för (orimligt) höga siffror. Det finns så klart skillnader som är berättigade. Det går ju inte att utan vidare jämföra genomsnittsinkomsten för alla män och alla kvinnor - män sitter ju i större utsträckning på höga poster och tar sig an mer riskfyllda jobb. Hur som helst, jag själv kan komma på två viktiga problem som man kan tänkas komma åt genom en grundlig undersökning av löneskillnaderna:

Hur stor löneskillnaden är mellan män och kvinnor med samma befattning, samma utbildning, samma erfarenheter och så vidare. Är denna skillnad konstant mellan branscher eller tydligare inom vissa?
Hur mycket den låga lönen i vissa yrken kan förklaras av att yrket är kvinnodominerat.

Moderaterna vill kartlägga lönesättningen i större utsträckning än tidigare: den privata sektorn måste rapportera vartannat istället för vart tredje år, och den offentliga sektorn måste rapportera varje år. Arbetsgivare kommer sedan att rankas så att man ska kunna jämföra i hur stor utsträckning de efterlever en könsneutral lönesättning. Jag antar att detta kommer innebära en storm av motsättningar från privata sektorn, som kommer anropa Alliansens mål om mindre byråkrati för företagen. Men som Hillevi Engström säger:

"...ur mitt perspektiv så är regelförenkling underordnat rätten till en saklig lön."

Läs även andra bloggares åsikter om löneskillnader, Moderaterna, Pär Ström, lönesättning, jämställdhet, feminism

"A laissez-fair policy toward leg hair"

2010-01-21T12:00:00.000+01:00

För ett par dagar sedan vann Mo'Nique en Golden Globe för sin insats i filmen Precious. Och hon gjorde det au naturel:

Tydligen är det här med håriga ben lite av hennes grej. Hon har tydligen visat upp sina orakade vader på The View med orden "I must show America what a real leg looks like . . . because it's too much in the morning, every morning, to shave, to cut, you got Band-aids baby".

Man måste älska när någon vågar utmana utseendenormen i de här sammanhangen. Det här är den bästa "kvinnorharegentligenocksåhårpåkroppen"-händelsen sedan Julia Roberts vinkade till pressen på premiären av Notting Hill i slutet av 90-talet.

Way to go Mo-Nique!

RIP Cliff - aborterad 2009.01.20

2010-01-20T11:00:00.007+01:00

Haha, "...and then painting a nursery, either pink or blue, helps give women the information they need to be sure they're making the right decision." Hur som, det här med "name the baby" för ju tankarna direkt till vaktmästaren Ove. Ni vet, han som blev utsatt för ett abortförsök.

Gästblogg: Håll käften och sjung

2010-01-18T18:00:00.000+01:00

Shut Up and Sing är namnet på en dokumentär från 2006 om Dixie Chicks. Dixie Chicks är en countrygrupp från Dallas, Texas, USA och har varit aktiva sedan 1989. Under en konsert i London 2003 sade Natalie Maines, gruppens frontfigur och ledsångare sedan 1995 följande, tio dagar innan invasionen av Irak: "We don't want this war, this violence, and we're ashamed that the President of the United States is from Texas".

Dixie Chicks, som ett traditionellt countryband bestående av tre söta southern gals, skar sig där och då med lejonparten av deras lyssnarskara - kristna, konservativa sydstatsbor som kanske inte skulle göra vad som helst för sitt land men i alla lägen skrika hur högt som helst för det. George W Bushs förtroendesiffror var även vid denna tidpunkt högre än någonsin. Det tog, kort sagt, hus i helvete.

Det är här Shut Up and Sing börjar, och vi får sedan följa bandet under tre år av bojkottande radiostationer, sänkta försäljningssiffror (de är emellertid fortfarande tidernas bäst säljande band bestående av endast kvinnor), före detta fans som bränner deras skivor, mordhot och förminskande kommentarer i media. Det är ett fascinerande porträtt av ett band, till synes i kris, men som mitt i all kontrovers står stolta och vägrar böja sig för någon. De har redan en uppenbart stark sammanhållning i början av filmen som bara utvecklas och stärks än mer med tidens gång.

Det går förstås inte att undgå att se denna film ur ett feministiskt perspektiv. Den förlegade kvinnobild som finns i USA (och i synnerhet södern) tar sig uttryck redan i filmens titel: de söta countryflickorna förväntas hålla käften och sjunga. Såväl av publiken (inte bara män) som röster i media (återigen: inte bara män), som båda mer eller mindre säger det uttryckligen. Man kan spekulera i vad reaktionen hade varit om ett Dixie Dudes hade stått bakom samma ödesdigra uttalande där i London 2003 och svaret är: i grunden ungefär likadan - när det kommer till extrempatriotism är amerikaner (tack och lov?) hyfsat könsneutrala och ryter till på minsta lilla negg, från vem det än är. Åtminstone den initiala reaktionen, i synnerhet från publiken, skulle nog inte te sig alldeles särskild från den vi ser här. Skillnaden ligger i rollen Dixie Chicks som kvinnliga artister förväntas spela, och de skällsord och tillmälen de får utstå (se "stämplarna" på ovanstående bild bland annat), speciellt av media och sedermera även av kreativa konsertbesökare med tillhörande plakat när de inte bara misslyckas med att leva upp till bilden utan helt bryter med den. Inte noga med att de kliver ur rollen som vackra underhållare som ska just hålla käften och sjunga, de faktiskt utnyttjar sin maktfyllda position för att säga något om Viktiga Saker de inte har något rätt att uttala sig om! De vet inte vad de pratar om.

På gamla goda Fox News (som ätit ur stora republikanska handen sedan urminnes tider) låter inte domarna vänta på sig. De är ignoranta. De, mycket riktigt, vet inte vad de pratar om. "I call them the Dixie Twits", inleder en kostymman. "These are the dumbest bimbos, with due respect (!), that I have seen". Bill O'Reilly, chefsidiot på Fox News, som vanligtvis nöjer sig med att kalla de - oftast manliga - gäster han är missnöjd med för "pinheads", går precis så här långt: "These are callow, foolish women who deserve to be slapped around".

Men bandet vägrar som sagt böja sig. Vägrar be om ursäkt. De (eller i huvudsak Natalie Maines) slår ner förslag på förslag som managern lägger fram för att vara bara aningen tillmötesgående mot medierna. Och det är så härligt att se hur denna Maines, inte bara i eldiga diskussioner om integritet och moral, aldrig på något sätt låter sig definieras, varken av kön eller något annat. Hon är inte en stark kvinna per se (även om hon automatiskt är även det), hon är bara en så stark och imponerande person.

De brottstycken ur bandmedlemmarnas privatliv vi får se skänker också en intressant, härligt nyanserad bild av Familjen (i synnerhet den klassiskt perfekta amerikanska). Eftersom Dixie-brudarna som sagt är tidernas bäst säljande band bestående av endast kvinnor är det de som, kort sagt, brings home the bacon och jobbar mest (i huvudsak genom att turnera) medan deras män glatt stannar hemma och tar hand om barnen och sitt, även om de också jobbar i viss utsträckning (två av dem är musiker och deltidsbonde, en skådespelare). (Kul halvrelaterad fakta här: när Twilight-författaren Stephenie Meyers miljoner började rulla in sade hennes man upp sig från sitt arbete som advokat och blev självutnämnd hemmaman för att ta hand om deras två barn. Hela familjen är förövrigt mormoner.)

Det är en av de bästa dokumentärer jag sett, om ett band jag knappt kände till innan. Och även om jag inte är speciellt svag för country har jag numera ett nytt anthem närhelst min stolthet känns trampad på: Dixie Chicks - Not Ready to Make Nice.

Se den, okej?

Petter Arbman (som i vanliga fall bloggar här)

oh. my. fucking. gawwwwd.

2010-01-18T10:00:00.002+01:00

Apropå svinerier... Kvinnorna från the Democratic Women's Caucus

försöker få sitt sagt om the Health Care Bill men blir totalt jävla

nedtystade. Jag finner inga ord. Trotsåldern 2.0?

Dags för Bildt att vakna

2010-01-17T21:50:00.014+01:00

"Under de senaste 50 åren har fler flickor mördats - just för att de är flickor - än män dött under 1900-talets alla krig. Ja, varje årtionde dödas fler flickor än alla de människor som slaktats under 1900-talets olika folkmord."

Något som inte ofta får så mycket uppmärksamhet här på Ansats är internationella utblickar, förmodligen för att det är lättare och bekvämare att konfrontera och fundera över fenomen i sin närhet. Men jag läste nyss en text av Per Wirtén som jag bara måste kommentera.

"Könsmördare" handlar om det fruktansvärda våld kvinnor över hela världen möter enbart på grund av sitt kön. Statistiken i citatet ovan talar sitt tydliga språk, och man frågar sig såklart hur i helvete detta kan få fortgå så pass obemärkt?

I höstas var jag på ett seminarium om könskvotering till bolagsstyrelser. Samtalet gled dock in på ett problem som den övergripande frågan om jämställdhet brottas med - att den aldrig tycks vinna något momentum. Det rullar liksom aldrig på, tystnar rösterna, stannar utvecklingen av. Flera av deltagarna, framför allt de från riksdagspartierna, vittnade om att jämställdhet, hur mycket den än existerar formellt, fortfarande kräver ständig vårdnad och uppmärksamhet om man vill se faktiska resultat. Jämställdheten kommer inte av sig själv.

Det systematiserade och utbredda våldet mot kvinnor är en global säkerhetsfråga. Det är uppenbart att situationen kräver mer uppmärksamhet och att de drabbade kvinnorna måste få chans att föra sin egen talan. Det är lika uppenbart att det här är en fråga som måste behandlas på internationell nivå. Den borde vara en självklar del av den svensk utrikes-och säkerhetspolitiken (liksom strävan att bredda definitionen av säkerhet till att handla om mer än just frånvaro av regelrätta väpnade konflikter).

Därför blir man jävligt upprörd när man läser Kvinna till Kvinnas granskning av utrikesminister Carl Bildt, som syftade till att se om avsikten i utrikesdeklarationen om kvinnors deltagande i freds- och säkerhetsarbete avspeglades i hans arbete. Svaret är nej. Bildts ointresse (okunskap?) är skrämmande.

Det räcker inte att de svenska utrikesdeklarationerna på pappret stödjer FN:s resolution 1325. Sveriges representanter i internationella sammanhang måste också aktivt driva frågorna kopplade till den problematik resolutionen uppmärksammar.

Det är faktiskt deras förbannade skyldighet.

Läs även andra bloggares åsikter om könsmördare, gendercide, Per Wirtén, Kvinna till Kvinna, Carl Bildt, skyldigheter

2010 - Vaginans år

2010-01-17T01:12:00.003+01:00

Snubblade över facebookgruppen Vaginans år 2010 - the vagina strikes back häromdagen och kunde glatt konstatera att någon (några?) driftiga personer har beslutat sig för att göra 2010 till året "då vaginan slutar vara en skämsig framskärt man inte kan prata om, och blir behandlat med sin rättmätiga dos awesome".

hehe.

Fet like på detta, fram för fler fittskämt! Besök projekets blogg på sniglad.blogspot.com (namnet!) och ta del av intressanta funderingar kring vår relation till tha vajayjay samt det stående inslaget "veckans vagina". Kanske ska man ta och skicka in ett bidrag...?

Om myggbett som svider...

2010-01-16T12:41:00.011+01:00

Har ni läst "Myggor och tigrar" av Maja Lundgren? Hon som fick så mycket skit för att hon hängde ut enskilda personer och för att hon ansågs paranoid. Jag älskade boken. Åtminstone bitvis. Långa stycken om hennes Camorraförtjusning intresserade mig inte särskilt, men resten.

De intressanta delarna liknar debattartikeln signerad Åsa Beckman i gårdagens DN. Det Beckman skriver om var visserligen en rätt uppenbar kränkning, medan Lundgren oftast porträtterar subtila ageranden (kopplingen till boktiteln: vi pratar om myggor här) men som ändå i någon mening förminskar ditt värde. Medvetet eller omedvetet. Och du går ifrån platsen med en klump i magen, kanske utan att riktigt kunna klura ut anledningen till det.

I Maja Lundgrens fall handlar det bland annat om hur hennes chef på Aftonbladet alltsom oftast fann det naturligt att i första hand fråga en man om han ville skriva om något av "de tyngre" ämnena. Subtila "lilla gumman"-beteenden som det inte är lätt att sätta fingret på, och än mindre kritisera. Kan det inte vara så att just den här mannen passar bäst att skriva om just det här ämnet? Man kommer liksom alltid att mötas med försvarbara argument. Så står man istället där och känner sig bortvald, undrar varför, överväger att säga något. Men oftast gör vi ju inte det, kanske för att vi är rädda för att framstå som PMS:iga surkärringar som anmärker på minsta detalj. Kanske för att kritiken snarare kommer att missgynna oss än tvärtom.

Woop woop, tänk om! Det finns lösningar på nästan alla problem. Just nu läser jag boken "Härskarteknik" av Elaine Bergqvist, en av Sveriges mest anlitade retorikkonsulter. Jag citerar första stycket i inledningen:

"Har du lämnat ett sammanhang med ett missnöje som du inte kan sätta fingret på? Har du deltagit i ett gruppsamtal där du inte känt dig sedd? Då har du med största sannolikhet blivit härskad över, och det är aldrig trevligt. Därför att du görs mindre än du är och det är svårt att säga exakt varför."

Hon frågar sig, hur ska man hantera sådana här situationer? Är det bästa att hoppa på "härskaren" med bitsk kritik? Nej, det är inte det. För det första riskerar du i så fall att, precis som jag skrev ovan, missgynnas av din rättframhet istället för tvärtom (dessutom kan det ju hända att du faktiskt misstar dig). För det andra så minskar sannolikheten att "härskaren" i det här fallet verkligen kommer att reflektera över sitt beteende.

Det är inte heller optimalt av dig att inta försvarsställning och säga något i stil med "jag känner mig ledsen över att ni behandlar mig på det här sättet". Även då ger du härskaren ett övertag, som kan komma med en kommentar i stil med: "det är tråkigt att du tar det så". Vad svarar man på det liksom? Diskussion död.

Nyckeln i sådana här situationer är istället att på ett neutralt sätt spegla läget. Ställ frågor. Vad syftar du på när du kallar mig "lilla gumman"? (Oh yes, det händer fortfarande att tjejer blir kallade för lilla gumman). Varför frågar ni inte mig om jag vill vara med? Vad menar du när du säger att du ska pissa i min gom? (Haha, skämt). Nej men seriöst, det här är bra skit. Ni borde läsa boken. Helst skulle jag vilja printa ned alla mina favorittips (förutom att ställa frågor då), men det här är ju trots allt en blogg och inlägget är redan alldeles för långt. So, två klyschiga men ack så viktiga visdomsord som avslutning:

Ta ingen skit. Reflektera över ditt eget beteende.

Over and out.

The topless bikini

2010-01-08T22:19:00.008+01:00

Victoria's Secret lanserar "The topless bikini" på det kommande omslaget till årets baddräktskatalog. Visst önskar man att nån modebloggare hakar på trenden? Gör den allmänt accepterad och hela det där köret. Klingen? Bara bröst 2010, det nya svarta? I can see it happening!

Gudrun och Moderatmännen

2010-01-07T14:35:00.004+01:00

En intressant men alldeles för kort debatt mellan Moderatmännen och Gudrun Schyman. Urban Johansson, som är en av de tre grundarna till Moderatmännen, verkar vara en vettig politiker. När jag läser artikeln "Behöver partierna mansförbund?" på Newsmill känner jag verkligen ÄNTLIGEN. Väldigt klok och genomtänkt (jag kan ha några åsikter om vissa detaljer, men det är mindre viktigt i sammanhanget). Särskild like på avslutningen, där man uppmanar fler män att engagera sig för jämställdhet:

"Det håller inte längre att vi lutar oss tillbaka i någon slags infantil grabbighet och beter oss som förvuxna pojkar. Här krävs att vi själva öppnar ögonen och börjar formulera motkrav i debatten. Därför startar vi Moderatmännen, ställer en massa frågor och tar in männen i matchen samtidigt som vi välkomnar alla kön att vara med på ett hörn för att utveckla jämställdheten."

Kom igen nu, alla ni andra dudes. Haka på! Vi på Ansats välkomnar mer än gärna gästbloggare (eller varför inte heltidsbloggare?). Skicka ett mail till mig eller Klara, våra kontaktuppgifter finns i högerspalten.

Btw, kan inte undgå att irritera mig på killen i Charlie Sheen-skjorta i videoklippet. "Åh nej, nu får ni ju stöd av Gudrun, det var ju inte meningen när vi bjöd in dig, höhö". ZOMG.

Läs även andra bloggares åsikter om Moderatmännen, Gudrun Schyman, Urban Johansson, feminism, jämställdhet

Vad är egentligen feminism?

2009-12-23T18:06:00.005+01:00

Nu när jag har bloggat om Mansnätverket, så inser jag att jag har skrivit om vad som kan ses vara en del av den feministiska kampen och inte, utan att egentligen kanske ha belägg för detta. Jag ser feminism som något som grundades i en kamp för kvinnors rättigheter, men som har utvecklats till en generell kamp mot könsnormer och strukturell könsdiskriminering. Alltså något som rör både män och kvinnor.

Jag går in på Wikipedia, och där står det att "feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen, enligt Svenska Akademiens ordlista (2006)" .

Tankar om detta? Är det SAOL som ligger efter i tiden?

Mansnätverket - en viktig del av feminismen

2009-12-23T16:11:00.009+01:00

Genom en mindre uppskattad blogg fick jag nys om en desto mer uppskattad nyhet.

I kommentarsfältet här på Ansats har det diskuterats lite smått kring mäns engagemang för jämställdhet, och deras organisatoriska förmåga gällande detta. Well, det verkar (som vi anade) vara på G: Pelle Billing gives you, Mansnätverket! Femton punkter rörande mäns orättvisor står på agendan, som bland annat innehåller krav på delat barnbidrag, en könsneutral lagstiftning och legalisering av surrogatmödraskap.

Jag tycker verkligen att det här är toppen! Men till skillnad från nätverkets grundare, Pelle Billing, så anser jag inte att detta är någon slags motkraft till feminismen - snarare tvärtom. Jag citerar Hanna Fridén (förvisso taget ur sitt sammanhang): "Om du tror på att sociala strukturer existerar, vilket bildar dåliga könsstereotyper och orättvisor, och du är intresserad av att förändra detta - då är du feminist." Alltså: sociala strukturer som leder till diskriminering av såväl kvinnor som män är en högst viktig del av feminismen.

Jag har tidigare skrivit om antifeminister, och att jag kan hålla med om många av deras poänger. Men jag står fortfarande fast vid att det är löjligt att framhäva diskrimineringen av män samtidigt som man så gott som smutskastar kvinnofrågor. En gång för alla: DE HÖR IHOP! Jämställdhet, remember? Jag frågar mig om Pär Ström och gänget tycker att de flesta kvinnofrågor är bullshit, och att det är därför de så barnsligt debatterar mot att dessa frågor kommer upp till ytan?

Anywho, jag tror att mäns närvaro verkligen behövs för att förstärka den feministiska debatten, eftersom det förefaller ganska naturligt att man lättare upptäcker de orättvisor som rör en själv. Och jag hoppas därför att Mansnätverket verkligen kommer att ha fokus på de viktiga frågorna som har presenterats, och inte på att svärta ned och ironisera över de (lika viktiga) frågor som många av oss andra för.

Upp till bevis! Kör hårt.

Läs även andra bloggares åsikter om Mansnätverket, feminism, antifeminism, GenusNytt, jämställdhet

Rädda mammorna!

2009-12-21T10:11:00.003+01:00

"För jag ska måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag..."

Ledsen om jag stör den heliga julglädjen. Må så vara pretentiöst, men kan man ändå få mana till viss eftertanke i julklappshysterin? Skippa badskummet och doftljusen och lägg slantarna där de bättre behövs . Läs mer om hur du kan hjälpa krigets mammor på http://www.raddamammorna.se/.

God jul önskar Lisa

Abrakadabra!

2009-12-17T01:51:00.003+01:00

Skriver c-uppsats om kvotering till bolagsstyrelser. Bilden ovan summerar läget ganska bra. Såklart av diagramgeniet Jessica Hagy.

Sveriges bråkigaste kvinnor

2009-12-14T19:38:00.008+01:00

Som en räddande ängel kom inslaget på nyhetsmorgon i morse. Tidningen Passion for Business utser 2009 års bråkigaste kvinnor som gjort en insats för jämställdheten i näringslivet och arbetslivet i stort.

"Det här är kvinnor som inte bara är kompetenta och framgångsrika utan som genom att ta täten och ofta en hel del smällar, synliggör strukturerna, så att vi alla får det lättare att ändra på den ordning som säger att män ska vara överordnade kvinnor."

Att läsa om dessa kvinnor och deras medvetenhet och styrka får mig för en stund att glömma alla de interpellationsdebatter rörande jämställdhet jag i veckan plöjt igenom. Det är lite som ett slag i ansiktet att varje dag få upptryckt på dataskärmen det faktum att det sitter personer i Sveriges riksdag som anser att jämställdhet inte är något som skall tvingas fram. Det måste få ta den tid det tar. Merparten av dessa är män. För att citera en moderat herre som först och främst lyfter fram att han tillsammans med sin livskamrat varit delaktig i familjelivet och ”fött upp tre barn”.

"Hushållstjänster, barnomsorgspeng och jämställdhetsbonus har diskuterats – det senaste som exempel på ett sätt att försöka locka fram ytterligare jämställdhet mellan kvinnor och män. Det ska inte tvingas fram. Jag tror att det är en dödfödd väg att gå eftersom behoven är så olika."

If I were a boy osv. I rest my case.

Nu ska jag läsa listan igen och lyssna jävligt jävligt högt på Spice Girls

Nobeldagen slår jämställdhetsrekord

2009-12-10T23:36:00.011+01:00

I dag är det Nobeldagen, och det vore väl synd och skam om inte Ansats uppmärksammade det faktum att det i år är fler kvinnliga pristagare än någonsin, hurra!

Av de 12 pristagarna som befinner sig i Stockholm är hela fem stycken kvinnor: Ada Yonath (kemi), Herta Müller (litteratur), Elinor Ostrom (ekonomi), Elizabeth Blackburn (medicin) och Carol Greider (medicin).

Elinor Ostrom är dessutom den första kvinnan någonsin som tilldelas ekonomipriset, och Ada Yonath bryter en 45-årig torka när det kommer till kvinnliga pristagare inom kemin.

Elinor Ostrom - historisk ekonomipristagare

Själv har jag ägnat hela dagen åt att förnöjt lyssna på hur SVT:s programledare har tävlat i att kommentera symboliken i denna "rekordjämställda nobeldag".

Årets cermoni fick dessutom extra modernitetspoäng i och med att den homosexuelle tyska utrikesministern Guido Westerwelle tog med sig pojkvännen till spektaklet. Gött.

Silence is golden but shouting is fun

2009-12-09T20:57:00.012+01:00

Häromdagen pratade jag och Lina om hur vi båda två reagerat starkt på Dixie Chicks-dokumentären Shut Up & Sing och hur man bara måste älska och beundra Natalie Maines. Hur som helst, jag kom och tänka på det här med kvinnliga förebilder och framför allt kom jag att fundera över Spice Girls och huruvida de kan klassas som feministiska förebilder eller ej (följaktligen: varning för något daterad debatt).

När Spice Girls slog igenom 1996 var jag 11 år och således extremt mottaglig för allt vad idoler och beundran heter. Konceptet Girl Power slog ner som en bomb hos mig och mina kompisar (och fick våra klasskamrater av motsatt kön att darra, alternativt undra vad i helvete vi höll på med). För mig personligen var det som att Spice Girls legitimerade någon ännu rätt odefinierad feministisk grundsyn jag fått med mig hemifrån.

Följaktligen utvecklades en nästan ohälsosam besatthet. Varenda centimeter av mina väggar täcktes med planscher på gruppen. Jag köpte alla tidningar jag kom över, om de så bara innehöll en fin bild jag ännu inte hade (att tidningen var på tyska spelade ingen som helst roll), och jag ägnade timmar åt att spela in allt Spice Girls-relaterat på VHS. Självklart hade även klassen sin egen version av gruppen (jag var Posh) som uppträdde så fort tillfälle gavs och självklart såg vi deras Sverigespelning i Globen 1998 (typ sista konserten innan Geri lämnade bandet!).

I efterhand har jag ju förstått att Spice Girls kanske inte var värda min fullkomliga dyrkan eller hela min månadspeng. Ur ett feministiskt perspektiv finns det onekligen mycket att ifrågasätta. Uttalanden i stil med ”utan våra push-up-bh:ar är vi ingenting” kan väl inte direkt klassas som klockrena och Emmas Lolita-look känns ganska osoft. Och ja, det utvecklades till ett, ännu oöverträffat, kommersiellt spektakel som mjölkade fansen på pengar. Jag och mina vänner lade ner fullständigt horribla summor på merchandise; godis, idolbilder, parfym, filmer och kläder.

Troschock a la 1997

Men när det hela begav sig var inte detta något vi lade särskilt mycket vikt vid (om vi ens gjorde det överhuvudtaget). Nej, den mest bestående känslan, som fortfarande kan infinna sig när jag hör Wannabe eller egentligen vilken annan låt som helst, är befrielse.

Det var befriande att budskapet var riktat mot OSS – för tjejer av tjejer. Vi behövde inte tråna efter något pojkband, tillägna våra prepubertala hjärtan till någon fulblonderad amerikan och läsa i FRIDA (*host* skittidning *host*) om vilken sorts tjej han föredrog. Nej, nu stod vi i centrum. Vi hade rätt att ta plats och vi behövde bara oss själva – friendship never ends! Spice Girls var det största bandet i världen, de var coola, starka och kaxiga och det bästa var att vi uppmuntrades att vara likadana.

Att det samtidigt fanns skillnader dem emellan gjorde identifikationen lättare, fem superhjältinnor med olika egenskaper, alla kunde hitta någon de var lik och ingen var mer värd än de andra. Resultatet blev en slags kollektiv självförtroende-boost, vars långtgående effekter kanske inte ska överskattas, men definitivt inte heller avfärdas.

Dessutom var det många tjejers första konkreta kontakt med begreppet feminism. Tolkningen kan ifrågasättas, men man kan ju inte ifrågasätta något man aldrig har hört talas om eller satt ord på. Jag är av uppfattningen att Spice Girls och Girl Power fungerade som dörröppnare och inte som en bromskloss inom området.

Summa sumarum: Spice Girls var ur många aspekter inte alls speciellt feministiska. Men sättet det mottogs på av fansen gjorde att nettoeffekten ändå blev positiv ur en feministisk synvinkel och därför tycker jag att de kan klassas som feministiska förebilder.

Nedan ett klipp där gruppen på toppen av sin karriär mottar ett specialpris på Brit Awards 1998 och visar upp sig från sin bästa sida.

Girl Power hindrade dock inte presentatören från att fälla den förminskande kommentaren om i lättklädda tjejer i slutet. SUCK.

Läs även andra bloggares åsikter om Spice Girls, feminism, förebilder, Girl Power, daterad debatt

Ansats välkomnar Sofia och Karin!

2009-11-28T16:25:00.015+01:00

Vi tyckte att det var dags för lite nytt blod och en högre frekvens av inlägg här på bloggen. Därför välkomnar vi två nya skribenter till Ansats! Som ni ser här nere har vi dels fått tillökning i form av Sofia. Och även Karin, som gästbloggade hos oss för ett år sedan, kommer numera att leverera smarta blogginlägg på rullande band (eller hur Karin?).

Nu fer ma!

Jamska när den e som bäst: P-Danjelsa - Hackåspöjken som tar stårsan på allvar.

"Hur kom e se, att stårsan inte tjena likadant?

Fast dom plugga mykje mer å plugga galant,

Får dom samma jobb, får dom mykje minner slant,

Hur kom e se?

Hur kom e se, att svärmorsan tjena minner än mig?

Fast hon jobba 40 år me samma gamla grej,

De e tåkker som gär n'P-Danjelsa bra nog lej,

Hur kom e se?"

New kid on the block gör ett första inlägg och bjuder på moralkaka

2009-11-28T15:28:00.003+01:00

Frågan: ”Vill du blogga med oss?”
Tanken: ”Vad fan kan jag ha att säga som skulle vara värt att läsa?”

Spot on! Jag gör det.

Fram till jul sitter jag med uppsatsskrivande som främsta göromål. Ämnet jag valt gör att jag behöver läsa in mig ganska mycket på frågor och teorier rörande jämställdhet, feministisk teori, genusperspektiv, könsmaktordning, patriarkatet, You name it, I’ve read it. Trots att all denna nya kunskap dagligen ger mig nya skäl till att driva de frågor jag anser vara viktiga är det dock inte utan att all denna information också gör mig nedtyngd och rent ut sagt less. Dagen har fler än en gång avslutats med frågan om och hur verkligheten faktiskt kan se ut såhär?

Sedan oräkneligt många år tillbaka har kvinnor kämpat för våra rättigheter (och utan tvekan uppnått resultat) men fortfarande idag, snart år 2010 i ett av världens mest jämställda länder, finns en enorm mängd exempel på där jag som kvinna kommer missgynnas av att vara just kvinna. Bara det faktum att när jag beger mig ut i arbetslivet med stor sannolikhet ges en lägre lön än mina manliga kollegor gör mig mållös. Vi lever i ett samhälle där mannen är norm vilket tydligt påvisas bara genom vårt vardagliga tal. Vi talar om politiker och kvinnliga politiker, popband och tjejband, sjukdomar och kvinnosjukdomar, allsvenskan och tjejallsvenskan, tronföljd och kvinnlig tronföljd. Mannen är utgångspunkt och kvinnan det avvikande, eller för att citera Simone de Beauvoir: det andra könet.
När dessa insikter landar är det inte utan att en viss hopplöshet och tyngd lägger sig på mina axlar och en motsträvig fråga formas om det verkligen är någon idé? Orkar och klarar vi att fortsätta slåss mot en överhängande mängd motsättningar när detta tycks innebära ett steg per århundrade mot ökad jämställdhet?

I en av alla de böcker jag under uppsatsens gång betat av framhölls problemet med att många kvinnor idag, framförallt unga tjejer, inte vill erkänna sig som feminister eller för den delen ens erkänna det faktum att det i Sverige idag råder en ojämställdhet mellan kvinnor och män. Jag kan föreställa mig att detta antingen beror på att du som kvinna helt enkelt inte än behövt uppleva eller reflektera över de uppenbara orättvisor som faktiskt präglar samhället eller bara inte orkar ta till sig den samhällsordning som idag faktiskt råder med allt vad den innebär. Oavsett att jag blir fruktansvärt frustrerad när jag hör detta och min spontana reaktion är att dessa personer skulle må bra av en rejäl omskakning är det emellertid inte utan att jag har en viss förståelse. Anser man det inte finns någon orättvisa ser man heller ingen anledning att kämpa och upplevs orättvisor kan de kännas så stora och oövervinneliga att man istället väljer att stänga ute verkligheten och stanna kvar där det känns tryggt.
Vad de personer som inte ser problemen eller vad vi som ibland inte orkar möta faktumet ojämställdhet dock måste ta till oss är att de förhållande som vi har idag lever under har kämpats hårt för och den verklighet som vi idag möter för några år sedan var långt ifrån en självklarhet. En historisk återblick säger att svenska kvinnor har haft rösträtt i 80 år, haft rätt till fri abort i 40 år och rätt att hindra graviditet genom p-piller i 25 år. I det långa perspektivet är detta ingen tid alls. Vi hade inte kunnat leva som vi gjort idag om inte målinriktade och modiga människor orkat ta till sig och kämpa för de orättvisor som präglat vår och deras samtid. Det är därför varje människas plikt att sätta sitt eget liv i relation till denna bakgrund och kämpa för att kvinnor idag och i framtiden ska få det ännu bättre och att tjejbanden till slut ska få komma att kallas popband och att kvinnliga politiker kort och gott benämns som politiker.

Vissa insikter är tunga. Men vapnet när något känns svårt är istället för att krypa tillbaka i sitt skal och blunda för verkligheten, att borsta av axlarna, ställa sig med benen lagom brett isär, böja på knäna och lyfta lilla gubben (eller annan valfri man) högt, högt över huvudet.
Spot on! Vi gör det.

Tankeväckande reklam

2009-11-25T13:11:00.006+01:00

klicka för större bild!

Citat från I Believe in Advertising:

"The campaign is addressed to all the readers of Grazia, one of the most important women’s Italian magazine. Our aim was to raise attention on a heavy disparity, sadly typical Italian: compared to men, Italian women face many more difficulties in finding a good job, and even more in keeping it without renouncing to maternity."

Apropå reklam: detta får mig att minnas Klaras inlägg där Jean Kilbourne pratar om hur reklam vi möts av dagligen är influerad av de roller vi tillsätter ett visst kön, även när det kommer till barn. Om du inte redan sett klippet, kolla på det nu!

En manshora i månaden

2009-11-24T22:15:00.008+01:00

Julen nalkas med stormsteg vare sig vi vill eller inte. Tänkte därför ta tillfället (och bloggutrymmet) i akt att önska mig en julklapp: Liv Strömqvists kalender "Månadens manshora"!

"Från Mao Tse-tung till Ari Behn, får vi en komplett kalender över lättfotade män. För att du inte ska glömma bort vilka de är har Liv gjort en serie för varje månad på året"

Cravings! Måste ha! Gaaah!

Finns att köpa på en massa ställen, bland annat här, här och här.

Tack på förhand.

Dags för papporna att ta lite jävla ansvar?

2009-11-24T18:39:00.004+01:00

Nedan följer en liten utveckling av mitt förra inlägg om individualiserad föräldraförsäkring.

Jag stör mig ganska mycket på uttalanden som: "Dags för en delad föräldraförsäkring!", "Vi måste öronmärka fler månader till papporna!" och "Nu måste papporna ta lite jävla ansvar!"

Jag tror att de som förespråkar en individualiserad föräldraförsäkring gör sig själva en otjänst genom att använda retorik enligt ovan. Kvinnorna utmålas som vanligt som offer. Detta i en situation där det i lika stor utsträckning är männen som ligger i underläge.

Rätta mig om jag har fel: mammor har ofta en tendens att se sig själva som högst ansvariga för barnen. Det gör så ont i mig att se mammor på stan ta ett gråtande barn från pappans axel till sin egen. Eller att höra mammor kritisera pappor för att de ger barnen fel mat, fel kläder, och så vidare. Här är rollerna sällan de ombytta. Så, varför utmåla kvinnorna som de största (enda?) förlorarna?

glöm för guds skull inte bort retoriken!

Kvinnor förlorar givetvis på det system vi har i dag, i och med en sämre löneutveckling jämfört med män samt att de i framtiden kommer att förväntas ta på sig ett större ansvar för hemmet. Män förlorar på detta i och med att de systematiskt nedvärderas i sin roll som förälder. Och jämfört med mammor så ligger de i betydande underläge vad gäller vårdnadstvister.

Både kvinnor och män tjänar alltså på en individualiserad föräldraförsäkring. Därför att både kvinnor och män diskrimineras till följd av det försäkringssystem vi har i dag. Det är ingen tvekan om den saken. Det är inte bara "dags för papporna att ta lite jävla ansvar" - det är lika mycket dags för mammorna att låta dem göra så. Så lägg ner det förslappade skitsnacket som utmålar män som den största boven i dramat här.

Och vad gäller mina agg mot retoriken om en "delad föräldraförsäkring", så har det inte med annat att göra än att det skapar en falsk illusion om inskränkning av valfriheten. Ungefär: nu ska storebror bestämma åt dig hur du delar upp din föräldraledighet. När snarare det motsatta gäller: nu kan ingen annan bestämma åt dig hur du disponerar din rätt att vara föräldraledig.

Vill du bestämma själv över hur du ska dela upp barnledigheten?

2009-11-20T11:16:00.009+01:00

Ja, det är väl klart att jag vill det, tillsammans med 84 % av svenska folket (varför inte 100 %? kan man fråga sig). Nej, jag tycker inte att det känns bra att bli "tvingad" till något. Jag vill ha valfrihet. Där. Men, betyder det automatiskt att jag är för det föräldraförsäkringssystem som vi har i dag? Nej, verkligen inte.

Det system och de normer vi lever efter i dag sätter alldeles för stor vikt vid att "mamman är den viktigaste föräldern". Ta vårdnadstvister till exempel, det är väl ett välkänt faktum att mammor i mycket högre utsträckning vinner dessa. Troligtvis som en indirekt följd av dagens föräldraförsäkringssystem. De som har umgåtts mest med barnen, får också vårdnaden om dem vid eventuella tvister.

Varje enskild förälder borde från början ha lika stor rätt att spendera en viss tid med sitt nyfödda barn. Om vi ska utgå ifrån hur lagen ser ut i dag så borde var och en rimligtvis ha möjligheten att totalt ta ut 9 månader fram tills att barnet har fyllt 18 månader. Är du mamma? Ta ut 9 månaders ledighet under barnets första tid; jobba halvtid under 18 månader; ta bara ut 3 månader; gör vad du vill. Det är dina 9 månader! Är du pappa? Samma sak gäller för dig. Hur du disponerar möjligheten är helt upp till dig själv. Ingen ska kunna inkräkta på din enskilda rätt att utnyttja din föräldraledighet. Det är inte för inte som detta kallas för "individualiserad föräldraförsäkring" - den ser till dig som individ, inte "dig tillsammans med den andra föräldern".

En individualiserad föräldraförsäkring handlar alltså inte nödvändigtvis om tvång, som så ofta påstås. Utnyttjar du inte dina månader? Ja, då är väl det ditt val. Det är ingen som tvingar dig till någonting här.

Ladies, sluta undervärdera er själva!

2009-11-19T16:48:00.009+01:00

Kvinnliga civilekonomer har lägre löner än män med samma utbildning. Det visar en undersökning som Civilekonomerna har gjort, och som SvD skriver om i dag. Inom banksektorn ligger löneskillnaden på i genomsnitt hela 9,9 %, efter att man rensat för faktorer som befattning och år efter examen.

yey, lyckades du också förhandla ned din lön?!

En viktig orsak verkar (enligt artikeln) vara att kvinnor inte är lika offensiva som män i löneförhandlingarna. Och jag måste erkänna att jag i så fall inte ser företagens ageranden som särskilt konstiga. De erbjuds ju lika kvalificerad arbetskraft till en lägre kostnad. Det konstiga här är väl snarare att företagen inte konkurrerar om att anställa fler kvinnor som substitut för män (de är ju billigare for god's sake!). Ligger det måhända något mer bakom löneskillnaden än bara aggressiviteten vid förhandlingsbordet? I guess so.

Edward Cullen - sexobjekt eller själsfrände?

2009-11-15T13:06:00.007+01:00

Såhär i tider av New Moon-hysteri är såklart DN inte sena att (än en gång) försöka analysera fenomenet Twilight. I ett reportage i dagens kulturdel får bloggare, litteraturprofessorer och psykoanalytiker uttala sig om vad de tror är orskarna till den hysteriska populäritet böckerna och filmerna åtnjuter hos flickor (och kvinnor med för den delen) världen över.

Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet säger bland annat, angående vampyren Edwards kyskhet:

– Det är ett tilltalande drag i en tid när unga kvinnor känner krav på att vara fysiska och sexuella, samtidigt som de matas med historier om fysiskt våld och våldtäkter. Här handlar det i stället om kärlek, själarnas gemenskap, vilket kanske är vad många längtar efter.

Känns inte det här bara som en återupprepning av den gamla och trötta fördomen att tjejer först och främst söker "själarnas gemenskap" och inte egentligen är särskilt intresserade av sexuell tillfredsställelse?

Det är inte så jag inte ser problematiken i att många unga tjejer känner pressen av ett allt mer sexualiserat samhälle och att sexualiserat våld faktiskt är en fruktansvärd och orättvis realitet. Men oavsett detta tycker jag det ligger en fara i att kategoriskt utgå från att unga kvinnor inte vill "vara fysiska", vilket den här formuleringen faktiskt gör, lika lite som jag tycker man kan utgå ifrån att unga kvinnor alltid vill vara det.

Kanske är jag bara en extrem ordmärkare. Men för mig kändes resonemanget lite extra märkligt i sammanhanget eftersom jag fann just Twilight-serien rätt uppfriskande på den här punkten då det är framför allt tonåriga Bella, den kvinnliga huvudrollen, som (utan att tveka) tar de sexuella initiativen. Och att tjejer över hela världen dras till Edward behöver nog inte enbart ha med hans personlighet att göra, då författarinan Stephanie Meyer noggrannt har beskrivit nästan varenda kvadratcentimeter av hans kropp ur ett.. ja, vi kan kalla det lustfyllt, perspektiv.

- Men ikväll då Eddie? Plz?

Överhuvudtaget tycker jag att Twilightböckerna är jätteintressanta ur ett jämställdhetsperspektiv just eftersom de är så svårplacerade i den aspekten, mycket tack vare den helt absurda blandningen av kysk kristen moral och manlig sexuell objektifiering. Men det får bli ett annat inlägg en annan gång.

Läs även andra bloggares åsikter om New Moon, sexualitet, jämställdhet

Veckans idiot: Åke Blomqvist

2009-11-11T17:13:00.005+01:00

Vad är det för fel på svenska kommunpolitiker? Kollektivt hjärnsläpp? Är det inte hattar för 18000 kronor, så är det illa dold smygrasism som yttrar sig i vägran att ta emot ensamma flyktingbarn.

Personlig favorit och veckans höjdare: kommunalrådet som arrangerar gruppsex med minderårig prostituerad flicka hemma hos sig själv. Åke Blomqvist, 67, deltog (enligt egen utsago, och i motsats till flickans berättelse) inte själv, men betalade ändå hallicken som tog med 17-åringen till honom:

"Det var ju överenskommet innan och om jag hade vägrat hade det varit taskigt".

Ja, superdupertaskigt att inte underhålla koppleriverksamhet, verkligen. Tur att Blomqvist är en så schysst snubbe. Ytterligare bevis på Blomqvists hygglighet: Han bidrog snällt nog med madrasser så att de andra män som kommit hem till honom för lite casual olagligt gruppsex inte skulle behöva ha det direkt på vardagsrumsgolvet.

Och straffet? 1500kr i dagsböter för försök till köp av sexuell tjänst. Jag upprepar: 1500 kronor i dagsböter. Vad är det för något jävla kvasistraff?!

Jag mår fan illa.

Läs även andra bloggares åsikter om prostitution, Åke Blomqvist, kommunpolitiker, illamående

Bara bröst-gänget still going strong!

2009-11-04T18:18:00.004+01:00

DO-anmälan mot Fyrishov har skickats in och är nu under utredning! Eller, smärre rättelse: alla utom jag har skickat in, skyller på att jag är i Polen, dålig ursäkt (jag ska skicka in min anmälan i morgon, promise)

Gävle Dagblad har tagit fasta på saken och uppmärksammar glädjande nog orättvisorna på Uppsalas badhus nummer ett. Nu håller vi tummarna för en fällande dom och fortsatt debatt!

ain't nothing wrong with that

En lite lustig kommentar till artikeln: de är enbart ute efter att "tjäna lite lätta slantar". Mhm, att bada "topless" är en mycket lönsam verksamhet i termer av cash.

Läs även andra bloggares åsikter om Bara Bröst, Fyrishov, orättvisor, jämställdhet, feminism, klädkoder

Ansats till insats: chat med Gunilla Herlitz

2009-11-04T08:30:00.001+01:00

I går fick vi chansen att ställa frågor till DN:s nya chefredaktör och VD, Gunilla Herlitz, via en chat på hemsidan. Självklart tog vi tillfället i akt att fråga hur hon ser på den framtida könsfördelningen på DN Debatt.

Diplomatiskt svar.

Lite bättre än Mats Bergstrands kommentarer i våras.

Men ändå: besvikelse.

Om den alternativa porrens utmaningar

2009-10-30T16:47:00.005+01:00

Just nu tipsar jag bara på utan att egentligen leverera nånting själv, men så kan det gå när man är lat och råkar hitta texter skrivna av olata och intelligenta människor.

Fann en essä om feministisk porr på den här bloggen. Väldigt välskriven och intressant! Det jag touchade lite på ytan om män som åskådare utvecklar Rasmus Landström i en skarp analys av filmen Dirty Diaries. En analys som problematiserar de utmaningar som alternativ porr står inför: "att dekonstruera den manliga blicken, att synliggöra den manliga sexualiteten och att bryta ned rådande hierarkier."

Vi använder oss av till synes olika utgångspunkter då vi talar om den kvinnliga/manliga sexualiteten. Jag talar om att problemet ligger i tabun kring kvinnors sexualitet, han om heteromäns osynliga sexualitet. Det ena utesluter dock definitivt inte det andra. Läs hans inlägg!

Seksy Margie

2009-10-29T13:40:00.011+01:00

Artikeltips: Sarah Churchwell i the Guardian om Marge's utvik i Playboy. Har i och för sig inte letat upp någon som säger emot henne, men måste ändå säga att jag gillar!

"Although some may see this as a betrayal of the show's left-leaning, broadly feminist principles, it is actually quite in keeping with the evolution of Marge's character. Not to mention consistent with the show's satirical impulses."

Hey! Om ni vågar (snedstreck, kan lägga er stolthet åt sidan) gå in på Playboys hemsida så finns intervjun med Marge att läsa här.

Schyman och Ohly klär sin klasspolitik i jämställdhetstermer

2009-10-27T16:25:00.005+01:00

Det är ett himla tjat från vänsterhåll om hur regeringens skattepolitik är "kvinnofientlig". Skattesänkningarna har gjort Sveriges kvinnor "fattiga" och är "diskriminerande". Detta på grund av att inkomstklyftan mellan könen har ökat. Alltså den mellan de som tjänar mest (männen), och de som tjänar minst (kvinnorna).

vad döljer sig egentligen bakom den röda jämställdhetspolitiken?

Men i och med jobbskatteavdraget (en del av Alliansens skattepolitik) så har de som tjänar minst fått behålla en större del av sin lön jämfört med de som tjänar mer. Ett exempel: har du en lön på 20 000 kr, så får du i genomsnitt behålla nästan 1 500 kr mer av din lön per månad. Tjänar du istället 60 000 kr får du behålla drygt 1 500 kr mer av din lön per månad. Ni ser själva att den person som tjänar minst får behålla en större del av sin lön, och därför troligtvis upplever en mer kännbar ekonomisk effekt av jobbskatteavdraget. När Lars Ohly därför talar om att vi "blir fattiga i Fredrik Reinfeldts Sverige", så känns det minst sagt ganska missvisande. Våra löner har höjts, men vi har blivit fattigare?

När Ohly talar fattigdom så gör han det i relativa termer. I Lars Ohlys Sverige är du fattig om din disponibla inkomst ligger under 60 % av medianinkomsten - oavsett hur mycket pengar du tjänar. Till följd av jobbskatteavdraget har medianinkomsten i Sverige höjts, vilket har gjort att fler ryms under detta "fattighetstak", i och med oförändrad inkomst för de som inte har arbetsinkomst (pensionärer, arbetslösta etc). Att då tala om antifeministisk politik och ökad fattigdom grundar sig inte i något annat än klassförakt.

Sedan har skattepolitiken inte enbart bestått av jobbskatteavdraget, utan även av sänkt fastighetsskatt och avskaffad förmögenhetsskatt. Dessa två skattepolitiska åtgärder har naturligtvis gynnat män mest, eftersom män har de högsta inkomsterna och äger de dyraste fastigheterna. Men har det här med jämställdhet att göra? Jag tycker verkligen inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, skattepolitik, Lars Ohly, klasspolitik, inkomstklyftor, jämställdhet

"Tjejerna hade rosa kläder och poserade konstigt"

2009-10-06T22:23:00.011+02:00

Julklappsreklam är nästan alltid ofattbart stereotyp (läs t ex vad Lina skrev i ämnet här) och det är extra irriterande när den riktar sig till unga människor. Hur glad blir man då inte när man läser att ett gäng 12-åringar anmäler Toys 'R Us för könsdiskriminerande reklam - och vinner?

Och inte nog med att de i anmälan kallade reklamen för "otidsenlig och nedvärderande", de kom dessutom i god konstruktiv anda med egna förslag på hur företagets (uppenbarligen tidsenligt efterblivna) reklamavdelning skulle kunna förbättra sig.

Att de här kidsen reagerade med ilska på de stereotyper de varje dag tvångsmatas med och helt sonika anmälde det gör mig alldeles tokglad.

Watch out mossiga könsroller, 90-talisterna is coming to get you!

Läs även andra bloggares åsikter om könsdiskriminerande reklam, julklappar, toys'r'us, smarta barn, framtidshopp

Ansats fyller år!

2009-10-04T20:56:00.005+02:00

I fredags var det ett år sedan det första inlägget publicerades här på Ansats. I samband med det vill jag passa på att framföra en hälsning till mina fantastiska medskribenter:

Ansats besöker glamrocksfest anno 2008

Ladies, ni är utan tvekan några av de smartaste, roligaste och coolaste människorna jag har haft nöjet att spendera tid med, och jag är så himla glad att vi fullföljde den här idén. Som jag ser det finns det två vinnare i och med beslutet att starta upp den här bloggen:

1. Jag, som genom bloggen har lärt känna er mycket bättre

2. Omvärlden, som har privilegiet att på ett så ordnat sätt kunna ta del av vår samlade visdom

Kort sagt: Hurra för Ansats!

Allt annat lika

2009-10-04T20:53:00.003+02:00

Jessica Hagy summerar läget.

Men enjoy farts, so why shouldn't women enjoy their queefs?

2009-09-30T23:04:00.006+02:00

Måste posta ett klipp från ett roligt South Park-avsnitt om muspruttar. För att få se en fett mäktig queef (Road Warrior), kolla på hela avsnittet.

Hägglund borde bilda allians med Paolo Roberto

2009-09-17T11:44:00.005+02:00

Är det bara jag som får obehagliga associationer till Paolo Robertos utspel i P3 Populär när jag läser Göran Hägglunds debattartikel i dagens DN? Enda skillnaden dem två emellan är väl att Hägglund väljer sina ord lite mer strategiskt och noggrant. Egentligen skulle han nog vilja utropa sig själv som extrem anti-feminist han också. Jag hoppas att Alliansen i framtiden kommer att klara sig utan Kd och ser istället framemot ett samarbete mellan nämnda parti och Roberto. Hm, varför inte slänga in lite Anna Anka också? För att liksom fullborda den idiotiska treenigheten.

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund, Paolo Roberto, Anna Anka, vanligt folk, jämställdhet, Alliansen

Got milk?

2009-09-14T15:55:00.004+02:00

Förra veckans Debatt i SVT handlade om Ragnar Bengtsson som ska testa om han kan få igång sin egen mjölkproduktion för att så småningom kunna amma. Det är ett underbart spännande experiment, jag älskar det. Tyvärr verkar många inte förstå vad grejen handlar om och Ragnar har tydligen fått ta emot enormt mycket skit.

Varför upprör det så mycket? Varför är så många människor så sjukt besatta av att tanken att ”kvinnor måste få vara kvinnor och män måste få vara män”? Det är ett extremt bakåtsträvande argument som återkommer gång på gång när man diskuterar feminism och jämställdhet och jag är så j-a trött på det nu.

Det handlar inte om att tvinga någon att göra något. Det handlar om att vi oavsett könstillhörighet ska ha en reell möjlighet att välja det bästa ur de nu (till stor del åtskilda) världarna ”manligt” och kvinnligt”, utan att omgivningen ska gå helt bananas. Det är väl jättehärligt om det visar sig att Ragnar kan amma sitt barn! Ett litet steg för de män som faktiskt skulle kunna tänka sig att amma och egentligen en enorm icke-händelse för alla andra.

Heja Ragnar!

Kolla in programmet på SVT Play. Då får ni bla se en svettig Erik Hörstadius prata om att ”olikheter är bra” och att vi i dagens Sverige lever i ”förnekelse av de biologiska skillnaderna”.

Maria Abrahamsson är också med. Hon tycker inte man ska tala om saken överhuvudtaget, dels för att ”det känns lite äckligt” och dels för att det tar fokus från det ”vettiga och berättigade jämställdhetsarbetet”. Hon tycker Ragnar ska blogga om kvinnor i Saudiarabien ist.

Fortfarande skapas någon slags panik när könsrollerna utmanas. Kanske är det heliga moderskapet extra känsligt (lyssna t ex på värmlänningen som tycker att en ammande mamma är det vackraste som finns eller kvinnan som tycker det är så tråkigt om vi alla blir likadana). Ja ni hör ju själva.

Som Ragnar själv uttrycker det: ”poängen är att öka folks handlingsutrymme”. Det är faktiskt inte svårare än så.

Läs även andra bloggares åsikter om Ragnar Bengtsson, Mjölkmannen, Debatt, män som ammar, könsroller, jämställdhet, handlingsutrymme

Och att Abrahamsson tror att ”feministerna” skulle förargas över att männen nu ”lägger beslag på ett kvinnligt område” visar ju bara hur lite hon borde uttala sig i frågan. Eller överhuvudtaget. GAWD.

Skillnad på statligt och privat genomförd könskvotering?

2009-09-13T15:38:00.006+02:00

Många är argumenten för och emot könskvotering. Jag skriver om det här ämnet jämt, jag vet. Men när jag surfar in FMSF:s jämlikhet.nu blir det ganska intressant, och jag kan inte låta bli.

Carolina Lindholm, Female Economist of the Year 2009, citeras på hemsidan:

”Kvinnor som vill göra karriär stärks inte av kvotering. Tvärtom misstänkliggörs framgångsrika kvinnor för att ha nått sina positioner för att förbättra arbetsplatsens könsstatistik och inte till följd av ambition och talang.”

…alltså sagt av en kvinna som innehar en könskvoterad titel. Female Economist of the Year syftar till att inspirera och att öka antalet talangfulla kvinnor på toppositioner (däribland styrelseposter) i svenskt näringsliv. Att inneha titeln innebär att hon erbjuds en tvåårig anställning, varav ett år är vid Pfizer i New York. Dessutom lär det om något medföra en karriärboost att ha en så ärofylld titel i sitt bagage.

Tycker Carolina Lindholm själv att hon borde misstänkliggöras för att inte nå sina mål till följd av ambition och talang? En lag om könskvotering till börsbolagsstyrelser skulle syfta till att inspirera kvinnor att göra karriär och att öka deras närvaro i maktens rum. Precis som utlysningen av Female Economist of the Year gör.

För att ta ett annat exempel: min pappa är emot statlig kvotering, men ställer sig väldigt positiv till att den styrelse som han sitter i har (och efterlever) policyn ”hälften kvinnor hälften män”.

Vi måste komma ihåg att den röda tråden för att en lag om könskvotering till börsbolagsstyrelser ska fungera på ett bra sätt, är att den kvinnliga kompetensen finns. Här går åsikterna visserligen isär, och jag själv kan bara utgå ifrån vad som sägs i media. Vissa menar bestämt att kompetensen finns, andra inte. Men låt oss för nu utgå ifrån att den finns (eller åtminstone att de branscher där den bedöms att inte finnas, undgår att kvotera in lägre kompetens). Vad är det då som gör kvotering till ett så känsligt ämne?

Jag tar mig friheten att rada upp några intressanta argument som brukar användas mot kvotering:

Kvinnor misstänkliggörs enligt citatet ovan
Kvotering är diskriminering
Kompetens går före kön

Sällan hörs liknande kritik och argument mot privata jämställdhetssatsningar. Tänk er att ett företag självmant och öppet driver jämställdhetsfrågor genom att promota kvinnor som man tidigare systematiskt har förbisett. Att man inom ramen för en sådan satsning tillsätter kompetenta kvinnor på exempelvis styrelseposter.

Vad är sannolikheten att en folkstorm skulle anklaga detta företag för att misstänkliggöra, diskriminera och felprioritera?

Så länge kvoteringsmotståndare och kvoteringsivrare (gillar verkligen inte de här beteckningarna, men vi säger väl så för den här gången) någotsånär kan enas om att privata jämställdhetssatsningar är något positivt, så bör kvoteringsdebatten inte handla om argumenten ovan. I så fall rör den enda relevanta frågan huruvida staten bör ha ett finger med i spelet eller inte. Ergo: cut the crap.

Läs även andra bloggares åsikter om kvotering, statlig intervention, jämställdhet, argumentation

Jag ger dig min kärlek, jag ger dig min kropp

2009-09-13T02:05:00.009+02:00

Fjolårets "det var inte en dag för tidigt": Dennis Pragers nyårspresent till Amerikas alla stackars ovetande kvinnor - When a Woman Isn't in the Mood: Part I & II. Två krönikor om varför en kvinna bör ha sex med sin man, trots att hon inte vill.

"A husband knows that his wife loves him first and foremost by her willingness to give her body to him", och få kvinnor lever ett helt liv utan att få veta detta. Tänka sig. Dennis Prager kommer dock till alla äktenskaps undsättning.

Här följer åtta rationella anledningar till varför en kvinna inte bör låta humöret styra sexet:

Om kvinnor väntade med att ha sex tills de har lust, skulle det gå en månad (eller mer) mellan varje tillfälle
Humöret styr inte andra delar av livet (så som att gå till jobbet), så varför ska det styra om man vill ha sex eller inte?
"Borden" är i många fall viktigare än känslor (man borde äta, även om man inte har lust), och sex är ett "borde" i äktenskapet
Äktenskap bygger på ömsesidiga skyldigheter, snarare än en kvinnas rätt till sin egen kropp
Det är fel att alltid ta större hänsyn till kvinnors känslor än till mäns (orättvist)
Är det inte värt släppa till lite för att göra sin man gladare, socialare och mer kärleksfull?
Kvinnor vill ha sex bara om det är romantiskt, men eftersom kvinnors och mäns sexuella natur skiljer sig åt kan detta inte alltid vara fallet. Kanske går det 10 icke-romantiska ligg på ett romantiskt?
Om du inte har lust till sex - föreställ dig att du är upphetsad så blir du upphetsad. En bra tumregel: väntar vi med att ha sex tills vi känner för det, så kommer vi att vänta för länge.

En man på toppen är alltid otvivelaktigt kompetent...

2009-09-04T17:52:00.003+02:00

...medan kvinnorna i och med könskvotering skulle vara tvungna att ta sig en funderare: är lilla jag här på grund av mitt kön eller på grund av min kompetens? (eller?)

Well, det är så tongångarna går nu för tiden. Olofsson* säger bestämt NEJ till könskvoterade styrelser. DN:s ledarsida hyllar hennes ståndpunkt, liksom styrelserepresentanter från olika börsbolag. "Det vore orättvist mot kvinnorna" (om man kopplar det till funderaren här ovan alltså). "Vi går i första hand efter kompetens". Bajs bajs bajs. Det är lika som att säga: "det finns inga kompetenta kvinnor".

Här kommer det bästa: "Det är inte politikernas ansvar att bolagen har dålig könsfördelning" (Olofsson). Dom får väl sköta det där själva, jag vet att det påverkar hela samhället negativt och jag vet att jag är toppolitiker med ansvar men va fan...det är väl inte mitt fel!!!! *snyft* *sur*, tänker jag mig att hon känner inombords.

Regeringen har åtminstone ansträngt sig lite i frågan i och med styrelseutbildningen för 200 kompetenta kvinnor. När den utbildningen är klar har näringslivstopparna åtminstone inget att skylla mansväldet på. Men vänta här nu, varför är det kvinnorna som ska straffas för att de inte får chansen? Varför är det alltid så att kvinnorna måste överbevisa sin kompetens? Jag håller med Lillemor Sillén: "jag förstår inte varför det ska daddas på det här viset".

Jisses, det är val om ett år och regeringen totalfegar ur på det här viset. Jag är nästan på vippen att rösta sosse enbart på grund av den här idiotin.

* det känns fan lite fel att kalla Maud Olofsson vid bara efternamn, man vill liksom hellre säga Maud, men det är bara för att hon är kvinna så jag skriver Olofsson ändå.

Veckans idiot: Esko "jag vill få min skjorta struken" Kiesi

2009-09-04T11:24:00.006+02:00

Esko Kiesi är (numera fd) försäljningschef på Audi och blev, av oklar anledning, intervjuad i den finska damtidningen Anna. Följande citat skapade ramaskri och bojkotthot:

”Viktigast på bilen är fjädringen och däcken. Viktigast på kvinnan är vrister och skor. Man kan säga att alla egenskaper på bilen också finns hos kvinnan. Jag behöver kvinnan till det hon är skapt för, att behaga mannen och vara eftertraktad. När kvinnan vägrar städa eller stryka mina skjortor är det ett tecken på att förhållandet börjar ta slut.”

samt

”Kvinnor är sämre chefer än män för att de blandar in känslor i sammanhang där de inte hör hemma. Kvinnan klarar allt utan mannens hjälp, förutom när det gäller teknik och fysik. Jag kan inte förlåta en kvinna som självförvållat blir fet.”

Åh Esko.. Det är helt ofattbart att åsikter som dina fortfarande existerar. 2009!

Två ord summerar upp dig: EPIC FAIL.

Läs även andra bloggares åsikter om Esko Kiesi, Audi, kvinnor som bilar, självförvållad fetma

Upp och ner, runt, runt flickor!

2009-09-02T21:41:00.005+02:00

Ni vet hur det är, det är kväll, man ligger i sängen, slösurfar lite innan man somnar.. Och eftersom internet är en magisk plats stöter man ibland på underbar information. Som det här:

Pole-dancing Doll! Förpackningen lovar "Style", "Interesting", "Music", "Flash", "Up and Down", "Go Round and Round"!

Docka och strippstång? Varför inte! Om det kan göras spetsunderkläder för flickebarnen kan de väl lika gärna lära sig ta av dem på ett tilltalande sätt också? Egentligen är det ju bara snällt att förbereda dem på livet som vuxen kvinna där erotisk dans (upp och ner, runt, runt) är ett essentiellt inslag.

Vi vet ju alla att övning ger färdighet och att det ska börjas i tid.

Läs även andra bloggares åsikter om dockor, strippor, leksaker, style, go round and round, idioti

Redan spekuleras det i om dockan verkligen är äkta. Let's hope it's not, shall we?

The gurrl and the pr0n

2009-09-01T15:50:00.001+02:00

Få saker är så omotiverat tabu som kvinnors sexualitet. Kvinnors onani. Kvinnors sexuella fantasier och preferenser. Kvinnors kön. Kvinnors lust.

Dagens porr är porr skapad för män och enbart män. Jag säger inte att män och kvinnor nödvändigtvis har olika sexuella preferenser, eller att alla män har lika diton. Majoriteten av den porr som finns på nätet i dag är så klart schablonartad och till för "mannen" inom citationstecken. Men fortfarande: kvinnorna är utelämnade (som åskådare, that is).

Jag har aldrig varit för att döma någons sexuella läggning så länge den inte skadar andra. Därför vill jag inte i första hand kritisera den typ av porr som finns i dag, utan snarare lägga tonvikten på den porr som inte finns i dag. Kritisera bristen på diversifiering. Varför det inte finns någon efterfrågan på alternativ porr. Hm, var det någon som sa nåt om tabun kring kvinnors sexualitet?

En kvinna som är kåt är förvisso socialt accepterad - det vill säga så länge hon är det på mannens villkor. Så länge hon gör honom kåt. Allt annat är osexigt, konstigt, vulgärt, avvikande. Porrfilmer avslutas med att mannen kommer. Då är han nöjd, och då bör hon vara nöjd. Jag motsätter mig inte att viss porr ser ut på det här sättet. Verkligen inte. Det jag motsätter mig är bristen på alternativ.

Kvinnors sexualitet måste uppmuntras. Och att basha porr överlag tror jag snarare ger motsatt verkan. Att tabubelägga sex och samtidigt uppmuntra sex - hur går det ihop? Vem bestämmer vad som är bra, vad som är dåligt?

Jag tror att det generellt sett finns två sidor av oss som är emot den ensidiga porren - de som tror på en styrning av utbudet, och de som tror på en styrning av efterfrågan. Eftersom en styrning av utbudet i mångt och mycket (beroende på hur den är utformad) skulle innebära en moralisering över människors sexualitet, tror jag snarare på att en ny typ av efterfrågan måste uppmuntras och tillåtas plats.

Att Dirty Diaries, som Klara skrev om för några dagar sedan, får så mycket bra uppmärksamhet tror jag är ett rätt effektivt sätt att påverka människors inställning till porr. Förhoppningsvis är det många (kvinnor och män) som kommer att se filmen, förhoppningsvis är den bra, och förhoppningsvis kommer folk att i och med detta börja efterfråga fler typer av alternativ porr. Utan att framstå som freaks.

En kul kommentar från DN-artikeln: Vanja Hermele, genusvetare, gillar att de som gör Dirty Diaries inte framställer kvinnors sexualitet som svår eller dold, utan att de "bara kör". Kör på ba!

Och förresten: Mia Engberg skriver rätt läsvärt om Dirty Diaries på Newsmill

Att porrbasha eller inte, det är frågan

2009-08-27T11:45:00.006+02:00

Den 3:e september har den omtalade feministiska porrfilmen Dirty Diaries premiär, 12 erotiska kortfilmer sedda ur ett kvinnligt perspektiv. I samband med detta frågar sig Newsmill om det ens är möjligt att skapa feministisk porr (ja, självklart är mitt svar).

Porr är ju alltid ett laddat ämne, speciellt i kombination med feminism. Ärligt talat är jag inte superinsatt i porrens värld mer än att jag har noterat att diverse gördetsjälv-siter som red tube poppat upp och i alla fall i Sverige blivit så pass avdramatiserade att Annika Marklund kan prata om beroende i Pause. Och det gillar man ju.

Hur som, för några veckor sedan hamnade jag och några vänner i en diskussion om porr. Vad den kom att handla om var ungefär:

Hindrar man uppkomsten av mer "mångfacetterad" porr genom att stigmatisera den nuvarande? Måste porr överlag uppmuntras för att få människor att börja efterfråga alternativ till den som dominerar marknaden idag?

Personligen så är jag mer benägen att kritisera än att hylla porr (förmodligen har det att göra med min pessimistiska natur) men jag anser inte att det per automatik gör mig till en bromskloss på vägen mot ett mer tolerant samhälle och jag är ingen "porrmotståndare" per se.

Jag tror på en diversifiering av pornografi, absolut, men jag tror inte att den bästa vägen dit är att sluta ifrågasätta den miljonindustri som mainstreamporren utgör, tvärtom.

Vad jag dock har insett är att debatten, och även jag, skulle må bra av att bli mer nyanserad med tanke på hur mycket som ryms inom begreppet porr. Lika lite som man kan säga att all porr är dålig kan man säga att all porr är bra. Det är alldeles för lätt att antingen få stämpeln motståndare eller förespråkare (och alldeles för svårt att bli av med den) när man i själva verket kan vara både och, utan någon egentlig motsättning.

Läs även andra bloggares åsikter om porr, dirty diaries, fri sexualitet, nyansering